NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Politikernas lösning att alla poliser ska centraliseras organisatoriskt till en myndighet riskerar förvärra polisens kris. Det senaste året har det blivit alltmer uppenbart att det finns ett allvarligt systemfel hos polisen. Det skriver fd polisintendenten Eric Rönnegård.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-11-04 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Politikernas lösning att alla poliser ska centraliseras organisatoriskt till en myndighet riskerar förvärra polisens kris. Thomas Bodström upplyste nyligen i teve att de sju riksdagspartierna är eniga. De 21 regionala polismyndigheterna och rikspolisstyrelsen ska bli en myndighet. I justitiedepartementet förbereds tillsättandet av en utredning. Det senaste året har det blivit alltmer uppenbart att det finns ett allvarligt systemfel hos polisen.
Rikspolischefen Bengt Svensson uttrycker sin oro på Brännpunkt i SvD 2/11 över att diskussionen om polisens problem tenderar att bara handla om antalet polismyndigheter. Han menar att regeringen istället måste ta ett helhetsgrepp och fokusera på styrningen av polisen och polisens hela uppdrag. Jag delar hans uppfattning. Jag menar att politikernas fokusering på en myndighet riskerar att leda in polisen i en återvändsgränd där polisens problem kan bli ännu större.
Helikopterrånet i Västberga blev droppen som fick bägaren att rinna över. Polisens kompetensproblem anses bland annat bero på att polismyndigheter inte samarbetar när det är nödvändigt och verksamheten kräver det. Organisationen anses svårstyrd och plågas av ständiga revirstrider. Ett problem som har funnits länge har nu blivit synligt och fått även justitieminister Beatrice Ask att säga till på skarpen.
Forskare och flera utredningar visar att det problemet egentligen är ett chefsproblem. Jag vågar påstå att varje polischef i vårt land innerst inne vet att denne är skyldig att samarbeta effektivt med andra polismyndigheter. Det följer av polislagen och förvaltningslagen. Juridiskt är det således inget alternativ för en polischef att välja att inte samarbeta.
Problemet har varit att regeringar oavsett partifärg inte har följt upp det kravet och sett till att cheferna följer lagen. Det bristande samarbetet har blivit en skadlig kultur. Det har för svensk polis inte fastställts någon rikstäckande kompetensprofil för polischefer. Inte heller har kravet på att samarbeta ingått i kravprofilen vid utannonsering av lediga chefstjänster. Däremot har det kuriöst nog ofta ställts krav på att de sökande ska ha “förmåga samt fallenhet för kontakter med media”.
Problemet är inte för många polismyndigheter, utan istället det strukturella chefsproblemet. Görs hela svensk polis till en myndighet styrd från Stockholm avlastas de regionala polischeferna också myndighetsansvaret. De kommer att känna kravet mindre tungt att regionalt/lokalt minska brottsligheten och öka människornas trygghet. De kan förväntas ägna mer tid till att kommunicera med rikspolischefen/myndighetschefen där de får sina direktiv. Kommunernas demokratiska inflytande över polisen riskerar bli sämre, liksom allmänhetens. Det är ingen överdrift att säga att en övergång till en myndighet riskerar bli kontraproduktiv för den lokala brottsbekämpningen. Sådant som drabbar människorna i deras vardag och som kräver stark lokal förankring, typ personrån, bilbränder, skadegörelse, stölder, misshandel och inbrott.
Däremot är det naturligtvis både bra och nödvändigt att det finns ett tydligt nationellt ansvar rörande vissa andra uppgifter. Arbetet mot grov organiserad brottslighet är ett exempel, där ledning och ansvar bör ligga på rikspolisstyrelsen.
Det är bra att regeringen nu inser allvaret och tillsätter en utredning. Den kritik och det misstroende som idag finns mot svensk polis försvårar än mer polisens förmåga att kunna ge medborgarna rättstrygghet. Utan förändring av strukturen kommer problemen att fortsätta. Polisens uppgift borde vara för viktig för att det ska få ske.
En utredning bör inledas med en analys av polisens arbetsuppgifter och på vilken nivå i organisationen ansvar och befogenheter ska ligga, det vill säga centralt, regionalt eller lokalt. Med det som grund bör arbetsbeskrivningar och kompetensprofiler utarbetas för cheferna. Förutom chefer med rätt egenskaper är naturligtvis kvalificerad utbildning och kompetensutveckling också det sådant som krävs för en effektiv polisverksamhet.
Utreds det här i rätt ordning blir organisationsfrågan, där antalet myndigheter ingår, något som faller ut i slutändan. Regeringen har de konstitutionella “maktmedel” som den behöver för att fördela chefsansvar och styra och följa upp polisverksamheten. Detsamma gäller för att kunna göra samordningsvinster och rationaliseringar. Styrningsproblemen hittills, som påtalats av bland andra Riskrevisionen, är därför inget skäl som talar för att polisen bör göras till en myndighet. De formella förutsättningar regeringen behöver för att styra polisen finns redan.
Frågan är om de politiska partierna trots det anser att en polismyndighet med 25 000 anställda utspridda över hela landet är den polis svenska folket vill ha. Blir människorna ute i landet tryggare av att veta att polismyndighetens chef finns i Stockholm? Dit till exempel kommunalråden kan bli tvungna vända sig när de vill framföra angelägna krav på polisen i sina respektive kommuner.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.