Madeleine Leijonhufvud: Meningen med sexköpslagen är att avskräcka män från att köpa sex

MADELEINE LEIJONHUFVUD OM ATT SEXKÖPSLAGEN ENDAST LETT TILL TVÅ FÄLLANDE DOMAR PÅ TIO ÅR

0
Madeleine Leijonhufvud, foto privat (retuscherat av NewsVoice.se)
Madeleine Leijonhufvud, foto privat (retuscherat av NewsVoice.se)

“Vad vi som medverkade i den utredning som ledde fram till sexköpslagen fick klart för oss var att sexköp förekom i alla samhällsklasser och definitivt inte handlade om handikappade eller på annat sätt marginaliserade mäns sätt att få utlopp för sin sexualitet. Det klientel som det var fråga om hade en social status att förlora. Därmed kunde sexköpslagen verka avskräckande.” Det skriver Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt.

Text: Madeleine Leijonhufvud | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2009-11-18 | NewsVoice fick tillstånd av Leijonhufvud att återpublicera artikeln.

Häromdagen presenterades i Rapport statistik om tillämpningen av sexköpslagen. Summa två fängelsedomar – onekligen ett blygsamt resultat av en förbudslagstiftning som, visserligen trots stort motstånd, infördes för ett helt decennium sedan.

Nu är det inte som en rubrik på en nyhetssida – stolligt – påstod, nämligen att det bara blivit två fällande domar. I 263 fall har svenska domstolar fällt män till ansvar för att de köpt sexuella tjänster. Om det är mycket eller lite – ja, det är svårt att säga. Naturligtvis är detta en bråkdel av alla sexköp i landet under de tio åren. Men hur mäter man en lags effektivitet?

Strafflagstiftning har framför allt som syfte att motverka brott – skrämma, om man så vill. Just när det gäller ett sådant beteende som att betala någon för att han/hon ska ställa sin kropp till förfogande för sex är en kriminalisering säkert ett ganska så effektivt preventivt vapen. Vad vi som medverkade i den utredning som ledde fram till sexköpslagen fick klart för oss var nämligen att sexköp förekom i alla samhällsklasser och definitivt inte handlade om handikappade eller på annat sätt marginaliserade mäns sätt att få utlopp för sin sexualitet. Det klientel som det var fråga om hade en social status att förlora. Därmed kunde sexköpslagen verka avskräckande. Att mäta den effekten är dock mycket svårt.

Stora förändringar ha skett under detta decennium, framför allt genom att Internet blivit allmänt tillgängligt. Gatuprostitutionen har minskat och på vissa håll försvunnit, något som i sig naturligtvis måste ses som ett stort framsteg. Den som besöker vårt grannland Danmark måste ta sig igenom kvarter med öppen sexhandel när han kliver av tåget i Köpenhamn. Det är en bedrövlig syn. Danmark utmärker sig idag genom att vara det enda land i Norden där sexköp är helt lagligt. Norge har följt efter Sverige, Finland har förbjudit sexköp i vissa situationer och nu har även Island en lag som den svenska.

Det som framför allt har hänt sedan lagen antogs är dock att fenomenet människohandel för sexuella ändamål – trafficking – blivit känt och fått enorma proportioner i Europa. Den som har sex med en person som inte förstår svenska, i en lägenhet dit kunden hänvisats via Internet, och som anvisas att lämna betalningen till en annan person, han inser idag att det antagligen är fråga om människohandel. Att ett sådant beteende inte ska ses som något allvarligare än ett bötesbrott är onekligen svårt att accceptera.

Men trots denna nya verklighet har det motstånd som fanns redan vid lagens tillkomst uppenbarligen inte försvunnit. Det fanns och finns i många läger – också bland rättsväsendets aktörer. Att män som misstänks för sexköp behandlats med särskild varsamhet av polis och åklagare, genom att kontaktas via arbetsplatsen istället för hemadressen, är ett känt men såvitt jag vet inte problematiserat faktum.

Ett annat faktum – och onekligen ett problematiskt sådant – är att bland vår högsta domstols krets av justitieråd återfinns en av de för sexköp dömda svenskarna. Han har nu fått sällskap av den som i praktiken bestämde att han skulle få vara kvar på sin post, nämligen dåvarande JK Lambertz. Det var ju Lambertz som valde att inte föra upp frågan om avskedande av det sexköpande justitierådet till domstolsprövning.

Samtidigt har det justitieråd som verkligen har fått skaffa sig kunskaper om sexhandel, Anna Skarhed – som på regeringens uppdrag ser över frågan – flyttats bort från Högsta domstolen. Hon har istället blivit JK. Onekligen har vår högsta domstol ett förtroendeproblem när det gäller denna brottstyp. Vem väntar sig nu att denna domstol skulle genomdriva en skärpt påföljdspraxis för sexköp?

Man kan ha olika åsikter om sexköpslagens effektivitet och om dess berättigande i en “fri” värld. Men lagar ska respekteras så länge de finns. Mer eller mindre öppen obstruktion från åklagares och domares sida ska inte få förekomma. Genom att bestämma “normalstraffet” för sexköp till dagsböter och därigenom möjliggöra strafföreläggande har onekligen vårt rättsväsende lyckats tona ner just det som är en viktig tanke bakom sexköpslagen: att avskräcka genom ett tydligt fördömande. Idag hävdar många, också kvinnor, i bloggvärlden och på andra håll, att det är en mänsklig rättighet att sälja sig sexuellt.

På det kan man svara med att återge en dom i en fransk domstol: En dvärg hade som inkomstkälla att låta sig skjutas ut ur en kanon på ett nöjesfält. Den lokala polismyndigheten tillät inte att detta nummer visades. Dvärgen hävdade att det var en mänsklig rättighet att låta sig användas som kanonkula. Svaret i den franska domstolen blev att europeiska människorättskonventionen också kräver att mänsklig värdighet upprätthålls. Numret var ett brott mot detta.

Mänsklig värdighet må värderas lågt på sina håll bland dagens människor. Att svensk lag håller på den är därför kanske särskilt angeläget.

Text: Madeleine Leijonhufvud

Tyra Madeleine Leijonhufvud, tidigare Löfmarck, född Frick 2 juli 1942 i Norrköping, är en svensk jurist och professor emerita i straffrätt. Hon är känd som en flitig deltagare i samhällsdebatten. Hennes produktion ligger inom den ekonomiska brottsligheten: borgenärs-, förfalsknings,- insider,- och korruptionsbrott, men också det ”humanjuridiska” området av straffrätten, där hon skrivit om sexual- och våldsbrott, också i debatt- och artikelform i dagspress.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelProfessor: Täckta ansikten är otäcka och försvårar barnens utveckling
Nästa artikelMonica Pernroth om Dawit Isaak: För rättssäkerhetens skull… – Newsmill
NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer