Professor: Täckta ansikten är otäcka och försvårar barnens utveckling

“Att lära sig avkoda ansiktsuttryck, och att själv kunna använda sådana för social kommunikation, är en grundbult i socialisationsprocessen. Den förmågan ska man inte mickla med. Det gör inte de bokstavstrogna muslimerna heller för i den världen är kvinnorna hemma med barn, utan att dölja ansiktet – det gör man bara när man går ut.” Det skriver Sten Levander, professor emeritus i rättspsykiatri och gästprofessor vid Malmö högskola.

Text: Sten Levander, författare, professor emeritus i allmänpsykiatri och rättspsykiatri, klinisk specialist i samma ämnen, psykoterapiutbildad samt gästlärare i kriminologi vid Malmö Universitet | Artikeln har tidigare publicerats i Newsmill 2009-11-15 och den återpubliceras med tillstånd av Levander

Primater har utvecklat ansiktsbehåring som förstärker social kommunikation, och vi har fått en massa nya muskler för att nyansera denna (mimisk muskulatur). Våra närmaste släktingar, och vi själva, har förlorat det mesta av ansiktsbehåringen, och då blir mimiken ännu mer tydlig. En paradox i detta sammanhang är att hankön av Homo får skägg efter puberteten, men det gäller bara vissa folkgrupper. Överlevnadsvärdet i detta kan man spekulera om (kanske bra om man gör affärer och vill dölja sina avsikter).

På motsvarande sätt har vi vidareutvecklat ansiktsigenkänning i den bakre delen av hjärnan. Redan ett relativt korkat hjorddjur som ett får känner igen åtminstone 100 olika fåransikten; vi kan nog identifiera många tusen av vår egen art. Det behövs inte mycket självinspektion för att konstatera hur benägna vi är att tolka fyra prickar, rätt organiserade(öga-öga-näsa-mun), som ett ansikte, och att ansiktsupplevelsen försvinner om vi roterar bilden. Ovanpå detta lägger vi in känslomässiga tolkningar av det vi ser som dels är biologiskt förprogrammerade (artspecifika), dels inlärda dvs kulturberoende. När ansikten är deformerade, t.ex. “den som inte får nämnas” i Potterfilmerna, upplever vi obehag.

Om ett barn ska kunna utveckla social kompetens är detta en nyckelfunktion – och de som har primära brister därvidlag, autismspektrumstörningarna, har avsevärt reducerad social samspelskapacitet. De som förlorar denna nyckelfunktion, t.ex. en del personer med schizofreni, får också reducerad samspelskapacitet. Att lära sig avkoda ansiktsuttryck, och att själv kunna använda sådana för social kommunikation, är en grundbult i socialisationsprocessen. Den förmågan ska man inte mickla med. Det gör inte de bokstavstrogna muslimerna heller för i den världen är kvinnorna hemma med barn, utan att dölja ansiktet – det gör man bara när man går ut.

I Sverige däremot socialiseras barn kollektivt av anställd personal under dagtid, från före ett års ålder. Personalen där ska visa ansiktet. Men (ve och fasa), det finns manlig personal på dagis. Där kan alltså en del kvinnor inte visa sig utan burka och det skadar då barnens socialisationsprocess. Vilket är viktigast? Min uppfattning är att väljer man burka har man inte på dagis att göra, eller i andra verksamheter som innebär mycket social kommunikation. OK, många klarar det men det finns sårbara barn och d:o vuxna som inte gör det. I ett solidariskt samhälle ska vi ta hänsyn till dessa först (eller hur SSU)? De sårbara har inget val men det har de kvinnor som kräver att få täcka sitt ansikte i situationer där det skadar andra.

Kultur är inte ett sammelsurium av allt, det är ett sammanhållet helt med varierande grader av frihet inom normen. Allt hänger ihop. Vi har valt att satsa på mycket frihet i vårt system, men den sociala ordningens upprätthållande klarar inte hur mycket som helst. Den förutsätter vissa gemensamma nämnare i socialisationsprocessen. Någonstans får vi sätta ner foten. Själv känner jag en stark indignation över att bushmen är så dåligt representerad på svenska dagis – och ska vi ha mångfald och könsjämlikhet ska vi ha sådana män där; med penisfodral som enda klädesplagg. Det vill jag kämpa för.

Vi ska respektera religion men inte hur långt som helst. Kärnan i den islamska tron är mycket mer tilltalande än alla andra religioners. En gud: inte en tredelad historia, varav en del håller sig i himlen, en del har gått omkring på jorden och trollat (gjort underverk), och en del har betäckt en jungfru genom örat (vad säger det om storleken?). En stor och ett antal mindre profeter, alla vanliga människor. Sunda och vettiga regler för livet. Inga kannibalistiska ritualer (nattvardens transsubstantiationslära). En mer rimlig syn på hur mycket vi styrs av krafter utom vår kontroll, som alternativ till det västerländska högmodets nordamerikanska peripeti: man kan åstadkomma precis vad som helst bara man vill tillräckligt.

Runt religionerna finns tidstypiska tillägg. Det är där problemen sitter, när detta utanverk dominerar religionsutövningen. Så har det varit i kristendomen men är det inte längre. Fanatiker finns men de är marginaliserade. I den muslimska världen lyckades Kemal Ataturk med just detta, för snart 90 år sedan. En annan sak är att psykopatiska ledare gömmer sig bakom religionen när det egentligen handlar om etnicitet eller social skiktning eller bara makt för maktens egen skull. Försvaret mot detta är demokrati och förnuft, och det är fullt förenligt med kärnan i alla världsreligioner. Respekt och tolerans, med ett undantag: intolerans.

Text: Sten Levander