Brita Sundberg-Weitman: Sten Heckscher och Europadomstolen för mänskliga rättigheter

0
163
Brita Sundberg-Weitman - Privat foto
Brita Sundberg-Weitman – Privat foto

Sten Heckscher tidigare bl a Rikspolischef, är nu president i Regeringsrätten. Han anser att de högsta domstolsinstanserna i Sverige bör hävda det svenska rättssystemet gentemot Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Är det därför han går helt på Skatteverkets linje i ett fall där både Länsrätten och Kammarrätten delvis har dömt till den enskildes förmån?

Text: Brita Sundberg-Weitman docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-01-26 | NewsVoice fick tillstånd av Sundberg-Weitman att återpublicera artikeln.

Sten Heckscher, tidigare bla statssekreterare under Anna-Greta Leijon, chef för Patent- och Registreringsverket och Rikspolischef, tillträdde posten som Regeringsrättens ordförande i oktober 2007. Då hade domstolen uppemot 8000 mål som väntade på att bli avgjorda. Dagen före Regeringsrättens 100-årsjubileum, i september 2009, var antalet nere i 3000 mål. Och så har det fortsatt.

Enligt tidskriften Advokaten, som intervjuat Heckscher, förklarar han den ökade effektiviteten: De anställda har inte behövt arbeta mycket övertid. I stället har det handlat om att få mera gjort utan att jobba mer, att lägga upp arbetet lite smartare.

I förhållande till EG-domstolen i Luxemburg är Regeringsrätten enligt Heckscher restriktiv (återhållsam) med att begära in förhandsvgöranden. Sten Heckscher tycker att EU-lagstiftningen håller lägre teknisk kvalitet än svensk lagstiftning. Trots det tycker han att EU:s påverkan är intressant. Enligt Heckscher är svenska jurister av tradition inställda på att ”nu ska vi lista ut vad som är gällande rätt och objektivt”.

Heckscher framhåller vidare:

Med Europarätten, och det gäller både i förhållande till Strasbourg (säte för Europadomstolen för mänskliga rättigheter) och till Luxemburg (säte för EU-domstolen) ska de två rättsordningarna i någon mening vara summan av medlemsstaternas nationella rättsordningar, ett samspel mellan nationella rättsordningar och den gemensamma rättsordningen. Detta innebär ett slags maktförhållande; ett dialektiskt förhållande där nationella domstolar hävdar nationella rättstraditioner som bryts mot Luxemburgs och Strabourgs, och så vidare. Inte minst högsta instanser ska då, tycker jag, hävda vad man kan kalla sin normativa potential. I ett läge där man inte kan driva den juridiska analysen längre ska man säga: ”Jag tycker att det ska vara så här!” Och så gör man det. Vi måste ta vår rättsbildande uppgift på allvar.

Så långt Heckscher enligt intervjun.

En dom av Regeringsrätten från 17 september 2009 ger en illustration till hur dessa Heckschers idéer har påverkat domstolen.

En person, H, blev skönstaxerad för en inkomst som han inte deklarerat och ålagd skattetillägg med 40 procent av den skatt som belöpte på höjningen; skattetillägget utgjorde 13 498 kr. Sedan H överklagat, konstaterade länrätten att H för samma sak redan dömts till 75 dagsböter om 100 kr och fann därför skäl att nedsätta skattetilläget till hälften. Skatteverket överklagade och yrkade att H skulle åläggas utge fullt skattetillägg. Kammarrätten gjorde emellertid samma bedömning som länsrätten.

Skatteverket överklagade till Regeringsrätten, där Heckscher presiderade. Nu fick Skatteverket fullt bifall till sin talan.

Regeringsrättens domskäl ger ett markant uttryck för Heckschers uppfattning att Regeringsrätten i sitt förhållande till både EU-domstolen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter bör hävda ”nationella rättsordningar” och ”sin normativa potential” samt i vissa lägen göra som man ”tycker det ska vara”. Hans tal om att detta dock endast bör ske ”där man inte kan driva den juridiska analysen längre” ter sig dock rätt löjeväckande när man ser på domskälen.

Regeringsrätten tog på eget initiativ upp frågan om skattetillägget var förenligt med det principiella förbudet mot dubbel lagföring i Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

I sin dom konstaterar Regeringsrätten att Europadomstolen för mänskliga rättigheter år 2009 kommit med två avgöranden som innebär en utveckling av tidigare tolkning av förbudet mot dubbelbestraffning.

Någon analys av vad Europadomstolens nya avgöranden görs dock inte i Regeringsrättens dom. (De innebar i korthet att om lagföringen i båda fallen gäller samma faktiska omständigheter, är det fråga om samma brott, även om den ena lagföringen också innehåller moment som uppsåt eller oaktsamhet.) Eftersom Europadomstolens avgöranden inte gällde Sverige tyckte Regeringsrätten inte att de var något att fästa sig vid. Det svenska rättsystemet är nämlligen enligt Regeringsrätten så utformat att förbudet mot dubbel lagföring inte hindrar både skattetillägg och dagsböter för samma gärning.

Hur då? Jo, Sverige har regler som gör att ”den sammanlagda påföljden står i rimlig proportion till det brott och den försummelse som den skattskyldige gjort sig skyldig till”. Därför berörs enligt Regeringsrätten inte det svenska rättssystemet av förbudet mot dubbel lagföring.

Regeringsrätten menade slutligen att påföljden om 7 500 kr ”inte kan anses så kännbar från ekonomiska och andra utgångspunkter att den tillsammans med skattetillägget, uppgående till 13 498 kr, medför att den sammanlagda påföljdsbördan blir i förhållande till förseelsen oproportionerligt tung”.

Smart och geschwinnt, eller hur? Slutligen en randanmärkning. Göta hovrätt har den 30 oktober 2009, med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring, avvisat åtal för grovt skattebrott mot en person som redan ålagts skattetillägg för samma sak. Högsta domstolen har, sedan Riksåklagaren överklagat, beslutat om prövningstillstånd i frågan om Europakonventionen om mänskliga rättigheter utgör hinder mot prövning av åtal för skattebrott när skattetillägg redan har påförts.

Kommer också Högsta domstolen att gentemot Europadomstolen hävda ”nationella rättstraditioner” och sin egen ”normativa potential”? Vägledas av maximen ”jag tycker att det ska vara så här”? Det får man se.

Text: Brita Sundberg-Weitman

Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här