Nils-Göran Areskoug: George Steiner på Karolinska: en glänsande humanist gör språk och tanke till upphöjd konst

0
149
George Steiner, 2013. Foto: TheNexusInstitute, Wikimedia Commons, CC BY 3.0
George Steiner, 2013. Foto: TheNexusInstitute, Wikimedia Commons, CC BY 3.0
Nils-Göran Areskoug - Foto: Lütfi Özkök
Nils-Göran Areskoug – Foto: Lütfi Özkök

Författaren och litteraturprofessorn George Steiner från Cambridge besökte Karolinska Institutet i två dagar på inbjudan av KI Kulturråd. En tsunami av klassisk lärdom om allt mellan dödens förvandling till musikens väsen svepte genom vetenskapens och vårdens tempel.

Text: Nils-Göran Areskoug | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-03-25 | NewsVoice fick tillstånd av Areskoug att återpublicera artikeln.

Georg Steiner, född 1929 i Paris, är en av de mest inflytelserika kultur- och litteraturkritikerna i vår tid, mest känd för After Babel (1975) ur en omfångsrik produktion. Han förenar gedigen lärdom med knívskarp observation av sin samtid på snart sagt alla samhällsområden. Inom kultur och vitterhet representerar han en lärdomstradition som i vårt land dog ut redan på 1970-talet. Då tog en liknande gigant, finlandssvensken E.N. Tigerstedt, avsked av Stockholms universitet och flyttade till kulturens vagga, Grekland.

Steiner representerar en omutlig humanism grundad på den vida överblick som bara breda och djupa studier under ett långt liv kan ge. Med en sådan hållning anlägger han ödmjukt ett vittfamnande perspektiv på människans prekära belägenhet och ovissa framtid. Från hennes historia extraheras ledigt avgörande livserfarenheter som illustreras av citat ur de främsta tänkarnas mästerverk. Han är inte svarslös ens inför hårdnackade naturvetenskapliga invändningar om Artificial Intelligence.

Utan att hemfalla åt snobberi eller elitism efterlämnar han hos sitt fängslade auditorium en gnagande oro över att modern naturvetenskap inte kan vara oberoende av språkets och logikens urelement: Uppfinningen av det lilla ordet ”om”, villkorssatsen, var den första lingvistiska revolution som banade väg för ett uppsving i konstruktivt tänkande. Uppfinningen av tempus var den andra: Visioner kunde bli verkliga via planering för framtiden. En framtid som först krävde sitt virtuella futurum och som därmed vidgade medvetandets föreställningsrum.

Men huvudtemat var ”döden förändras” eller den aktuella frågan om döden är på väg att dö ut. På allvar utvecklas redan i dag prototyper för kognitiva proteser, under kommersiell hemligstämpel. Implantering av ett nytt minne som ersätter en skada av tumör eller Alzheimerdemens kan synas oanfäktbar. Men om identiteten förändras, vem blir jag då? Och var går gränsen för vad som är och förblir ”jag”? Vid en viss punkt blir jag icke-jag. Är jag då död eller lever jag ännu, kanske i en annan kropp?

De antika mytologierna och religionerna gav människan lindring mot det lidande som den outhärdliga tanken på vår dödlighet förorsakade. Drivkraften för den moderna bioteknologin är i många avseenden densamma. Den syftar till ett liv bortom döden, precis som konstens och litteraturens eviga värden. Vi tvingas resa till en annan form av varande. Orfeusmyten är här närmast universell med sina djupa och mångfacetterade implikationer.

Utplåningen av första personen singular, ”jag”, inleddes enligt Michel Foucault på 1870-talet och sammanfaller inte bara av en tillfällighet med industrialismens tilltagande anonymisering. Men när individbegreppet suddas ut blir också dödens status föremål för bittra strider – som i frågor kring organersättning, dödshjälp och livsuppehållande åtgärder.

Om jaget utplånas blir också döden anonym. Vad som gäller för individen gäller också för kollektivet. Och portarna till helvetet öppnas plötsligt på vid gavel: det mänskliga medvetandet förmår inte åsätta en mening till de 70 miljoner liv som två världskrig, svält och massutrotningar med Hitler, Stalin och Mao vid kommandot kostat mänskligheten. Idén att det skulle kunna finnas en kompensation för denna förlust är, menar Steiner, helt ”obscen”. Den absoluta ondskan har gjort entré på mänsklighetens scen och ger sig inte frivilligt iväg.

En kärv realism brister fram ur historiens töcken när Steiner tolkar samtiden och skådar in i vår närmaste framtid. Han ser oerhörda hot mot den fria tanken och det fria ordet. Oförsonliga konflikter baserade på fördomar försvagar demokratierna på en världskarta där totalitära makter breder ut sig.

Men så länge tanken är fri och individen obunden kan kraftfulla tänkare, författare och poeter, etsa in verklighetens dilemmor i kärnfull skrift. Varje fri varelse vid liv kan ta till sig deras insikt och skapande föra den vidare – men inte övervinna döden.

I sista akten är det bara musiken som på ett oförklarligt sätt transformerar vår livsupplevelse. Nya texter med oförglömliga insikter väntar moget på att upphöjas genom den musikaliska kompositionens processer. Denna ström av nya tonsättningar är det närmaste vi kan komma en övervinnelse av motsättningen mellan liv och död. Sista fraserna ur Mahlers ”Das Lied von der Erde” förklingar ännu ”evigt”.

Text: Nils-Göran Areskoug

Läkare. Biträdande professor i tvärvetenskapliga studier och docent i kognitiv musikvetenskap. Initierade transdisciplinära dialoger med Nobelpristagare vid Nobelstiftelsens hundraårsfirande: ”Nobel Afterthoughts” (2001). Are Akademi Collegium Europaeum.


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här