Nils-Göran Areskoug: Den ohörda Gustav Mahler

0
197
Gustav Mahler - Etsning: Emil Orlik, 1902, Wikimedia Commons, Public Domain
Gustav Mahler – Etsning: Emil Orlik, 1902, Wikimedia Commons, Public Domain
Nils-Göran Areskoug - Foto: Lütfi Özkök
Nils-Göran Areskoug – Foto: Lütfi Özkök

Varför fick vi egentligen aldrig höra Gustav Mahler med Celibidache? En reflektion efter Mahlerfestivalen.

Text: Nils-Göran Areskoug | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-03-25 | NewsVoice fick tillstånd av Areskoug att återpublicera artikeln.

Verkliga storheter i den klassiska musikparnassen är få. När den grekisk-tyske musikforskaren Thrasbulus Georgiades höll ett av sina sista varmt bejublade föredrag (vid en musikteorikonferens för invigda i Mainz 1972) valde han ett fågelperspektiv på mänsklighetens musikaliska genier genom tiderna. Genetiken producerar ett musikaliskt geni per ca 50 miljoner födda, menade han, varav dock de flesta går under i omild hantering. Högst en per generation överlever naturens och kulturens eklut.

Kulturens utveckling garanterar oss en snabbare evolution än om människans genom ensamt hade fällt utslag. En musikhistorisk hävdatecknare som ser tillbaka på vår tid – efterkrigstiden fram till idag – får dock svårt att förklara Mahlerrenässansens uppkomst och varför Bruckner kom att hamna i skuggan.

Ett tvättäkta musikgeni som på 1960-talet arbetade i Stockholm som chefsdirigent för Radiosymfonikerna – den legendariske dirigenten Sergiu Celibidache – valde Bruckner framför Gustav Mahler med sedvanlig kompromisslöshet. Under senare år uppförde han aldrig Mahlers symfonier offentligt eller i radioframföranden, med undantag för Kindertotenlieder (där vi har en bevarad dokumentation). I stället blev Celibidaches genomgripande tolkningar av Bruckner helt epokgörande.

Var Celibidache en ohejdad purist? Han ansåg att Bruckner mer än Gustav Mahler svarade mot musikens egenart som absolut konst: att spänningsförloppen drivs av ett dynamiskt inre kraftspel som trimmar sin logiska linjeföring till en mäktig gestaltad form. Musikens fenomen skulle bottna i de naturens urfenomen där också vår upplevelseförmåga har sin evolutionära förankring.

Hos Gustav Mahler speglar musiken en interaktiv dialog mellan den yttervärld som också medskapas av lyssnarens föreställning. Den breda porten till bilder och berättelser, symbol och suggestion, block och fragment visar oss episoder av den värld vi känner igen.  Inkörsporten till det inommusikaliskt intrikata passar alla hur olika vi än är. Kunde Celibidache ha haft så fel? Geniets felbarhet, när allt kommer omkring?

Hans fenomenologi tjänade människans självreflektion där den estetiska kontemplationen inte fick störas av utommänskliga krafter. Bruckner blev för honom idealmodellen för den musik som är gudomlig i sig. Gud och människa blev samma i musiken. Mahler svarade bättre mot vår instrumentala verklighetssyn, vår orienteringskompass i världen och i det multimediala samhällsbruset av idag.

Den speglade en människans självförhävelse som präglar vår värld men vars djupare filosofiska grund kunde ifrågasättas. Den interfererade med sannings- och äkthetskriterierna. Kärnan i Mahlers musik lät sig inte reduceras till naturförankrat medvetandeflöde och den skakar om vår existentiella grund: Vi är inte längre universums centrum.

Gustav Mahler kräver så mycket mer än ortodox musikalitet och kan bara gestaltas av den som inkorporerat en social dimension som bärande element i mänskligt varande. Av samma skäl ter sig renässansen för opera – med filmens och teaterns musik – som en öppning där vårt experiment att utforska våra egna gränser leder oss vidare in i framtiden. Mahler sprängde slutligen gränsen – och människan träder ur sin förpuppning som en ny varelse.

Text: Nils-Göran Areskoug

Docent i musikvetenskap och f.d. musikkritiker i SvD. Tonsättare av tre symfoniska verk, däribland Symphony for Peace till dikter av Dag Hammarskjöld Vägmärken (uruppförd i Storkyrkan), pianist, dirigentutbildad för Sergiu Celibidache. F.d. lärare på Musikhögskolan i Stockholm och Edsbergs musikinstitut. Författare av skriftserien Musical Interpretation Research (MIR) och doktorsavhandlingen ”Aesthetic Criteria for Musical Interpretation in Performance”. Are Akademi Collegium Europaeum.


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här