Från feministiskt håll framförs ofta varianter på justitieminister Beatrice Asks förslag om gredelina kuvert. Och rädslan för moralpanik gör att sexköpslagen aldrig utvärderas på ett korrekt sätt. Det skriver kammaråklagare i Stockholm Rolf Hillegren.
Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-03-26 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
Vid det här laget har justitieministerns färgstarka förslag i sexköpsfrågan fått den kritik det förtjänar. Men det finns en besläktad idé som emellanåt har framförts och som – såvitt jag vet – hittills aldrig kommenterats. Från feministiskt håll har det ibland gjorts gällande att den misstänkte mannen inte borde få rätt att välja till vilken adress han vill ha sina försändelser. Tanken är att den misstänktes eventuella partner ska få tillfälle att få kunskap om försändelsen även om den inte är gredelin. Men bakom denna tanke ligger knappast några funderingar kring straffets syfte eller omsorg om den misstänkte.
Det viktiga är givetvis att en försändelse kan nå sin adressat – inte att den i övrigt ska medföra några negativa effekter för mottagaren. Här vill jag framhålla att det förekommer att brottsmisstänkta kvinnor – exempelvis snatterimisstänkta invandrarkvinnor – önskar att deras män inte ska få veta vad som hänt. Det är naturligtvis självklart att man som tjänsteman tar hänsyn till en sådan begäran och skickar hennes brev till önskad adress eller låter kvinnan få möjlighet att själv hämta sina försändelser. Jag har heller aldrig hört att någon protesterat mot ett sådant hänsynstagande.
Justitieministerns avslöjande fadäs har nu fått Claes Borgström att åter hoppa in i debatten och upprepa tidigare luftade förslag. Hur vore det med lite sans och besinning i den här frågan eller är det för mycket begärt när det gäller brott som på något sätt berör sexuallivet?
Köp av sexuell tjänst är ett allvarligt brott förkunnar Borgström och föreslår att maxstraffet ska höjas från sex månader till ett år. Jag inbillar mig att de flesta anser att allvarliga brott är sådana som ger fleråriga fängelsestraff – men inte Borgström. Om sexköp ska bestraffas är böter det enda rimliga i normalfallet. Detta innebär med dagens praxis 15000 – 20000 kr för en normalinkomsttagare. Att förespråka fängelsestraff för frivilliga sexköp bör vara orealistiskt för sansade individer.
Här är det också viktigt att man inte försöker blanda bort korten genom att i samma andetag som man talar om sexköpslagen tala om trafficking och övergrepp mot småflickor. Något som är alltför vanligt. Men för sådana brott finns andra lagar.
Borgström anser att en ändring av straffskalan skulle förmå polisen att öka sina ansträngningar för att utreda brotten. Är detta verkligen önskvärt? Här måste man fråga sig om det är en vettig och värdig polisiär uppgift att vara ute och spana i buskarna i förhoppningen att finna två rättskapabla personer med neddragna brallor som nyss ingått ett avtal med varandra? Om polisen hade obegränsade resurser skulle man möjligen kunna svara ja på den frågan, men i så fall främst för att man unnar polisen vissa pikanta inslag i en annars grå vardag.
Att lägga resurser på denna typ av verksamhet i dagens läge när polisen inte ens förmår att utreda stora delar av den traditionella vardagsbrottsligheten kan knappast betraktas som ett utslag av gott omdöme. Nyligen reagerade för övrigt JO starkt på misskötseln av bedrägeriutredningarna. Det finns ytterligare områden som borde vara mer aktuella än sexköp.
Sedan återupprepar Borgström ett av honom tidigare framfört förslag till juridisk innovation. Han anser att sexsäljarna ska betraktas som brottsoffer och ges rätt till skadestånd. Detta vore väl ändå att göra prostitutionen riktigt lönsam. Först får säljaren betalt – ofta rätt bra timpenning – och dessutom skadestånd. Och naturligtvis lär det ofta bli staten som via Brottsoffermyndigheten kommer att få punga ut med skadeståndet. Vad säger skattebetalarna?
För närvarande befinner sig sexköpslagen under utvärdering. Det hade då varit hederligt och rimligt om utredaren hade fått fria händer att göra en förutsättningslös utredning. Men i direktiven utsägs klart att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat. Trots att man inte vet om lagen haft önskad effekt är utredaren ändå förhindrad att föreslå att den bör avvecklas. Detta kan inte betraktas som annat än utslag av moralism i ett samhälle där moralpaniken ofta firar triumfer.
Visst vore det förnämligt om prostitution inte förekom, men samtidigt måste det finnas gränser för vad man tror sig kunna uppnå med lagstiftning. Och det måste även finnas gränser för vad samhället ska lägga sig i.
Text: Rolf Hillegren