Hillegren: Än en gång dålig journalistik Erik Sandberg – Newsmill

0
233
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

Erik Sandberg ogillar att jag kritiserat hans teveprogram om barnmisshandel. Därför tillgriper han en teknik som tyvärr är alltför vanlig hos mindre nogräknade debattörer, nämligen att tillvita sina kritiker eller meningsmotståndare åsikter som de inte hyser.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-04-20 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Erik Sandberg påstår exempelvis att jag anser att de som misshandlat barn ska slippa straff helt och hållet genom åtalsunderlåtelse ifall barnet uppträtt ohyfsat. Detta för tankarna till fans sätt att läsa bibeln. Vad jag gjort är att påpeka att det i vissa fall – inte generellt – när den unge själv begått brott som inte kan lagföras på grund av dennes ålder kan finnas skäl att meddela åtalsunderlåtelse för den vuxne, eftersom det i sådana fall kan uppstå en mindre lyckad obalans i rättegången om endast den vuxne åtalas.

Jag anser heller inte att barn ska ha sämre skydd mot våld än vuxna. Men jag är en varm förespråkare av sunt förnuft och tycker därför att det kan diskuteras om rättsväsendet är en lämplig plats för lösning av alla livets konflikter – oavsett om barn är inblandade.

Jag är även en stark vän av befogad kritik mot rättsväsendet och därför hade jag vissa förväntningar på Sandbergs program. Min förra artikel är inte skriven i avsikt att förringa barnmisshandel och jag anser att jag uttryckt mig måttfullt och distanserat mig från vissa mindre sympatiska åsikter som framfördes i programmet. Jag håller det heller inte för otroligt att attityderna till barnmisshandel kan ha förändrats som Sandberg påstår.

Jag framhöll därtill att det kan vara så att det i vissa fall har utdömts för låga straff. Problemet är att Sandberg ändå inte lyckats belägga sin tes, nämligen att synen på barnmisshandel har förändrats. I stället för att fungera som bevis på det blev hans program ett exempel på dålig journalistik. En företeelse som tyvärr är alltför vanlig.

Sandbergs undersökningsmaterial är helt enkelt för litet för att övertyga. Det går inte att som han gör redovisa några strödda domar och utifrån dessa påstå att praxis har förändrats. Det går att hitta domar när det gäller vilka brott som helst från olika delar av landet där det dömts olika. Extra problematiskt blir det om man som i Sandbergs fall hänvisar till domar med ett förhållandevis lågt straffvärde.

Det hade varit lämpligare och möjligen övertygande om han redovisat ett stort antal domar där det utdömts alltför korta fängelsestraff. Sandberg tangerar faktiskt gränsen till det löjeväckande när han hävdar att en rad domar strider mot gällande lag och grundläggande rättsprinciper samt att domstolarna öppet obstruerar mot lagstiftaren och undergräver demokratin. För sådana omdömen krävs rejält underlag.

Det Sandberg gjort är att försöka koka soppa på en spik, trots att han knappt haft tillgång till en nubb och därtill otillräckliga kunskaper i kokkonst. Av sådant uppstår ingen smaklig anrättning.

Erik Sandberg avslutar sin artikel med att hänvisa till sitt program. Även jag vill hänvisa till hans program, men inte av samma skäl som han. Jag rekommenderar programmet som ett illustrativt exempel på dålig journalistik.

Här skulle mitt genmäle till Sandberg kunna sluta och den som endast är intresserad av barnmisshandel kan nu avbryta läsningen. Jag känner mig dock manad att fortsätta då Sandberg inte nöjt sig med att tillvita mig åsikter som jag inte omfattar Därutöver har han använt en ännu osmakligare debatteknik genom att försöka demonisera mig som kritiker.

Erik Sandberg skriver:

”Men det är inte bara i denna fråga Hillegrens åsikter går tvärt emot svensk lagstiftning. Han gjorde sig känd i en större krets förra året när han uttalade att våldtäkt inom äktenskapet är att betrakta som en ordningsförseelse. Det uttalandet ledde till att Hillegren fråntogs uppgiften att handlägga sexualbrottsmål och han jobbar nu inte längre som åklagare. Med tanke på vad som framkommit om Hillegrens syn på kvinnors rättigheter, är det inte förvånande att hans syn på barns rättigheter är lika otidsenlig och oförenlig med svensk lag.”

Genom dessa rader har Sandberg tagit ytterligare ett kliv in på ämnet dålig journalistik. Är han månne ute efter att slå rekord på detta konkurrensutsatta område?

Vad som möjligen är sant är att jag blev känd i en större krets. Det är också sant att jag inte längre arbetar som åklagare, men det har inget samband med det som Sandberg nämner, vilket läsarna kan förledas att tro. I övrigt är det inget som stämmer. I augusti förra året blev jag utsatt för ett journalistiskt drev av ett slag som brukar vara reserverat för ledande politiker och kändisar. I landets alla tidningar, såväl stora som, små krävdes min avgång på förstasidor, ledarsidor, debattsidor och nyhetssidor med anledning av ett intervjuuttalande jag gjort som fått en oklar formulering. Därtill gjordes radio- och teveinslag. Även på Newsmill förekom ett antal artiklar men där fanns faktiskt några skribenter som var sansade. Sådant hörde dock till undantagen.

Väl medveten om att man är chanslös när man råkar ut för ett journalistiskt drev höll jag en förhållandevis låg profil vid denna tid. Jag gjorde dock vissa försök att förtydliga mig men det hjälpte föga.

Eftersom Erik Sandberg nu uttalar sig i fallet borde man kunna kräva att han ägnat sig åt någon form av faktakontroll. Men det har han uppenbarligen inte gjort, trots att han haft åtta månader på sig. Jag hyser därför inga förhoppningar i hans fall men det kan ju finnas andra som är intresserade av sanningshalten i hans påståenden. Därför kan jag meddela följande.

I likhet med de flesta anser jag att våldtäkt är ett allvarligt brott – såväl inom som utom äktenskapet. Jag har aldrig haft någon annan uppfattning och har därför aldrig sagt något annat. Jag har heller aldrig fått kritik för mitt sätt att sköta arbetet. Det uttalande som fick en olycklig formulering gjorde jag i en intervju med en journalist på SvD. Jag uttalade mig om en situation som i dag är straffri, nämligen ett samlag som utförs utan våld, tvång eller hot men där ena parten inte inhämtat motpartens samtycke.

Om ett sådant förfarande skulle bli kriminaliserat är det min bestämda uppfattning, då som nu, att gärningen vore värd ett betydligt lägre straff än två års fängelse som är minimistraffet för våldtäkt. För att spetsa till det hela använde jag ordet ordningsförseelse. Med hänsyn till de känslostämningar som förekommer på sexualbrottsområdet var detta ordval olyckligt. På detta område fungerar tyvärr varken tillspetsningar, humor eller ironi för den som vill driva opinion – stilgrepp som i andra sammanhang kan liva upp en debatt.

Bakgrunden till det helt sanslösa journalistiska drevet var alltså att jag uttalat mig om något som inte är ett brott. I drevets spår följde sedan en svans av okritiska debattörer. Är Sandberg möjligen förvånad över att det finns människor som har begränsat förtroende för journalister?

Blev jag då fråntagen några arbetsuppgifter? Svaret är nej. I den kalabalik som uppstod  gjordes vissa olämpliga uttalanden från min arbetsgivares sida i avsikt att lugna den allmänhet som hetsats av journalistkåren. Arbetsledningen stod helt enkelt inte pall för trycket.

Detta gjorde att Justitiekanslern (JK) intresserade sig för fallet. Den fråga JK ville undersöka var: har Åklagarmyndigheten brutit mot tryckfrihetsförordningen genom att bestraffa mig för något jag yttrat i tryckt skrift? I sitt yttrande till JK var Åklagarmyndigheten mycket noga med att framhålla att jag inte fråntagits några arbetsuppgifter.

JK kom dock fram till att Åklagarmyndigheten i praktiken hade fråntagit mig vissa arbetsuppgifter till följd av mina uttalanden i medierna. För detta fick ledningen för City åklagarkammare viss kritik. JK:s beslut fattades den 13 november 2009, dnr 5240-09-21. Om Sandberg varit intresserad har han haft fem månader på sig att ta del av detta beslut.

Tryckfrihetsfrågor borde rimligen intressera journalistkåren. Men ingen journalist snuddade ens vid tanken att här kunde rymmas en tryckfrihetsfråga. Och man var heller inte intresserad av att förmedla JK:s beslut på annat sätt än i notisform, vilket ska jämföras med det oerhörda utrymme som gavs åt historien när drevet var igång.

Om det nu var så viktigt att kräva min avgång samt att applådera när det påståtts att jag fråntagits arbetsuppgifter, borde det då inte varit lika viktigt att meddela att man spridit felaktiga uppgifter? Eller också borde man ha fortsatt kampanjen, om man verkligen var övertygad om att jag måste bort?  Men så resonerar inte ens tidningar som vill framstå som seriösa. Tack för tipset sade DN, när jag informerade om JK:s beslut. Men ett undantag vill jag nämna: Sanna Rayman i SvD den 24/11 2009. Dessutom uppmärksammades JK:s beslut av radioprogrammet Medierna i P1.

Det inträffade väcker vissa frågor. Vad är det som driver stora delar av journalistkåren? Och hur stort är intresset för fakta och kritiskt tänkande? Jag vill gärna ha förtroende för journalister, men det har sina sidor. Hur bör jag tänka? Jag vågar inte hoppas att Sandberg har något bra förslag.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här