Hillegren: Illa underbyggt om barnmisshandel i Dokument inifrån – Newsmill

0
130
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

På påskdagen [2010] kunde man i SVT 2 se programmet Dokument inifrån som drev tesen att barnmisshandlare numera kommer lättare undan än tidigare. Detta låter ju såväl illavarslande som intressant och därför hade jag placerat mig framför teven med viss förväntan.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-04-08 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Jag hade tänkt mig att man skulle ge belägg för att personer som för några år sedan fick långa fängelsestraff i dag får betydligt kortare straff eller rentav döms till icke frihetsberövande påföljder för motsvarande typ av gärningar. Programmet uppmärksammades även i P1 morgon den 6 april.

Vad fick man då se i teve? Jo, i programmet redogjordes för några typiska fall av ringa misshandel där påföljden regelmässigt blir böter oavsett offrets ålder. Därtill nämndes några fall där man möjligen kunde ifrågasätta om det var korrekt att bedöma dem som ringa. Vidare påstods att aga börjar accepteras och att det förekommer en överslätande attityd när det gäller vuxnas våld mot barn.

Här anser jag att det är nödvändigt att man klargör vissa förhållanden och håller isär olika beteenden. Annars blir det lätt både rörigt och svårbegripligt.

När det gäller misshandel som inte är ringa (”misshandel av normalgraden”) som exempelvis kan bestå av våld med knytnävar eller tillhyggen så är det anmärkningsvärt om sådan misshandel börjat bedömas mildare när offret är ett barn. Några få fall nämndes som var tveksamma i den meningen att de kanske inte borde ha bedömts som ringa misshandel utan som fall av normalgraden. Men dessa fall var för få för att man som tittare skulle bli övertygad om att det dömts fel.

Däremot redogjordes det för flera typiska fall av ringa misshandel där våldet hade bestått av en örfil eller en knuff. Sådana fall ger regelmässigt böter och i de redovisade fallen hade bötesstraffet blivit måttligt. Helt rimliga domar enligt min bedömning, men reportern var inte nöjd. Det han hängt upp sig på var att man i domarna hade tagit viss hänsyn till det slagna barnets agerande innan misshandeln ägt rum. Men jag anser att även om man inte gjort det så hade de redovisade gärningarna inte varit värda mer än möjligen ytterligare tio dagsböter. Och då kan man fråga sig om de relaterade domarna förtjänade särskilt mycket indignation.

En domare som dömt i ett av de redovisade fallen blev tenterad av reportern på känt maner a lá Uppdrag granskning i ämnet provokation. Den i juridik uppenbart obevandrade reportern ville göra gällande att han kommit på något. Här fanns minsann inte utrymme för strafflindring eftersom misshandeln inte föregåtts av ett grovt kränkande beteende för vilket det finns ett lagstadgande som ger möjlighet till utdöma lindrigare straff. Det var det underförstådda budskapet. Man tar sig för pannan. Det är ändå så att samtliga omständigheter ska vägas in i en dom.

Jag tror att de flesta skulle hålla med om att det är mera straffvärt att gå rakt fram och smälla till vem som helst helt opåkallat än det är att slå till någon som nyss kallat en för gubbjävel eller idiot. För att undvika att bli missförstådd vill jag framhålla att jag inte anser att det är godtagbart att slå till någon som hävt ur sig en oförskämdhet.

Därmed har en koppling uppstått till ett av de fall som behandlades i programmet, nämligen den uppmärksammade händelsen i Småland som fick pensionärer från hela landet att ta en tripp till Jönköping i december förra året för att visa den örfilande gärningsmannen sitt stöd. I den manifestationen fanns vissa olustiga inslag som tydde på att många menade att gärningsmannen gjort helt rätt och därtill har vi gärningsmannen själv som var ovillig att medge att han handlat fel. Det såg inte riktigt bra ut.

Å andra sidan är det inte oproblematiskt att ta odelat parti för offret och hävda att han svikits av vuxenvärlden. Då sänder man ut ett budskap som av offret kan tolkas som att han handlat helt rätt.

I programmet redogjordes även för ett fall där en rektor slagit en elev på armen på ett sätt som inte var acceptabelt. För detta blev rektorn åtalad och frikänd. Det är möjligt att man kan ha synpunkter på den domen, men det finns många domar man kan ha åsikter om – inte bara när det gäller ringa misshandel.

Själv minns jag ett fall jag hade för några år sedan. En lärarvikarie som under en längre tid trakasserats av sina elever hade stora problem med en klass. En dag tappade han besinningen och sparkade till en elev på benet, vilket gav övergående smärta. Läraren handlade naturligtvis fel. Men trots det fann jag det ändå lite stötande att lyssna till ett målsägandebiträde som framhöll hur oerhört kränkt den sparkade hade blivit.

Det kan ifrågasättas om domstolar är lämpliga platser för att lösa problem där inte alltför allvarligt våld förekommit mot barn och ungdomar. En viktig komplikation i sådana fall är att den slagne många gånger gjort sig skyldig till ett brott som inte kan åtalas på grund av dennes ålder. Det kan handla om brott som ofredande, olaga intrång, hemfridsbrott och skadegörelse.

Att då lagföra den vuxne och kanske inte bara döma denne utan även utdöma skadestånd till den unge skickar lätt ut signalen att ”du kan göra vad du vill utan risk för följder”. Jag anser att när den typen av fall hamnar hos åklagare kan det finnas skäl att meddela åtalsunderlåtelse för den vuxne. Jag förespråkar det inte generellt men vill påpeka att det i vissa fall kan vara rimligt.

Risken finns att om man i fall där även den unge handlat fel (nu avser jag inte småbarn utan ungdomar som ännu inte är straffmyndiga) gör den unge en otjänst genom att inte inskärpa att även denne gjort fel bidrar till att slussa in vederbörande i den kategori av lättkränkta individer som ständigt tycks växa. Kort sagt, man riskerar att av missriktad välvilja premiera ett ohyfsat beteende.

Här förtjänar också att påpekas att vi i dag lever i en tid då vuxna riskerar att mötas av  beteenden som gårdagens ungdomar i större utsträckning var främmande för än dagens. Och jag tror att förklaringen till den stora uppslutningen för gärningsmannen i Jönköping kan sökas i detta faktum.

I programmet ställdes även frågan: På vilken annan arbetsplats än skolan hade gärningsmannen fått stöd och inte offret?  Ja, exemplet är inte så pedagogiskt som det förmodligen var tänkt. Det spricker redan på det förhållandet att det torde vara synnerligen ovanligt att en arbetsledare tappar fattningen på grund av någon underlydandes ohyfsade beteende.

Men om situationen skulle uppstå så lär arbetsledaren bli åtalad för ringa misshandel på samma sätt som skett med vuxna som slagit barn i programmet. Och jag är inte helt främmande för att gärningsmannen skulle kunna mötas viss förståelse beroende på hur omständigheterna var.

När det gäller misshandel av barn finns all anledning att se allvarligt på fenomenet, vilket också är lagstiftarens avsikt. Och skulle det vara så att det finns tendenser till att förändra påföljdspraxis är detta något som bör uppmärksammas. Något sådant lyckades man dock inte visa i programmet.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here