NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. För att skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen måste såväl borgerliga regeringar som socialistiska se människan, värna mindre om staten per se och minska regelverket. Detta gäller såväl de statskapitalistiska inslagen i borgerlig politik som den hårdövervakade marknaden av arbetssökande och småföretagare.
Text: Gunilla Thorslund, jurist och sociolog | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-06-22 | NewsVoice fick tillstånd avThorslund att återpublicera artikeln.
Statskapitalism är, enligt Ian Bremmer (“The end of the free market – who wins the war between states and coporations?”) ett system i vilket staten dominerar marknaden primärt för politisk vinning.
Skiljelinjen mellan vad som är statskapitalism respektive marknadsekonomi är inte alltid tydlig. Alla länder har inslag av såväl reglerad ekonomisk aktivitet som fria marknadsaktiviteter som inte kan nås av staten. Även i en i det närmaste totalreglerad stat förekommer en svart marknad som möter upp utbud och efterfrågan. Något helt fri marknad utan statlig inblandning existerar inte.
Bremmer analyserar utifrån en skala där ytterligheterna utgörs av polerna utopisk kommunism till vänster och utopisk liberalism till höger. Mellan dessa båda poler befinner sig verklighetens stater. Staterna är inte fixerade på skalan utan förflyttas hela tiden fram och tillbaka. Exempelvis har finanskrisen fått bl.a. USA att ta ett steg åt vänster på skalan dvs. mot statskapitalism även om just USA kanske inte ens landar på den vänstra halvan av skalan.
Bremmer betonar att statskapitalism inte har något med politisk ideologi i sig att göra. Statskapitalism är således inte alls liktydigt med socialism.
“But generally speaking, the left half of the market spectrum is populated by states which government play the role of lead economic actor, and the right features countries with established legal limits on the state’s ability to regulate actions of private companies and investors.”
De viktigaste verktygen en stat har för att utöva statskapitalism är enligt Bremmer inhemska olje- eller gasbolag, andra råvarutillgångar och resurser, privatägda storföretag och fonder. Han svänger sig som en metmask på en krok för att få exempelvis Norges oljetillgångar eller de nordiska staternas skepsis mot den fria marknaden att inte bli uttryck för statskapitalism. Norges regering anses enligt Bremmer inte ha avsikten att bli Norges ledande ekonomiska aktör och de nordiska ländernas välfärdssystem anses drivna primärt av en fri marknad.
Jag gick i skola på 70-talet och fick lära mig att i Sverige hade vi varken planekonomi eller marknadsekonomi utan blandekonomi. Idag är detta begrepp utmönstrat ur skolan. Men gårdagens blandekonomi måste rimligtvis ha haft klara inslag av statskapitalism. Kanske var Sverige till och med ganska långt till vänster på Bremmers skala med vår skog, vår malm, vår textilindustri, våra skeppsvarv och övriga industrier samt staten som ledande ekonomisk aktör i ett välfärdsexperiment.
Var befinner sig då Sverige på denna skala just nu inför valet 2010?
Sociala strukturer förändras mycket långsamt och det är därför troligt att vår statskapitalism ännu lever kvar bland dagens företags- och myndighetskulturer men att den kanske gömmer sig under den fria marknadens täckmantel. Sverige har sålt ut några få statliga företag, t.ex. Telia och nyligen Apoteket, och gjort andra till av staten helgägda aktiebolag. Dessutom anser sig svenska staten ha privatiserat delar av vården genom att med skattemedel finansiera privata företag som utför vårduppdrag. Detta är inte någon privatisering i egentlig mening utan är snarare fråga om att staten hyr in utförare av välfärdstjänster och betalar dem med skattepengar. Staten får därmed alltjämt anses vara den ledande ekonomiska aktören inom hela vårdsektorn.
De offentliga upphandlingarna är snarast ett sätt för staten att som ledande ekonomisk aktör ge ett sken av att det finns en marknad för de tjänster, och även vissa varor, som upphandlas. Många gånger gäller det tjänster som endast efterfrågas av staten. I den mån det finns en marknad för exempelvis renhållningstjänster är den skapad av staten. Även här är staten således den ledande ekonomiska aktören.
Jag stödjer mig på Bremmer när jag åter poängterar att statskapitalism inte har något med en specifik politisk ideologi att göra utan att staten nyttjar kapitalismen för sina egna syften.
Vilka kan då regerande Alliansens egna syften vara i den mån deras regerande kan anses innefatta statskapitalistisk styrning?
Det är möjligt att ett övergripande syfte är att staten ska skyddas från att lida skada. Alliansen har inte lyckats skapa arbeten men däremot ordning i Sveriges statsräkenskaper bland annat genom att minska statens kostnader för arbetsmarknaden. Alliansen slänger ut sjuka och arbetslösa som kostar staten pengar till att klara sig på en, verklig eller imaginär, fri marknad. Staten är viktigare än samhällsmedborgaren.
Maud Olofsson (Newsmill 15 juni 2010) säger att politikerna inte kan skapa arbetstillfällen utan att det är entreprenörer som behövs för att skapa nya jobb. Här existerar uppenbarligen enligt regeringen, i vart fall i teorin, en fri marknad som bör kunna klara sig utan staten som ledande ekonomisk aktör. En marknad som i nuläget visar ett överskott på människor utan arbete i förhållande till antalet lediga jobb. Denna marknad måste enligt regeringen övervakas och kontrolleras så att staten inte lider skada.
Den ekonomiska övervakningen är inte förbehållen arbetslösa och sjuka. Även småföretagare får sin beskärda del. Lagreglerna upplevs av småföretagare som krångliga, alltför mycket av vinsten går bort i skatt för att man ska kunna leva på det man får in och dessutom övervakas småföretagare av Skatteverket. Kreativitet och företagsamhet kan lätt kvävas av lagstifning och de signaler regeringen och staten sänder ut genom ökad ekonomisk övervakning. Det går inte att komma ifrån, att den friaste av alla marknader är den som sker vid sidan av alla kontroller, den svarta marknaden.
Text: Gunilla Thorslund, jurist och sociolog