Per Oskar Svensson: Bortom varje rimligt tvivel

0
58
Per Oskar Svensson - Foto: Blue Publishing, Wikimedia Commons, public domain
Per Oskar Svensson – Foto: Blue Publishing (Blue.se), Wikimedia Commons, public domain

Jag har under mina 30 år som brottmålsadvokat alltid verkat för en större rättssäkerhet. Ett av de mest omskrivna brottmålen i modern tid är det s.k. Lindomemordet. En gammal man blev ihjälslagen med en stekpanna när han skulle förhindra ett inbrott. Gärningsmännen trodde att ingen var hemma. Dödsorsaken var ett slag mot huvudet men det fanns två gärningsmän. Åklagaren åtalade en av dem för mordet. Tingsrätten dömde honom till livstids fängelse.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-06-21 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

 

Jag fick överta målet och därmed försvara den dömde i hovrätten och där friades han, en dom som blivit väldigt omdebatterad. I detta fall följde hovrätten den viktiga principen att åtalet skall vara styrkt bortom varje rimligt tvivel och tvivlet var den andres roll som alternativ gärningsman. Allmänheten blev till en början mycket upprörd, men vi kan inte döma kollektivt

Polismorden i Malexander hade tre aktivt medverkande gärningsmän. En av dem körde bilen, en sköt mot poliserna och en laddade om. Alla tre ansågs som medverkande i morden och samtliga fick livstids fängelse och allmänheten var nöjd.

De rättsprocesser vi inte kan hantera på ett rättssäkert sätt är de s.k. trovärdighetsmålen. Trots att försvarsadvokaterna ofta kan styrka ett motiv för målsäganden att ljuga – så döms den anklagade med stöd av rekvisitet bortom varje rimligt tvivel. De mål jag här åsyftar är “påstådda” sexualbrott. En person anklagar någon för våldtäkt eller incest, men det finns ingen avgörande bevisning för att ett brott överhuvudtaget har begåtts. Ett styrkt hämndmotiv för att ljuga är vad jag kallar för rimligt tvivel.

Förre JK Göran Lambertz genomlyste för några år sedan ett stort antal fällande domar för påstådda sexualbrott. Resning beviljades i samtliga fall och friande domar meddelades efter den nya domstolsprövningen. Hans Gunnar Axberger har skrivit en bok om dessa felaktigt dömda. Alla domar var från 1990-talet.

På senare tid har vi haft att hantera de s.k. Quickmålen. De åtta moddomarna har starkt ifrågasatts av flera framstående brottmålsexperter med påståendet att trovärdigheten i en berättelse inte kan vara avgörande bevis för fällande dom. Den viktiga principen om rimligt tvivel har inte tillämpats trots att inga vittnen sett Quick på brottsplatserna, inga tekniska fynd har gjorts förutom två brända benbitar som påstods komma från en ung individ/människa. En nyligen företagen expertanalys gjord av Statens Kriminaltekniska Laboratorium avslöjade lögnen. Det var trä och lim. Någon hade tydligen eldat upp byggmaterial på platsen. Efter detta fick överåklagare Christer van der Kwast ett nytt namn, Klister van der Plast.

 Quickmålen är således också s.k. trovärdighetsmål. Min bestämda åsikt är att man i mordmål inte för döma på vad man tror har hänt utan måste man döma på det man vet har hänt. Den allra värsta konsekvensen är att Quickmålen har blockerat möjligheten att få fast de verkliga mördarna.
Vad jag nu anfört ovan är att verkliga mördare går fria medan oskyldigt/felaktigt dömda sitter i våra fängelser. Vilka möjligheter finns då att få till stånd en ny prövning av skuldfrågan för dessa felaktigt dömda. Förutom Quickmålen är det näst intill omöjligt, på grund av att rättspraxis lagt fast att en lagakraftvunnen dom ej skall kunna rubbas. Resning i brottmål är därför endast ett litet nålsöga som ytterst få lyckas ta sig igenom. RÅ och JK har lyckats men för en privatperson är det näst intill omöjligt.
Den aktuella principen som försvårar resning i det enskilda fallet är den s.k. orubblighetsprincipen. Vi har ett alldeles för stort antal felaktigt dömda och vi får inte lämna dessa människor åt sitt öde. Den som döms för våldtäkt eller incest får inte bara ett långt fängelsestraff utan också förlusten av sitt arbete, sin sociala status och blir därför vår tids fredlösa. En verklig rättsstat får inte tillåta att oskyldiga sitter i våra fängelser och därför måste något göras.
Jag föreslår nu följande:
  • Orubblighetsprincipen måste ställas mot det jag vill kalla sanningsprincipen och sökandet efter sanningen är något som polis, åklagare och domstol inte får frångå. Det trovärdiga behöver inte vara sant och det tillförlitliga kan visa sig vara fel, jfr. benbitarna i Theresemålet.
  • Högsta Domstolen bör inte vara resningsmyndighet eftersom de redan har prövat målet när de ej gav prövningstillstånd. Alltså sitter idag våra justitieråd och överprövar sig själva. En icke acceptabel ordning. Därför bör införas en ny och från HD fristående resningsmyndighet. Om inte rättssystemet själv kan ta tag i frågan så bör en resningskommission utses som får i uppdrag att utreda svagheterna i vårt nuvarande rättssystem.

Det räcker med att åberopa Quickmålen för att säga ja till en sådan kommission. Kommissionen behövs för återupprättandet av vår tilltro till rättssystemet. Resningsmålen från 1990-talet och de omprövningar som JK fick tillstånd räcker inte, eftersom vi nu genom Quickprocesserna också fått uppleva minnen från häxprocessernas tid på 1800-talet. I min bok om Quickmålen finns ett otal exempel under rubriken “med Kwast till Blåkulla”.

När experter och allmänhet övergår till att raljera och skämta om rättssystemet, den hörnsten som är den viktigaste i ett demokratiskt samhälle, då har det gått för långt. Det är nu dags att agera, säg ja till en resningskommission. Vad säger vår justitieminister Beatrice Ask.

Text: Per Oskar Svensson, advokat