Brita Sundberg-Weitman: Vi behöver en ny rättsrötedebatt

0
169
Brita Sundberg-Weitman - Privat foto
Brita Sundberg-Weitman – Privat foto

Först anhållen ohörd för våldtäkt, sedan – alltjämt ohörd- överhuvudtaget inte misstänkt för sexbrott enligt en annan åklagares beslut. Helt normalt, säger fd kammaråklagaren Rolf Hillegren. Om det stämmer, kan man dra några slutsatser om rättssäkerheten i dagens Sverige?

Text: Brita Sundberg-Weitman | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-08-29 | NewsVoice fick tillstånd av Sundberg-Weitman att återpublicera artikeln.

Fredag eftermiddag den 20 augusti 2010 upprättar polisen i Stockholm en anmälan om sexbrott. Två kvinnor har berättat att en man som de var för sig haft frivilligt sexuellt umgänge med inte har respekterat kvinnornas villkor för umgänget. Mannen är Julian Assange, grundare av Wikileaks, inbjuden till Sverige av Broderskapsrörelsen för att delta i ett seminarium med rubriken ”Krigets första offer är sanningen”.

Samma kväll beslutar en jouråklagare att anhålla Assange i hans frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och ofredande. Nästa dag upphäver en chefsåklagare beslutet och meddelar att ingen misstanke om våldtäkt föreligger; frågan om Assange kan misstänkas för något annat brott ska utredas vidare.

Fyra dagar senare meddelar chefsåklagaren att anmälan helt avskrivits beträffande den ena kvinnan och att misstanke om ofredande (ej sexuellt ofredande!) kvarstår beträffande den andra. Samtliga beslut har meddelats utan att Assange förhörts.

Fd kammaråklagaren Rolf Hillegren anser inte att något anmärkningsvärt skett. ”Misstankegraden sannolika skäl är en mycket låg grund av misstanke . . . Om någon anmäler någon för ett allvarligt brott och lämnar trovärdiga uppgifter är det i princip åklagarens skyldighet att anhålla den utpekade om det exempelvis föreligger flyktfara eller risk för att den misstänkte försvårar utredningen” (Newsmill 25/8).

Jouråklagaren, som grundade sitt beslut på en muntlig redogörelse för vad kvinnorna berättat för polisen, uttalar: ”Det brukar räcka i sådana fall” (Expressen 26/8). ”Det är normalt att ange ‘sannolika skäl’ i samband med anhållande om våldtäkter” (DN 22/8).

Till skillnad från domstolarna anser alltså en del åklagare att det inte är så noga med rättegångsbalkens åtskillnad mellan ”misstanke på sannolika skäl” och ”skälig misstanke”. Hur ska man eljest tolka upplysningen att man rutinmässigt anger ”sannolika skäl” när misstanken är våldtäkt?

Men om en åklagare inte lyckas uppnå sannolika skäl, krävs att det är ”av synnerlig vikt” att den misstänkte tas i förvar, och den misstänkte riskerar inte att sitta mer än en vecka om den starkare graden av misstanke inte uppnås. Åtminstone domstolarna tar därför allvarligt på skillnaden mellan misstanke på sannolika skäl och skälig misstanke.

I fråga om tvångsomhändertagande av barn har jag funnit det illa att en ledamot av socialnämnd kan – utan att det gäller omedelbar fara för barnet – besluta om omedelbar tvångshämtning av ett barn enbart på grundval av en muntlig redogörelse på telefon av en socialsekreterare. Risken för att föredragningen är bristfällig eller missförstås är uppenbar.

Det visar sig nu i fallet Assange att det kan gå lika lättvindigt till när det gäller åklagares beslut att anhålla någon. Antingen har i detta fall jouråklagaren fått en bristfällig muntlig föredragning av polisen eller hon har missuppfattat den eller dragit slutsatser som chefsåklagaren inte fann hållbara.

Till följd av beslutet att anhålla honom för våldtäkt fick Assange sitt namn internationellt nerfläckat, eftersom beslutet fick internationell publicitet via Expressen. Hade det inte gällt en ”kändis” hade skadeverkningarna blivit ytterst begränsade (beslutet hävdes snabbt och han blev ju aldrig reellt frihetsberövad).

I fråga om barn däremot blir skadeverkningarna av en enda persons förhastade beslut om omedelbart omhändertagande vanligen bestående. Jag har överhuvudtaget aldrig sett något exempel på att domstol hävt ett sådant beslut, och det förekommer knappast att en domstol avslår en socialnämnds ansökan om LVU-vård i fall där beslutet redan föregripits av en ledamot i socialnämnden.

Det är bedrövligt att numera inte något av riksdagspartierna visar det minsta intresse för att ta ett samlat grepp om rättssäkerhetsfrågor. Dags för en ny rättsrötedebatt?

Text: Brita Sundberg-Weitman

Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here