Jesper Jerkert på den vetenskapliga arenan

Jesper Jerkert på den vetenskapliga arenan

Jesper Jerkert är en musikforskare som engagerat sig djupt i att kritisera andra som inte tänker på samma sätt som han själv. Detta intresse odlar han inom ramen för föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) där Jesper Jerkert till och med varit ordförande. Vi skall nu titta lite närmare på hur Jesper Jerkert själv beter sig på den vetenskapliga arenan. Där finns nämligen mycket i övrigt att önska.
Jerkert Jerkert var ensam redaktör för en bok med titeln Fakta eller fantasier som utgavs på Leopard förlag 2007. Det är en antologi med kapitel som tidigare publicerats i VoFs medlemstidning eller på annat sätt spritts genom föreningens försorg. Jag fick möjlighet att recensera denna bok i Läkartidningen. Vissa kapitel var underhållande att läsa, såsom Hanno Esséns kapitel om currykryss och fysikens lagar. Om hans slutsatser är korrekta kan jag dock inte svara på då jag inte är fysiker. Men det var intressant läsning.
Andra kapitlet, såsom de Jerkert Jerkert själv skrivit, var dock mer uppenbart rena dravlet. Jerkert beskrev t.ex. hur han avslöjade ett spekulativt och mytiskt påstående om musik. Hans skollärare i religion påstod att när man sjunger stavelsen ”aum” så hamnar man alltid på tonen ”a” i skalan. Hela klassen sjöng med i ”aum”, men vid en kontroll visade det sig att tonen var ett ”giss”. Aha, tänkte Jerkert, bluff alltså, och mystiken försvann.
Jerkert Jerkert borde ha talat om för oss hur han kontrollerade tonen. ”Giss” är ju bara en halv ton under ”a”, alltså minsta möjliga avstånd i skalan. Tonerna kan alltså inte ligga närmare varandra utan att vara identiska. Användes ett piano för att kontrollera tonen så räcker det med att pianot var ostämt för att man skall förväxla tonen ”a” med ”giss”. Det här är ett exempel på ett dåligt vetenskapligt resonemang. Jerkert Jerkert framställer sin insikt med självklar säkerhet till sina läsare, som i 9 fall av 10 säkert tror att han har rätt – särskilt om man inte vet så mycket om musik. Men Jerkert Jerkerts påstående kan faktiskt precis lika gärna felaktigt som korrekt. För att utesluta musiklärarens påstående måste man vara betydligt mer noggrann, särskilt om man lämnat underhållningslitteraturens och de obestyrkta påståendenas värld för att stå med båda fötterna i vetenskapen. Och det ju precis vad boken Fakta eller fantasier säger sig ha gjort.
Ännu mer blottlagda blir Jerkert Jerkerts pseudovetenskapliga påståenden i sitt kapitel om spiritualistiska mediers arbetssätt. De jämförs med trollkarlar som utövar illusionstrick med hjälp av t.ex. visselpipor och hemliga signaler. Jesper Jerkert vill ge sken av att det äntligen klarlagts hur medier arbetar. För att ”bevisa” sina teser framför han lösryckta citat ur engelska och amerikanska böcker. Men många klena och spekulativa bevis, som mest består av personers åsikter, kan aldrig bli ett starkt bevis. Det borde Jesper Jerkert ha förklarat för läsekretsen, som främst består av en allmänhet som behöver “folkbildas” i vetenskapligt tänkande och knappast kan inse sådant på egen hand. Om Jesper Jerkert vore helt ärlig så borde han istället erkänna att han inte har den blekaste aning om hur medier arbetar. Jesper Jerkert påstår att han vet, och det påståendet gör han i vetenskapens namn. Mer uppenbar pseudovetenskap får man leta efter.
Min uppgift i Läkartidningen var dock att bedöma de kapitel som handlade om medicin, och de var väldigt många – halva boken.
Tyvärr fanns en hel del att anmärka på. Skribenterna, varav ingen var aktiv forskare eller ens aktivt verksamma läkare, framförde här mycket bestämda synpunkter på allt möjligt, ofta i en cynisk och raljerande ton. Ett exempel var Carl-Johan Göthe som gjorde narr av människor med sjukdomar som ansågs ha ”psykogen smittsamhet”. Mellan raderna ges budskapet att folk inbillar sig att de är sjuka, och det är orsaken till bildskärmssjuka, musarm och elöverkänslighet. All sanering för att ta bort sjukdomsalstrande agens är förkastligt i dessa fall, summerar Göthe, en slutsats som sägs vara en ”dyrköpt erfarenhet”.
Andra delar av boken motsäger varandra. Någon tycker att vi skall forska mer om alternativmedicin, en annan mindre. Sjukdomar blandas ihop. Jag kan inte undgå att påpeka felen och menar också att en del etiska tveksamheter finns. En professor anklagar en populärvetenskaplig författarinna för att vilja sprida allmänfarliga sjukdomar då hon poängterat dålig motståndskraft som en viktig orsak till att smittsamma sjukdomar sprids. Tja, den som misstror hennes påstående borde följa mig på en rond på en transplantationskirurgisk vårdavdelning. Där får patienterna dödliga infektioner av av mikroorganismer som normalt sett inte ger upphov till sjukdom alls. Bara den som själv inte sett sådant kan  förbise motståndskraftens stora betydelse för uppkomst av sjukdom.
Reaktionen på min recension i Läkartidningen lät inte vänta på sig. Jesper Jerkert, som mer eller mindre haft som yrke att kritisera andra, visar sig själv inte tåla kritik. Han tål inte ens att få rena felaktigheter avslöjade. Först tycker att jag är olämplig som recensent då jag är medförfattare till en bok med andliga intervjuer som på några sidor handlar om sjukdomar. Att boken heter Klara svar från andevärlden och alltså är en andlig och inte en vetenskaplig bok tycks Jesper Jerkert inte förstå. Han försvarar till fullo påståendena om att vi har en författare i Sverige som med flit försöker sprida allmänfarliga sjukdomar. Att Jesper Jerkerts egna skribenter förväxlat sjukdomar berör han inte ens. Det tycks vara helt i sin ordning.
Jesper Jerkert går hårt åt mitt påstående att VoFs kontaktperson om alternativmedicin, Dan Larhammar, i ett föredrag på Svenska Läkaresällskapet framfört åsikter som är rakt motsatta mot de som torgförs i boken Fakta eller fantasier. Sådant skapar förvirring om vad VoF egentligen står för. Jag förde noggranna anteckningar under Larhammars föredrag så jag vet vad som sades. Men istället för att lyssna på bandupptagningen från föredraget (en sådan görs alltid) påstår Jesper Jerkert att jag har fel därför att han vet vad Larhammar tycker. Att på fullt allvar föra ett sådant resonemang är ytterligare ett exempel på bristande vetenskaplig hållning.
Jesper Jerkert får stöd av barnläkaren Mats Reimer, bloggare i Dagens Medicin, som inte oväntat visar sig vara VoF-medlem. Han anser att min recension borde försetts med jävsdeklaration och ursäktar fantastiskt nog att olika sjukdomar blandats ihop – namnen låter ändå så lika!  Redaktionellt material har dock aldrig jävsdeklarationer. Dit hör ledare, recensioner och journalistiskt skrivna artiklar. Jäv brukar avse ekonomiska intressen och bindningar till företag som tjänar pengar på att en viss åsikt lanseras. Att man tidigare inte sympatiserat med den man skriver om har jag aldrig sett framfört som jäv.  Bengt Holmqvist recenserade Bo Setterlinds årliga diktsamlingar under 25 år i Dagens Nyheter fastän han ogillade Setterlinds andliga intresse. Ingemar Glanzelius recenserade popkonserter i Dagens Nyheter under många år trots att alla visste att Jesper Jerkert själv bara lyssnade på jazz. Även om polariseringen oftast är mindre tydlig än i de exemplen så har recensenter alltid en uppfattning i förväg om det han skriver om.
Malörerna i Fakta och fantasier hade aldrig uppkommit om Jerkert delat rollen som Editor med en person som är aktiv forskare inom det medicinska området. Att han inte gjorde det vittnar om svårigheter att uppfatta gränser. Påståendet att Klara svar från andevärlden skulle vara ett vetenskapligt verk tyder på samma problem. Svårigheter att uppfatta gränser är faktiskt vanligt inom VoF. Jesper Jerkert  delar den inte minst med Sven Ove Hansson, grundaren av VoF. Med dålig känsla för avgränsningar kan man uppfatta allt möjligt som pseuodvetenskap och dessutom själv skapa sådan.
Ett annat exempel på dålig känsla för gränser är Jesper Jerkerts artikel om hur man slumpvis skall välja ut patienter (“randomisera”) inom medicinsk forskning. Platsen för publikationen? Finast tänkbara – den tidning som Statens Beredning för Utvärdering av Medicinsk Forskning (SBU) skickar ut till hela läkarkåren. Felet i det hela är förstås att Jerkert aldrig själv sysslat med medicinsk forskning. Han har själv aldrig slumpvis utvalt patienter, och har alltså ingen praktisk erfarenhet i den konst han nu försöker lära ut till andra. Det hela blir då ett amatörjobb. För läkarkåren är detta bara löjligt, lika löjligt som att vem som helst försöker undervisa cancerläkare om vilka cellgifter de bör använda på sina patienter bara för att man läst en bok i ämnet.
Den svenska skeptikerrörelsen består främst av de närbesläktade föreningarna VoF och Humanisterna. Båda föreningarna arbetar med illusioner. VoF säger sig representera vetenskapen men i själva verket är föreningen inte alls särskilt vetenskaplig utan snarast en tyckarsmedja präglad av dataselektion, förvrängningar och gissningar. Hopp i logiken fylls igen med ord som “självklart” etc. för att illusionerna inte skall genomskådas.
Humanisterna säger sig stå för religionsfrihet och fritt tänkande och har t o m ett förlag som heter ”Fri Tanke.” Men när mitt andliga intresse kommer upp i ljuset, bl.a. min tro på reinkarnation, så vill Hans Iwan Bratt, en ledande profil i Humanisterna, att jag skall få sparken från jobbet.
Så fri är alltså tanken, och så nära är det till dubbelmoralen.