Monica Pernroth-Lüllmaa: Rättssäkerheten är en stor folklig fråga – Newsmill

0
314
Monica Pernroth - Pressfoto
Monica Pernroth – Pressfoto

I dagarna har man låtit utvärdera trovärdigheten hos rättsstaten och kommit fram till att svenska folket har bättre förtroende än tidigare för rättsväsendet.Hur denna undersökning utförts och vilken felmarginal man räknar med, vet inte jag, men vanliga människor som har haft något att göra med rättssamhället, omvittnar ofta att man blivit förskräckt över hur det fungerar i Sverige i dag.

Text: Monica Pernroth

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-08-26 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Att det sitter en hel del feldömda människor i våra fängelser, sticker inte många under stolen med längre.

Det har nu gått några år sedan dåvarande JK, G.Lambertz, lade fram sin utredning om felaktigt dömda.Det blev då ramaskri från  domarhåll bl.a.(Nu är G.L. domare själv och har troligen fått inrätta sig i ledet.)

Sedan dess är det inte mycket som hänt, mer än att rättsskandalerna har duggat tätt och att rättsväsendets trovärdighet i samhället har undergrävts allt mer.
“Vanliga människor” som tidigare i sin oskuld trodde, att vi i Sverige har ett fungerande rättssystem som man kan känna förtroende för, börjar undra hur det står till.
De som har någon vän eller anhörig som råkat ut för kontakt med rättsmaskineriet, inser att man har levt i en dröm att man söker sanningen i en rättegång. Så är ju inte fallet. Det handlar endast om, ifall man tycker att åklagaren har bevisat sin anklagelse.Rätten kan tycka ganska fritt, i och med den fria bevisföringen.

Det är därför mycket bra att morddömde Qvicks resningsansökningar kommer att väcka oss, några år framöver med jämna mellanrum.Vi kommer att tvingas se verkligheten gång på gång, genom att media kommer att rapportera om dessa resningar.

Hittills har inte de ansvariga backat ett uns från sin egen ofelbarhet, vilket borde vara ett första steg för att man någonsin skall kunna återfå förtroendet.

Det är glädjande att många av vårt lands mest kända “lagkännare”, nu öppet har börjat att argumentera allt mer för en OBEROENDE RESNINGSKOMMISSION, för att stärka tilltron för rättssystemet. (Vad man sedan vill kalla den instans som behöver inrättas, har mindre betydelse). Den kan organiseras som den “gjenopptakelsekommisjon” som finns i Norge, eller efter annan modell.

Även en fristående myndighet för granskning av polis och åklagarövertramp efterfrågas nu, efter alla dåliga utredningar och nedläggningar av förundersökningar, som offentliggjorts.

Hur skall en polis kunna utreda en polis eller åklagare, som man är vän eller kollega med? Man kanske har arbetat tillsammans tidigare och de flesta inser att yrkeskategorier håller varandra om ryggen? Blotta misstanken om detta borde vara nog.

Här finns trovärdighetsbrister som avslöjas gång på gång, men liksom strutsen sticker de ansvariga politikerna huvudet i sanden och skrapar endast lite på ytan och tror att allt därmed blir OK.

De felaktigt dömda( även de som inte kan få rubriker i media), måste få möjlighet till resning, när nya vittnen och omständigheter kommit fram.Den möjligheten är i dag försvinnande liten trots rent laglig möjlighet i och med den s.k. tilläggsparagrafen RB 58:1.

Therese Juel kommer i dagarna ut med en bok som beskriver detta.

För några år sedan låg antalet resningar på ca 1,6% av de anmälda brottmålen.

Nu talas det öppet bland en del höga jurister, om att det kan finnas så mycket som 500 till 1000 felaktigt dömda per år i Sverige.(Hörde detta på ett symposium för några månader sedan)Detta beräknas utifrån var man tror att gränsen för “bortom rimligt tvivel ligger.”
Ligger ribban på ca 80 % eller på ca 90%?

Att ribban ligger på över 90 % vilket den absolut borde, är det väl endast de som själva lägger den aktuella ribban, som numera tror.

Jag har hört en f.d. åklagare som i en föreläsning hävdade att den ligger på ca 97 %(vilket är det optimala) men han talade förstås för unga juridikstuderande, som ännu inte sett verkligheten.

Det händer att jag läst domar och lyssnat på rättegångar, där man undrar om någon ribba alls finns, eller om det endast är åklagarens ord som gäller.

I rätten utgår man då från att åklagarens undersökningsplikt att tillvarata även sådant som är friande för den tilltalade, redan är utförd på ett objektivt sätt och det ifrågasätts inte.

“Bortom rimligt tvivel” känns då som ett hån för den anklagade. Kanske har inte ens den tilltalades alibivittne kallats, eller ens omnämnts i rätten. A och O blir om den tilltalade har en stark och duktig advokat. Ibland hjälper inte heller det, om åklagaren har mörkat viktiga friande omständigheter eller aldrig ens försökt få fram dessa. Ibland är advokaten helt ointresserad och kanske inte ens har läst in sig på målet. Han har kanske gett upp redan för många år sedan, men står kvar på turordningslistan och umgås med domare och åklagare på fritiden på den lilla orten.

Detta är naturligtvis inte bra för systemet. Systemet skall vara förutsägbart för att kravet på rättssäkerhet skall kunna vara uppfyllt. Man skall kunna lita på alla parter i processen. Ingen gömd agenda skall ens kunna misstänkas få förekomma, som att alla av kvinnor anmälda män är skyldiga och därmed automatiskt mindre trovärdiga.

Visst vill vi människor att den som begått ett brott skall straffas, men brottet måste vara styrkt bortom rimligt tvivel enligt lag. Vill du att en kär vän eller släkting skall dömas utan bevis, där man VET att personen inte kunnat begått brottet?(Ni kanske var tillsammans vid den aktuella tiden, så du VET verkligen att han är oskyldig, men du kallas inte att vittna.)

Som så många lagkunniga nu skriver i olika debattartiklar, kan inte orubblighetsprincipen få överskugga allt.(Alla håller naturligtvis inte med om detta, för då skulle det ju redan ha ändrats.)

Felaktiga domar kan inte inte få kvarstå just enbart p.g.a. denna princip.
Det handlar även om att det finns en annan brottsling som går fri, eller att någon ljugit för att förstöra livet för den felaktigt dömde. Sådant förekommer.

Att rätta till det som en gång blivit fel, oavsett vems fel det var, måste komma före alla andra principer, om förtroendet för rättsstaten skall återupprättas.
Har rättsväsendet begått ett fel skall detta erkännas
.

Även åklagare, domare och poliser är människor. Alla kan begå fel, men har “makten” lärt sig att erkänna sina misstag?

Låt oss därför börja med möjlighet till upprättelse för dem som har skäl för att få resning! Detta utan behov av att dölja någon kollegas feltramp.Saken prövas på nytt och alla tillkomna nya fakta granskas. Det innebär inte ett automatisk friande. EN OBEROENDE RESNINGSKOMMISSION ÄR EN NÖDVÄNDIGHET! Skriv till regeringen och era partier, gör detta till en valfråga! Kan det finnas så mycket som är viktigare än rättssäkerheten i landet?

Text: Monica Pernroth (Pernrothsatelje.se) | Fler artiklar av Pernroth i NewsVoice

Monica Pernroth har jobbat i mer än 40 år med människor. Pernroth läser ofta juridisk litteratur på fritiden och är idag pensionerad, men arbetar ideellt för Rättssäkerhetsorganisationen (RO) med att stödja människor som drabbats av rättssamhällets brister.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer