Maria Ludvigsson: Heder åt papporna, men mest åt min egen

0
68
Maria Ludvigsson - Pressfoto
Maria Ludvigsson – Pressfoto

Tolstojs Anna Karenina börjar med en välciterad mening: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt”. Sättet att beskriva familjen, papporna och mammorna i svensk media, samhällsdebatt och populärkultur antyder att man tagit fasta på Tolstojs kända öppningsord. Berättelsen om familjen är per definition en olycklig sådan.

Text: Maria Ludvigsson (Twitter) är ledarskribent på Svenska Dagbladet, liberal debattör med engagemang i jämställdhetsdebatten och har alltid en individualistisk utgångspunkt. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-09-15 | NewsVoice fick tillstånd av skribenten att återpublicera artikeln.

Så även på Newsmills annars så varierande och breda åsiktsscen. Det verkar här finnas ett outtömligt behov av pappa-bashing och vittnesmål om hur framför allt flickors liv förstörts av frånvarande alternativt närvarande och störande pappor. Liksom på varje svensk teaterscen framställs Familjen snarare som något vi trots allt överlevt än som en trygg hamn att utgå från.

Jo, jag vet sorgligt väl att alla de mörka berättelserna också är sanna, att barn misshandlas så väl fysiskt som psykiskt och att det finns föräldrar som själva är mer barn än fullvuxna och ansvarstagande eller rent av grymma. Men jag vet också att många önskar höra om de andra och ljusa berättelserna om vad en familj kan vara.

Möjligen är Tolstojs tidiga insikt om vilka berättelser som kan varieras förklaringen till varför det uteslutande är de sorgliga familjernas berättelser som skrivs, publiceras och läses.  Men alldeles oavsett varför, saknas åtskilligt i vår samtida berättelse om Familjen. De varma och kärleksfulla varianterna är förbluffande få och kritiseras som sörgårdsidyller.

Berättelser om min egen pappa, en alldeles fantastisk människa, möts alltid med andras lite försiktiga och eftertänksamma minnen av snälla och roliga pappor. Det verkar som att jargongen att föräldrar är om inte illasinnade så i alla fall ganska besvärliga, otidsenliga och tillhörande en tid vi som vuxna lagt bakom oss (undantag vid barnvaktsbehov) blivit en innött slentrianattityd. Hemmet är inte ett tryggt ursprung utan platsen vi trots, inte tack vare, har blivit empatiska och mänskliga av.

Det är sorgligt att läsa om trasiga barndomar och det börjar bli outhärdligt tråkigt att bara få berättelserna om hur förfärliga familjer kan vara. Låt oss fåhöra om De Lyckliga familjerna och kanske upptäckta att tolstojteorin att olyckliga familjer säljer bättre inte alltid stämmer.

Papporna till min generation, var pappor när vänstern mötte högern, 68 blev ett utdraget 70-tal och det manliga omdefinierades ovanifrån. Debatterna om vad män borde och inte pågick på en teoretisk nivå och det är inte svårt att föreställa sig hur vilsen en nybliven pappa måste ha känt sig.

De allra flesta gjorde naturligtvis sitt allra bästa, men det kan aldrig någonsin ha varit enkelt. Lekpappor var lite udda och det var fortfarande mer kvinnligt än manligt att vilja vara med sina barn. Den konservativa synen borde ha bytts ut mot en individualistisk där vi först och främst är individer, inte stereotyper. Men en stereotyp syn på pappan och på familjen verkar bara ha bytts ut mot en ny. Från falsk idyll till fullständigt elände. Idag är det bara icke så kallade heteronormativa familjer som antas vara lyckliga, vilket är en mycket märklig slutsats.

Varje debattartikel ska avslutas med ett politiskt förslag. Om än sällsynt i Sverige är mitt förslag bara Mindre politik. Såväl de som bashar kärnfamiljen och vill ha normkritisk myndighet som de föreningskonstellationer som vill ha statliga pengar för att med skattepengar försörja kvinnor som vill vara hemmafruar har alltid kravet mer politik och mer pengar.

Personligen vill jag bara ge heder åt alla härliga, kärleksfulla, hårt arbetande och ansvarstagande pappor som finns. Men mest av allt åt min egen, alldeles fantastiska!

Det var inte han som lärde mig att simma eller cykla eller läsa, men han fick mig att tro att jag själv kunde. Då lärde jag mig själv. Han lämnade kärleksfulla meddelanden i mina läxböcker som jag hittade när jag som allra mest behövde dem. När jag inte trivdes i skolan lät han, själv lärare, mig vara hemma med motiveringen att ingen bör slösa bort sin ungdom på att gå i skolan. Och innerst inne tror jag, till visst besvär för pappa, att det inte finns någon fråga som han inte kan svara på.

Text: Maria Ludvigsson (Twitter)

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här