Idag skall jag berätta om hur tokigt det kan bli när man bedriver forskning utan att ha reell kompetens på området. Resultaten kan då ställa till skada för sjukvården, patienterna och industrin. Därför är det viktigt att forskaren själv förstår när han inte förstår.
De senaste veckorna har jag bloggat om alternativmedicin. Min infallsvinkel har varit att avslöja myter. I det spelet har föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) en central roll. Det var VoFs styrelse som startade debatten med att skriva till Dagens Nyheter och kräva att alternativa behandlingsmetoder på Vidarkliniken inte skulle ersättas av skattepengar då de saknar medicinskt värde.
Skenet kan bedra
Min första blogg var en genomgång av författarnas kompetens. De vetenskapsmän i VoFs styrelse som utdömde alternativmedicinen visade sig sakna kompetens på området. Så var däremot inte fallet med flera av dem som författat Vidarklinikens bemötande, vilket gick ut på att alternativmedicin visst har kunskapsbredd.
Min blogg kommenterades av Jesper Jerkert, f.d. ordförande i VoF, på sin förenings hemsida. Han menade att man inte alls behöver ha någon kompetens för att framträda i massmedia och, med tyngden av sin akademiska rang, göra påståenden i vetenskapens namn. Det räcker med att läsa vad andra skrivit. Han förtydligar att man då förstås måste ta hänsyn till den bästa forskningen.
Men kan Jerkert och VoF verkligen bedöma vad som är den “bästa forskningen” när man saknar kompetens på området? Knappast. Man hänvisas då helt enkelt till att lita på någon annan. Min nästa blogg ägnades därför åt att granska den vetenskapliga kvaliteten i Edzard Ernsts verksamhet. Han har med sina meta-analyser sågat alternativmedicinens värde. Ernst är en person som VoF själva fört fram som en auktoritet på området.
Det tog mig inte mer än en timme att inse att Ernst är tendentiös. Evidensbaserad medicin handlar om att vaska fram bästa evidens inom ett område. Det gör man inte genom att plocka bort upp till 99% av de studier som finns. Att Ernst vill lansera en förutfattad mening framgår dessutom av att han ofta feltolkar de få studier som finns kvar.
Hans slutsats blir alltid att alternativmedicinen inte är tillräckligt väl belagd och att fler studier behövs. Den situationen kommer tyvärr att bestå så länge Ernst väljer att bortse från 99% av den forskning som faktiskt är gjord. Jerkerts påstående att det finns många meta-analyser som visar att alternativmedicin är värdelöst torde därmed ha fått sig en törn. Han vill ju framstå som en skeptiker men är inte särskilt skeptiskt till sina egna källor.
Fler myter
Jag flera gånger förklarat att jag själv inte tar ställning för eller emot alternativmedicin. För att göra det måste jag läsa in mig på ämnet, och det har jag inte tid med. Trots att utgångspunkten för mina bloggar tidigt gjordes tydlig har många skrivit till mig och varit sura för att jag tycks stödja alternativmedicinen och särskilt homeopatin, som är kritikernas hatobjekt nummer ett. Mats Reimer, VoFaren som bloggar på Dagens Medicin har på samma sätt en tendens att dikotimisera människor till att vara för eller emot idéer, och så mycket djupare går sällan analysen. Mats Reimers ilska går inte att ta fel på. Han tycker verkligen illa om all alternativmedicin och upprepar sin nedvärderande attityd i blogg efter blogg, och därmed tycker han uppenbarligen illa även om mig. Jag ser detta som ett primitivt beteende.
Folk som säger sig företräda vetenskapen har i decennier spridit myter om alternativ medicin. Många har även kommit till uttryck i kommentarerna till min blogg. Här nedan finns ett par axplock. De fokuserar alltid på homeopati, vilket ju VoF för fram som den tacksammaste alternativa behandling att kritisera.
– En läsare skriver att det inte finns en enda studie som visat att homeopati fungerar.
Fel, det är hur enkelt som helst att hitta sådant på PubMed. Det tog mig 2 minuter.
– En läsare skriver att det inte finns några studier som visar att homeopati fungerar mot en enskild sjukdom.
Fel, jag hittade en lång förteckning genom tips på en annan blogg.
– En läsare skriver att jag bara tar fram enstaka studier som visar att homeopati fungerar medan ett ”hav av studier” visar att det inte fungerar. Fel, det är inget svårt alls att finna studier på PubMed som visar att homeopati fungerar.
– En läsare skriver att det inte finns någon systematisk översikt (meta-analys) som visar att homeopati fungerar.
Fel, och jag har givit exempel på det i mina kommentarer.
Varför sprids alla dessa myter? Det är ju enkelt att själv upptäcka att de är felaktiga. Jag skulle ärligt önska att få kommentarer från läsarna som upplyser mig om varifrån de kommer (förutom från VoF, som jag redan känner till). När jag läser sådana påståenden efterlyser jag en mer skeptisk hållning och ett större intresse för att söka sanningen.
Studien som lurade hela världen
För 10 år sedan publicerades en systematisk översikt (meta-analys) i Cochrane Library som visade att det är farligt att ge albumin som dropp. Detta är ett blodprotein och används inom framför allt akut- och intensivvården för att bl.a. öka blodvolymen. Forskarna hävdade att albumin-dropp dödar var 20:e patient som får den. Samma författare hade redan 2 år tidigare skrivit i British Medical Journal att den här typen av vätska (kolloid typ) är farlig, men det hade rönt mindre uppmärksamhet då så många olika sorters dropp var inblandade den gången. Dessutom fanns en tidigare meta-analys som visat motsatt resultat.
Jag blev nyfiken på vilka studier som egentligen ingick i meta-analysen av albumin och skrev en kommentar i Läkartidningen. Det visade sig att studier tagits med där albumin givits på ett otidsenligt sätt, dvs. inte enligt praxis. I den studie som bidragit mest till den ökade dödligheten hade patienter ordinerats albumin på ett direkt olämpligt sätt. Kontrollerna hade dessutom inte erhållit en standardvätska utan kunde ha fått vadsomhelst, och till och med inget dropp alls.
Nu reagerade albumin-industrin, som förstås förlorade marknad. Man anlitade den vetenskaplig skrivarbyrån Hygiea Associates i Kalifornien. De skrev om meta-analysen och valde ingångskriterierna på ett annat sätt, vilket fick till följd att dödligheten inte längre tycktes öka av albumin. Även denna artikel kommenterade jag i Läkartidningen. Skrivarbyråns anställda var dock öppna med att studien betalats av albuminindustrin och framträdde dessutom själva som författare, vilket minst sagt gav upphov till viss misstämning. Idag erkänns inte sådana insatser öppet utan man erbjuder en välkänd vetenskapsman att framträda som författare. Det kallas ”spökskriveri” och är välkänt inom den vetenskapliga litteraturen. All inblandade tycks tjäna på affären – skrivarbyrån får jobbet, den som med sina pengar vill påverka marknaden blir nöjd, och den som blir ”författare” får stoltsera med ännu en välskriven artikel utan att behöva anstränga sig ett vitten.
Förvirringen i början av 2000-talet var stor i denna fråga. Då bestämde sig intensivvårdsläkarna i Australien för att gå samman och för en gång för alla lösa frågan. Man genomförde en studie på 7000 patienter som slumpvis fick albumin eller koksalt-lösning. Den visade att albumin inte ökar dödligheten. Då en stor studie med kontrollgrupp är behäftad med mindre risk för fel än en meta-analys så är detta synsätt därför accepterat idag.
Lätt att göra fel
Vilket fel hade då begåtts? Jo, den som var huvudansvarig för studien, Ian Roberts, var visserligen läkare men barnurolog och inte anestesiläkare, vilka är dom som vanligtvis ordinerar albumindropp. Roberts hade inte kunskap om exakt hur albumin ges inom sjukvården. Man ger inte en fix dos utan titrerar sig fram, dvs. ger små mängder tills man erhållit önskad effekt. Vilken effekt? Ja, det visste Ian Roberts inget om, vilket framgick vid en utfrågning på Svenska Läkaresällskapet. Den studie som bidragit mest till data på dödlighet hade givit jättedoser till intensivvårdspatienter fem dagar i sträck utan någon som helst styrning. Roberts hade helt enkelt inte insett hur felaktig den behandlingen var. Dessutom hade meta-analysen jämfört albumin med vilken kontrollbehandling som helst, vilket ju ger föga vägledning till den som söker ett alternativ till albumin.
Skadan av det här missgreppet var stor men övergående. Hur hade historien slutat om industrin inte agerat? Hur hade historien slutat om albumin inte varit så viktig för läkarna inom intensivvården att de gjorde en egen jättesatning för att genomföra sin studie? Jo, då hade albumin med största sannolikhet varit borta från vår terapeutiska arsenal idag. Det hade inte gynnat någon.
Albuminhistorien har dock inte hindrat Ian Roberts med hans medförfattare Schierhout från att författa en lång rad nya meta-analyser som återfinns i Cochrane Library där de utvärderar vätskebehandlingar de inte till fullo behärskar eller själva har praktiserat. Bra eller dålig forskning? Inget vet. Men att sammanställa och värdera andras studier utan djuplodande kompetens på området är onekligen ett vågspel. Risken är att resultatet helt enkelt blir pseudovetenskapligt, lurar alla och att felen aldrig rättas till.
“Kompetens” om alternativmedicin
Edzard Ernst säger sig ha arbetat med alternativ medicin, vilket tydligen är en bluff. Det är ett oroande tecken. Jesper Jerkert deklarerar stolt i sin artikel ”Leka vetenskap med Robert Hahn” att han själv minsann också har kompetens om alternativmedicin. Det är nämligen ämnet för hans doktorsavhandling. Däremot råder han mig att läsa på.
Skillnaden mellan oss är att jag inser min begränsning när det gäller att värdera alternativmedicinen. Jerkert gör inte det trots att han saknar medicinsk utbildning och därmed inte ens har förutsättningar för att greppa de sjukdomsförlopp, konventionella behandlingar, doser och annat som man måste behärska för att rätt förstå en studies detaljer. För att hamna rätt i albumin-historien hade han t.ex. varit föga hjälpt av sin vetenskapsfilosofiska plattform. Där duger bara högspecialiserad medicinsk fackkunskap. En sökning om svenska avhandlingar visar dock att Jerkert inte disputerat ännu. PubMed avslöjar, som förut, att han inte publicerat en enda vetenskaplig artikel om vare sig medicin eller alternativmedicin. Avhandlingen måste därför vara i sin linda.
Om syftet är att värdera alternativmedicinen så borde dock Jerkerts handledare ha avrått. Sedan minst ett decennium har Jerkert nämligen grävt ner sig i en skyttegrav i denna fråga. Han har gjort karriär som skeptiker och kommer aldrig att ändra på den vedertagna uppfattning som finns inom den internationella skeptikerrörelsen. Han är inget godtagbart sanningsvittne.
När Jesper Jerkert skriver att jag ”leker med vetenskap” så är det en reaktion som Anna Freud kallade för ”projektion”. Det betyder att man tillskriver andra en egenskap man själv har. Projektion är en av jagets försvarsmekanismer, något man tar till när man upplever sig trängd. Jag förstår Jesper. Kompetensen inom det medicinska fältet på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) finns inte alls på dess Avdelning för Filosofi, där Jerkerts guru och chef, VoF-grundaren Sven Ove Hansson, skapat en omnipotens-kultur som gör högljudda påståenden i alla möjliga medicinska frågor trots att man själv knappt ens behärskar grundbegreppen. God kompetens av potentiellt stor nytta för medicinens framtid finns däremot på andra håll på KTH, men då inom områdena medicinteknik och organisationslära. De enheterna är värda att uppmuntras och utvecklas.
Stephen W Hawking
Jag skall avrunda med en godbit. Min forskningssjuksköterska har en 15-årig son som i dagarna skulle göra ett skolarbete om vetenskap. Han bestämde sig själv för att intervjua fysik-kändisen Stephen W Hawking, ringde upp honom och fick sin intervju. Det är alltså Adam Hagelin, 15 år, från Nacka som sköter intervjun på den unika fil du kan ladda ner här (40 MB fil, ses i QuickTime). Adam lade själv till fantasifulla bilder på sin nya Mac. Inte dåligt! Vill du skriva en hälsning till Adam så är hans E-mailadress: adam.hagelin95@gmail.com.
Jag gillar Hawkings svar på den sista frågan. Adam frågar om Hawking störs över att journalister jämför honom med Einstein. Han svarar nekande med motiveringen att ”journalister förstår varken Einsteins arbeten eller mina”.
Det är ett problem när man själv inte förstår att man inte förstår. Saken är tyvärr betydligt allvarligare inom medicinen än inom journalistiken.
Läs senaste nytt från inkompetens-toppen