VoF angriper Vidarkliniken igen

VoF angriper Vidarkliniken igen

Men vem är mest vetenskaplig?

Det har åter varit pajkastning mellan antroposoferna i Järna och föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). På DN Debatt har läsarna fått två diametralt olika bilder av det vetenskapliga bevisläget för olika medicinska behandlingar. I likhet med Thomas di Leva undrar jag – vem skall man tro på? Egentligen är dock Hoola Bandoola Bands fråga mer passande – vem kan man lita på?
DN Debatt har vart och vartannat år publicerat insändare från VoF som i kraftfulla ordalag krävt att antroposofernas sjukhusverksamhet på Vidarkliniken skall upphöra. Behandlingsmetoderna sägs sakna värde.
Den här gången började ordväxlingen med att VoFs styrelse den 7 september skrev att skattebetalarnas pengar inte få gå till ”sockerpiller” och att Vidarkliniken därför inte bör få stöd med skattepengar. Vidarklinikens företrädare svarade den 22 september att deras behandlingar visst har vetenskapligt stöd och att det dessutom förekommer en mycket aktiv forskning kring dem. VoF replikerade igen på DNs nätupplaga den 2 oktober med att knappast anföra något nytt i sak utan snarast upprepa sin kritik. Inget stöd av skattepengar till behandlingar som inte är evidensbaserade, menade man.
Självklart skall skattepengar inte gå till metoder som är verkningslösa. Det tycker inte någon. Frågan är snarast vem som har den bästa förmågan att bedöma det vetenskapliga läget inom området alternativa och komplementära behandlingsmetoder (KAM).
För att få en uppfattning om vem som har förutsättning för att veta vad han pratar om så kan man söka efter deras publikationer på PubMed. Det är amerikanska National Institutes of Health som gratis listar alla medicinska publikationer i denna databas. Att söka där är gratis. Av titlarna kan man förstå om publikationerna handlar om det aktuella forskningsområdet. Är man osäker går der bra att även läsa forskningsarbetets sammanfattning. Det är också gratis. Att kartlägga via PubMed är en ofta använd metod för att ta värdera en persons aktivitet, vetenskapliga skicklighet och kompetens inom ett forskningsområde.
Min kartläggning visar att det bland författarna till antroposofernas artikel finns flera erfarna forskare som skrivit massor av vetenskap om KAM. De sysslar med ämnet varje dag och borde därför bör vara väl inlästa på kunskapsläget. Sådan kompetens saknas dock helt hos VoFs författare.

Låt mig börja med antoposoferna. Torkel Falkenberg har författat 40 artiklar i internationell vetenskaplig press varav 30 handlar om KAM inom sjukvården. Alla har tillkommit inom den senaste 10-årsperioden. Falkenberg måste syssla dagligdags med KAM-studier och kan förutsättas följa litteraturen noga. Om han inte gjorde det vore det omöjligt att publicera sig så pass flitigt inom ämnesområdet. Elisabeth Hamrin är professor emeritus i omvårdnadsforskning vid Linköpings Universitet. Hon har publicerat nästan 100 vetenskapliga artiklar varav de flesta handlar om smärta efter operationer. Många utvärderar också livskvalitet efter KAM-behandling. Jag hoppar så till Georg Lewith. Han är läkare och har sedan 1980 författat 175 vetenskapliga artiklar av vilka majoriteten handlar om KAM, såsom akupunktur och homeopati. Han måste ha sysslat med dessa frågor under hela sitt yrkesverksamma liv. Det är alltså inga skräptidskrifter utan sådana som använder sig av peer-review-system, vilket betyder expertgranskning av allt man publicerar.
Du skulle bli uttråkad om jag gick igenom alla författarna. Men jag konstaterar att det här finns flera som yrkesmässigt sysslar med KAM-forskning. De bör känna till kunskapsläget inom sin specialitet. De måste ha läst på.
Låt mig sedan gå till föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Huvudförfattare är Jonas Wieszkos och han förekommer inte alls på PubMed. Hanno Essén är fysiker och saknar alltså medicinsk skolning. Han har en namne i Maastricht som genererar publikationer på PubMed, men det är nte samma person som är ordförande i VoF. Aija Sadurskis har författat 9 artiklar de senaste 25 åren, vilket är en synnerligen blygsam produktionshastighet. Artiklarna handlar om ämnesomsättning och havandeskap, men ingenting berör KAM. Peter Trilkott har skrivit en artikel om malaria. Hans Isaksson är något svårundersökt på PubMed då andra personer i både Finland, Island och Schweiz har liknande namn (man söker alltid på förnamnets initial). Jag ser dock ingenting som berör KAM. Däremot har Isaksson ha skrivit 4 insändare till Läkartidningen där han argumenterar mot KAM. Sådana insändare saknar dock vetenskapligt värde.
Martin Rundkvist är arkeolog. Johan Sperling och Peter Olausson saknar också medicinsk utbildning. Per Edman, som inte uppger sin titel, kan vara en forskare i biofarmaci som verkade i Uppsala på 1990-talet eller också författare till en artikel om leukemi för 6 år sedan. Inget som listas kommer dock i närheten av KAM-forskning. Utöver dessa har vi ett antal lärare och fysiker som förstås helt saknar medicinsk utbildning. Mats Reimer är barnläkare och en flitig bloggare i Dagens Medicin. Han tycker snabbt allt möjligt om det mesta och är en svuren fiende till KAM. Det känns befriande att han bekänner färg genom att signera VoFs artikel. Antalet artiklar på PubMed är 105 men det finns forskningsproduktiva “Reimer M” i Kanada och i flera andra länder. Jag hittar genom en snabb titt runt ingen Reimer M från Sverige utom som författare till några fallrapporter i Läkartidningen.
Dan Larhammar är apotekare och alltså inte läkare. Det är en produktiv forskare, med 170 publikationer, inom området evolutionsbiologi. Han studerar främst fiskar, grodor och andra djur. Inga artiklar gäller sjuka människor vad jag kan se. Den enda vetenskapliga artikel som gäller KAM är en 3 sidor lång artikelgranskning om rosenrot. Jag hittar inga publikationer som tydligt gäller farmakologi, vilket är den roll som Larhammar vill imponera med här. Larhammar har dock bluffat förut – han är egentligen professor i medicinsk cellbiologi men skriver på Vetenskapsrådets hemsida att han är professor i neurovetenskap. Jag påpekade felet för drygt ett år sedan i artikelns kommentarspalt, men Larhammar bryr sig inte om att korrigera sådant. Dan Larhammar har varit en av KAMs främsta kritiker under många år. Jag kan dock konstatera att han varken har utbildning om sjukdomar eller sysslat seriöst med KAM-forskning. Han kan inte ha arbetat dagligdags med dessa frågor inom sitt yrke, utan på sin höjd som en hobbyverksamhet. Ändå har han hur mycket synpunkter som helst. Han bedriver alltså ett slags vetenskapens kvacksalveri.
Till sist har vi Sven Ove Hansson som grundat VoF-föreningen. Han är filosof och författare till 40 artiklar om etik som av någon anledning ramlat in på PubMeds lista. Han saknar kompetens i medicinska frågor och har inte presterat någon forskning om KAM. Hansson är välkänd för att ha satt i system, och även framgångsrikt lärt upp andra, i konsten att gå över sina kompetensgränser.
Den stora frågan är om vi skall tro på dem som aktivt forskar om KAM och därför måste vara orienterade om kunskapsläget kring dessa metoder. Eller skall välja att tro på dem har åsikter fastän de uppenbarligen är amatörer på området? Av dem som kräver att KAM skall bort från Vidarkliniken så saknar faktiskt alla personer vettig kompetens när det gäller att självständigt värdera frågor kring KAM.

Men vi kanske vill välja att tro på utländska auktoriteter istället. Sådana kommer ibland till Sverige och ger sin uppfattning. Ett problem är dock att sådana besök kan vara riggade, Ett exempel är Edzard Ernst och Simon Singh som för 2 år sedan kom till Sverige för att lansera sin bok Salvekvick och kvacksalveri. Boken gavs ut på Leopard förlag, som publicerat de flesta av VoFs böcker. Förläggaren har även suttit i VoFs styrelse. Förordet skrevs av en medlem i VoF. Boken avrättar all KAM-behandling och menar att t.o.m. akupunktur är bluff. Nu kan man i och för sig se kejsarsnitt i Kina där enbart akupunktur används som smärtlindring, men det hjälptes inte. Det var något fel i de gamla kinesernas förklaring till effekten på smärta gjorde att akupunktur klassades som skojeri. Jag är övertygad om att både bokens publicering och de utländska herrarnas besök är ett verk av föreningen VoF. Allt för mycket omkring, liksom bokens helt ensidiga budskap, talar för det.
Vem skall då bedöma KAM? Det bästa sättet är faktiskt att fråga dem som sysslar med just dessa frågor yrkesmässigt (och därmed varje dag) samt själv bedriver aktiv forskning inom området. För att publicera forskning om KAM måste man nämligen vara väl inläst. Då KAM gäller behandling av sjuka människor är läkarutbildning en utmärkt, och snudd på nödvändig, bakgrund.
En annan möjlighet att komma till klarhet är att själv gå igenom litteraturen mycket noga. När jag söker på ”acupuncture” på PubMed så omfattar listan 15,000 artiklar. När jag säker på ”homeopathy” så dyker det upp 4,000 titlar. Läs några Abstracts själv så skall du se att du inte behöver leta länge för att finna vetenskapligt stöd för att både akupunktur och homeopati fungerar. Men att gå igenom all den här litteraturen och värdera resultaten är inget jobb för amatörer. Det kräver vana och dessutom kunskap om de sjukdomar och konventionella behandlingsmetoder som förekommer och oftast används som jämförelse. Att en person som är arkeolog eller fysiker tror att han på ett seriöst sätt kan värdera detta är bara naivt. Därför kallar jag VoF för en grupp ”vetenskapsmän på grönbete” – här tillåter man sig själv, med stöd av sina VoF-kompisar, att bli omnipotenta och i eget tycke bli världens skarpaste bedömare.
Meta-analyser kan möjligen vara till viss hjälp. Ett problem här är att KAM är förknippat med enorma ideologiska låsningar. När en meta-analys visade att homeopati är dubbelt så effektivt som sockerpiller (Lancet 1997; 350: 834-843) så mobiliserades enorma intressen för att visa motsatsen. Läkemedelsindustrin vill exempelvis få bort homeopatin för att utan konkurrens kunna sälja sina egna preparat.
Jag har själv sett hur det kan fungera. En meta-analys för 12 år sedan visade att albumin är farligt att ge som dropp. Användningen av albumin sjönk förstås som en sten. Då betalade albumin-industrin en vetenskaplig skribentbyrå i USA för att vrida och vända på data. Så publicerade de en rapport som visade precis motsatt resultat mot den första studien. Den här historien berättade jag om i Läkartidningen under 2001. Ja, sådant förekommer fortfarande och är stor business. Att lita till meta-analyser har därför sina risker. Man kan bli vilseledd.
Jag själv har 418 vetenskapliga artiklar listade på PubMed som ”hahn rg” och 872 som ”hahn r”. Men jag har själv bara författat 250-275 av dem (det finns alltså andra forskare med samma namn som jag). Men det är ändå fler medicinska artiklar än någon av dem som uttalat sig i frågan om KAM är evidensbaserat. Jag väljer dock att inte ha någon bestämd uppfattning. Dels har jag aldrig bedrivit forskning om KAM och dels har jag har inte tid att läsa in mig på området. Detta skulle ställa mycket höga krav och ta åtskilliga månader i anspråk. Ändå kan jag aldrig bli lika väl orienterad som de som sysslar yrkesmässigt med forskning kring KAM.
Men jag vill varna för amatörism. Vem som helst har absolut inte förutsättningar för att värdera om KAM är evidenbaserat eller inte. Lita inte på folk bara för att de stoppat in ordet ”vetenskap” i sin föreningstitel. Man blir inte mer vetenskaplig för det. Kolla istället upp deras kompetens och gör en bedömning av om de har rimliga förutsättningar för att förstå vad de pratar om.