Utvandring av läkare utgör ett stort problem för flera av de fattigare länderna inom EU. Sverige lockar aktivt hit ett stort antal utländska läkare varje år. Samtidigt är det så extremt svårt att bli antagen på läkarutbildningen i Sverige att tusentals ungdomar aldrig kan få sitt drömyrke. De mest företagsamma reser utomlands för att studera till läkare där. Problemen som skapas av den underdimensionerade svenska läkarutbildningen löses alltså, på flera sätt, genom utnyttja utbildningssystemen i andra länder. Situationen innebär också ett svek mot de svenska ungdomar som vill studera medicin.
På kongressen i Tartu för några veckor sedan lyssnade jag på en serie föredrag som hölls av ordförandena för anestesiläkarsällskapen i de tre baltiska länderna. De redogjorde för problem och möjligheter i sina respektive länder. Deras största problem, särskilt i Litauen, är utvandringen av läkare. Man talade om att 20% av arbetsstyrkan emigrerat på bara något eller några år. Flykten går till andra europeiska länder. Detta försvårar förstås för sjukvården att utvecklas i hemländerna, och innebär även en ekonomisk förlust. Att utbilda läkare är inte billigt, och emigrationen gör att man tvingas utbilda allt fler för att fylla vakanserna.
Situationen i Sverige är omvänd. Här utbildar vi alldeles för få läkare. Det föreligger en ständig läkarbrist. Så länge jag varit inom yrket har det varit hur enkelt som helst att få jobb, förutsatt att man inte varit på jakt efter något väldigt speciellt. Sedan jag började läsa medicin 1974 har det varit läkaröverskott under högst varit ett par tre år.
Stockholms Läns Landsting har skickat ut rekryteringskommittéer för att locka till sig läkare från andra länder. Många av våra nya läkare kommer från länder som Tyskland och Rumänien. Åtskilliga klarar sig utmärkt, men jag har också varit med om flera som inte alls klarat anpassningen särskilt bra.
Jag klandrar inte enskilda läkare som vill skapa sig en bättre tillvaro i Sverige. Jag klandrar däremot våra myndigheter som systematiskt utbildar för få läkare. Man kan visserligen tycka att Sverige borde göra en vinst på att importera färdigutbildad kvalificerad arbetskraft. I ett ekonomiskt perspektiv är det förstås så.
Men det finns dom som förlorar rejält på affären – nämligen de svenska ungdomar som vill studera till detta intressanta och utmanande yrke. Sedan åtskilliga decennier har det varit stenhård konkurrens om utbildningsplatserna. Man skall ha högsta betyg i allt från gymnasiet. Och inte ens då räcker meriterna, utan lottning kan ta vid. Ibland är det intervjuer som gäller, och det vet vi ju hur nyckfullt det kan vara när även dömda mördare kan slinka in på förfalskade betyg. Det gäller att veta hur man skall göra för att bli antagen till drömutbildningen!
På senare år har en alternativ lösning blivit allt vanligare. Ungdomarna reser helt enkelt till ett annat land för att skaffa sig den attraktiva utbildningen. Horder av svenska ungdomar reser därför till Tyskland. Rumänien, Polen och Karibien för att plugga till läkare. Vi kan till och med se annonser om detta i svenska tidningar. Jag kan knappast tänka mig att dessa utbildningar är kostnadsfria. Att bo utomlands är heller varken enkelt eller gratis. Men det hindrar inte många kreativa och envisa ungdomar från att skaffa sig det yrke de vill ha. De flesta kommer förmodligen tillbaka till Sverige när utbildningen är avslutad. Men jag kan också tänka mig att många rotar sig utomlands.
Risken torde vara särskilt överhängande om de lockas av den annons från Dagens Nyheter som jag just nu håller i handen. Den är införd av St. Georges University i Grenada, Västindien, och är riktad direkt till svenska ungdomar som vill läsa till läkare. De sista åren av utbildningen praktiserar studenterna på sjukhus i USA eller England. Med ungdomar som är i den ålder när man skaffar sig familj och barn så förekommer det säkerligen ofta att de binder sig i dessa länder, där löneläget för läkare är betydligt högre än i Sverige.
Trafiken av studiehungriga svenskar till andra länder samt importen av läkare med utländsk härkomst medför att hälften av de läkare som idag får legitimation för yrket i Sverige har skaffat sig utbildningen utomlands. Det är en sensationellt hög siffra! Jag vill till och med påstå att den speglar en helt osund situation.
Den underdimensionerade svenska läkarutbildningen är ett svek mot dagens svenska ungdomar. Alltför många begåvade personer hindras från att bli verksamma inom sitt drömyrke. Det är dessutom inte meningen att man skall behöva utnyttja utbildningar utomlands för att reparera bristen på utbildningsplatser här. Framför allt inte när behovet av läkare här hemma är så stort. Utländska universitet börjar till sist inse att detta är en lukrativ verksamhet. Att sätta upp en business kring det hela är ingen dum affär. En business som inte är möjlig i Sverige av legala skäl.
Vem har ansvaret? Det är sant att behovet av läkare i Sverige har ökat snabbt, kanske snabbare än vad myndigheterna trott. Men ingen reaktion tycks följa av att hälften av de nya legitimationerna ges till personer med utbildning utomlands. Sveriges Läkarförbund har varit en återhållande kraft vad gäller en utökning av läkarutbildningen. Där är rädslan för arbetslöshet stor. Att det är brist på arbetskraft bättrar istället på möjligheterna till att driva upp löneläget.
Jag anser att varje land har ett ansvar för att bli självförsörjande på kvalificerad arbetskraft. Det gäller läkare, ingenjörer och många andra yrkesgrupper. Det är dålig solidaritet mot de baltiska länderna när bl.a. Sverige dränerar deras arbetsmarknad på utbildade läkare. Det är orättvist mot dagens svenska ungdomar att hindra dem från att få sitt drömyrke när deras insatser uppenbarligen behövs här. Ingen av dem som lägger ner en smärre förmögenhet på att studera utomlands lär behöva vara orolig för att få jobb som läkare om de väljer att återvända till Sverige. Men utbildningen borde de ha fått här.