Lars Gatenfelt: Sverige var beroende av amerikanska kärnvapenubåtar i Skagerack

LARS GATENFELT OM SÄKERHETSPOLITIK

0
251
Lars Gatenfelt - Pressfoto
Lars Gatenfelt – Pressfoto

För 50 år sedan introducerade USA den strategiska robotubåten för tjänst som landets yttersta avskräckningsmedel gentemot ett överraskande strategiskt kärnvapenangrepp. Från denna tidpunkt och intill denna dag har detta avskräckningssystem varit i tjänst i USA och med olika lång tidsförskjutning även hos en rad andra super- och stormakters vapenarsenaler. Mindre känt är de säkerhetspolitiska implikationer detta haft för Sverige.

Text: Lars Gatenfelt, fd kommendörkapten i svenska flottan | Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill 2010-11-26 och den återpubliceras med tillstånd från Gatenfelt på samma datum i NewsVoice.

Den 15 november 1960 dök den amerikanska atomdrivna ubåten USS George Washington ner i havets mörka djup för sitt första avskräckningsföretag. Hon var bestyckad med sexton stycken ballistiska kärnvapenrobotar av typen Polaris A-1. Denna händelse var otvivelaktigt en av 1900-talets och det kalla krigets viktigaste strategiska tilldragelser. I och med detta hade USA skaffat sig en i princip osårbar förmåga att tillfoga en motståndare oacceptabla skador för den händelse att USA skulle bli utsatt för ett överraskande kärnvapenangrepp. George Washingtons första patrullering varade i 66 dygn och innan hon kom tillbaka hade nästa ubåt övertagit hennes uppgift. Denna typ av patrullering har nu pågått kontinuerligt i 50 år. Kring denna händelse och dess inverkan på USA:s säkerhetspolitiska agerande gentemot Sverige och övriga skandinaviska länder har fil. lic., kommendör Nils Bruzelius skrivit en doktorsavhandling i teknikhistoria vid Kungl Tekniska Högskolan (Polaris and Scandinavia – The Deployment of the Fleet Ballistic Missile Submarines and U.S. Policy towards the Scandinavian Countries). Den kommer att finnas tillgänglig i bokform inom kort (VDM).

I samband med president Eisenhowers överlämnande av sitt ämbete till den nyvalde presidenten Kennedy i januari 1960 yttrade Eisenhower “You have an invaluable asset in Polaris. It is invulnerable“. Även om Kennedy inte insåg den fulla sanningen i Eisenhowers ord vid detta tillfälle så blev han sedermera fullt övertygad om saken. Därom vittnar han själv vältaligt i efterlämnad korrespondens.

USS George Washington var den första i raden av 41 Polaris-ubåtar, vilka konstruerades och byggdes i rekordtakt vid de amerikanska ubåtsvarven. Polarisprojektet med kärnvapenrobotar, ubåtar, lednings- och basfaciliteter samt övriga stödfunktioner av allehanda slag hade påbörjats så sent som i december 1956. I den ursprungliga planeringen skulle projektet vara fullföljt först 1965 med ett fullt operativt system färdigställt; en mer normal men ändå kort tidsram för ett så pass avancerat vapensystem. Efter den ryska uppskjutningen av Sputnik i oktober 1957, och den därmed allvarligt förvärrade hotbilden, accelererades emellertid projektet maximalt.

Initiativet till Polarisprojektet togs av den amerikanske marinchefen (CNO), amiral Arleigh A. Burke, som för övrigt hade svenskt påbrå – hans farfar hette Björkegren och hade sina rötter i Västergötland. Projektet genomdrevs av Burke emot en enad marinledning i övrigt och han tog stora risker för att fullfölja sin linje med införandet av ubåtsburna ballistiska kärnvapenrobotar. Burke drev som systembyggare projektet kraftfullt och med mycket stor målmedvetenhet. Som i stort sett enda stöd hade han till en början marinministern Thomas S. Gates, vilken sedermera blev försvarsminister och även tillförsäkrade stöd från president Eisenhower.

Den första serien av Polaris-robotar (Polaris A-1) hade, på grund av den starka tidspressen, en i sammanhanget klart begränsad räckvidd. Som grund för planläggningen i projektet användes en så låg räckviddssiffra som 900 nautiska mil. Den verkliga räckvidden för Polaris A-1 kom emellertid att bli 1109 nautiska mil, vilket egentligen kunde konstateras först efter det att systemet givits operativ status. Den operativa planläggningen med målval och strategiska utnyttjandeprinciper vilade under projektutvecklingen och den inledande skarpa operativa fasen på marinchefen. Med räckvidder under ca 1000 nautiska mil fanns i princip endast ett område lämpligt för utskjutning, nämligen Skagerrak, om man ville nå Moskva och övriga prioriterade mål.

Andra teoretiskt tänkbara platser i t ex Östersjön, Svarta havet respektive Barents hav var uppenbart olämpliga med hänsyn till bl a fientliga bekämpningsmöjligheter och även möjligheter att ta sig dit oupptäckt. Man var således hänvisad till skjutområden i Skagerrak för att inledningsvis kunna fullgöra den strategiska uppgiften.

Den strategiska princip som inledningsvis gällde för Polaris-systemets utnyttjande går under benämningen Finite Deterrence, d v s ung. Villkorad Avskräckning. Detta var en flexibel strategi, som innebar att tid fanns för att avpassa ett andra kärnvapenslag med hänsyn till verkan av det förstaslag man blivit utsatt för och (den politiska) avsikten med andraslaget.

Denna strategiska princip kunde utnyttjas eftersom ett första slag knappast kunde riktas mot ubåtssystemet med dess dolda vapenplattformar. Alltså fanns tid för en politiskt avvägd vedergällning. Efter påverkan från U.S. Air Force kom hela den strategiska amerikanska kärnvapenarsenalen sedermera att styras av en gemensam strategisk princip – MAD (Mutual Assured Destruction), d v s ömsesidig säkerställd förstörelse.

Denna förutsatte omedelbar vedergällning. Måhända kan den ursprungliga marina amerikanska strategin ånyo aktualiseras i samband med kärnvapennedrustningar och ett nytt världsläge.

Den första serien ubåtar av George Washington-klass hade tekniska begränsningar och svagheter i olika avseenden, t ex beträffande kapaciteten att avfyra ett flertal robotar i snabb följd. Detta var en följd av bl a navigeringsnoggrannhet och eldledningens funktionalitet. Ett sätt att avsevärt förbättra denna kapacitet vore att skjuta robotarna från bottenlägesplats på lämpligt djup. Sådana platser erbjöds bl a invid den svenska Bohuskusten. För övrigt var Skagerrak ett mycket lämpligt område för ubåtsoperationer med goda djupförhållanden och även “vattenförhållanden” i övrigt till skillnad från den alltför grunda Nordsjön.

En robotavfyring från en ubåt i u-läge var en spektakulär tilldragelse, både dag och natt under normala siktförhållanden. Robotens avgasstrimma var synlig både visuellt och på radar på stort avstånd. Utskjutning av samtliga 16 robotar per ubåt kunde ta sin rundliga tid beroende på omständigheterna. Det var därför viktigt att fientliga enheter såsom ubåtar och ubåtsjaktflygplan med kärnladdningar inte kunde ingripa i tid för att förhindra huvuddelen av vapeninsatsen.

Det var därför av helt avgörande betydelse för systemets effekt att aktuellt robotskjutområde kunde säkras mot fientliga insatsmöjligheter, åtminstone under viss tid. Ingen var mer medveten om detta än systemets upphovsman, amiral Burke. Hans ansträngningar för att åstadkomma maximal säkerhet för Polaris-ubåtarna visade sig på ett antal olika sätt.

Den norska flottan var i slutet på 1950-talet i stort behov av förnyelse och modernisering. En helt ny, avsevärt större, modern och effektiv norsk flotta, totalt över 50 nya fartyg, byggdes med amerikanska pengar och energisk tillskyndan av den amerikanske marinchefen. Detta skedde helt utanför NATO:s ramverk och med frångående av gängse procedur för militärt stöd till allierade länder. Skyddet av de amerikanska Polaris-ubåtarna i såväl Norska havet som i Skagerrak tillgodosågs i och med den norska starkt förbättrade operativa förmågan och på ett avsevärt effektivare sätt.

Även när det gäller det danska sjöförsvaret skedde kring 1960 en radikal förnyelse med amerikanskt stöd. Här var emellertid även NATO involverat med tillskapandet av det nya NATO-kommandot Baltic Approaches, avsett att bl a täppa till Östersjöutloppen. Skyddet av Polaris-ubåtarna tillgodosågs därmed mot från Östersjön framträngande ubåtar och ubåtsjaktenheter. Bruzelius har dock inte undersökt de danska kopplingarna fullt ut.

När det gäller Sverige har USA inte haft samma möjligheter som i fallen Danmark och Norge att öppet stärka det svenska försvaret på det sätt som man förmodligen var intresserad av, åtminstone om man var i amiral Burkes position. Den lucka som fanns i skyddet av “Polaris-bastionen” i Skagerrak var möjligheten för sovjetiska ubåtsjaktflygplan att framtränga över Sydsverige mot Västerhavet. Detta var ett allvarligt hot och måste motverkas på alla sätt som stod till buds. En möjlighet som utnyttjades var genom amerikanska exportlicenser för avancerad flygteknik och beträffande jaktrobotsystem för beväpning av svenskt jaktflyg.

Härigenom kunde det svenska luftförsvaret effektiviseras till överkomliga kostnader. Det sovjetiska lufthotet bedömdes sannolikt ändå som så starkt av USA att även andra åtgärder behövde kunna vidtas för att säkerställa skyddet av Polaris-ubåtarnas andraslagsförmåga. Dessa åtgärder kunde innefatta amerikanskt ingripande mot sovjetisk bekämpning av svenskt luftförsvar eller sovjetisk överflygning av svenskt territorium. Detta kan ha varit överväganden som ledde till den nya säkerhetsgarantin 1960 avseende Sverige.

Denna garanti var hemlig (även för Sverige) och genomdrevs som en unik amerikansk åtgärd genom kraftig tillskyndan av amiral Burke i ett ärende som egentligen inte föll inom hans jurisdiktion. Det skedde mot initiala protester från utrikesminister Christan Herter.

Amiral Burke intog i detta sammanhang en mycket aktivistisk attityd och föreslog bl a i ett yttrande från Joint Chiefs of Staff att amerikanskt ingripande till stöd för Sverige skulle kunna ske “preferably as part of a NATO or UN response, but unilaterally if necessary“. Burke var helt enkelt inställd på att USA skulle ensidigt försvara Sverige militärt vid ett isolerat sovjetiskt angrepp på Sverige. Denna formulering valdes emellertid inte i den skarpa skrivningen av garantin.

Säkerhetsgarantins lydelse återges nedan:

“28. In the event of general war with the Soviet bloc (a) seek to prevent
Sweden, as long as it remains neutral, from giving any assistance to the
Soviet Bloc, and (b) encourage and assist Sweden, without prejudice
to U. S. commitments to NATO, to resist Soviet Bloc attack against
Sweden. In the event of Soviet Bloc aggression against Sweden alone, be
prepared to come to the assistance of Sweden as part of a NATO or UN
response to the aggression.*”

Noten löd:

“By NSC Action No. 2332-c (approved by the President on November
10, 1960) the National Security Council concurred in the recommendation
of the NSC Planning Board that the policy set forth in the second
sentence of the new paragraph be subject to the understanding that this
language is intended to provide the basis only for unilateral U. S. planning
and not for planning within NATO.”

Som synnerligen anmärkningsvärt måste anses att denna nya och uppseendeväckande policy gentemot Sverige inte på minsta sätt motiverades, ens internt. Garantin var inte heller känd inom NATO eller NATO:s ledning. Den förnyades under President Kennedy 1962 med en något modifierad lydelse.

Bland andra åtgärder som med kraft drevs av amiral Burke utanför hans normala ansvarsområde märks tillskapandet av ett nytt radionavigeringssystem, LORAN, avsett primärt för Polaris-ubåtarna och med täckning säkerställd explicit för Nordsjön och Skagerrak.

Polaris-projektets operativa aspekter var och är fortfarande omgärdade av en utomordentligt hög sekretess, högre än “Top Secret”. De avgörande uppgifterna i dessa frågor kommer sannolikt inte att offentliggöras i vår livstid, varför den föreliggande avhandlingen lider av svagheten att inte definitivt kunna bekräftas i alla sina detaljer. Argumentationen är emellertid övertygande och inga hållbara invändningar har ännu framförts emot avhandlingens huvudteser.

I samband med förhören av spionen och landsförrädaren Stig Wennerström framkom att ryssarna fått kännedom om Polaris-ubåtarnas uppträdande utanför den norska och svenska kusten. Detta kom att medföra en ny och allvarlig hotbild mot södra Sverige. Sovjetunionen planerade sålunda för omfattande kärnvapenbekämpning av det svenska luftförsvaret i syfte att säkerställa ostörd access till Västerhavet med sina ubåtsjaktflygplan.

Även om amerikanerna inte visste något om denna planläggning så var man angelägen om att “ta höjd” för alla operativa behov som kunde uppstå, vilket alltså skedde genom “Säkerhetsgarantin”. Osårbarheten i den första generationens avskräckningssystem kanske inte var 100 % men den har förbättrats efterhand med mångdubblade roboträckvidder och radikalt förbättrad förmåga att gömma sig i stort sett överallt i haven.

De strategiska robotubåtarna är fortfarande en del av super- och stormakternas vapenarsenaler. Hittills har de fyllt sin uppgift att verka krigsavskräckande mellan stormakterna och vi har nog anledning att tacka dem för att det kalla kriget förblev kallt.

En sak som emellertid är fullt klar är att någon sådan säkerhetsgaranti, som Sverige sålunda åtnjöt under det kalla kriget inte finns idag. Ändå hade vi då ett jämförelsevis starkt, om än konventionellt, försvar. I dagens läge har denna styrka reducerats radikalt, ja, raserats, trots vetskapen om den tid det tar att utbilda och upprusta en försvarsorganisation värd namnet.

Den allmänna opinionen är dessutom fastlåst i gångna tiders föreställningsvärd kring “neutralitetspolitik” och kålsupardoktriner. NATO är följaktligen oftast ett skällsord och det svenska försvaret har i huvudsak uppgifter i andra världsdelar. När skall en tillnyktring ske och ett uppvaknande inför de realiteter som alla nationalstater står inför, även de som är medlemmar i EU?

Text: Lars Gatenfelt

  Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
0 0 rösta
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer