Ledande skeptiker anklagas för att fuska och manipulera resultat

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 10 november 2010
- NewsVoice redaktion

Chris Carter tillbakavisar samtliga invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologisk forskning och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck av att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ’Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR (Journal of Society for Psychical Research), juli 2010.

Text: Göran Brusewitz

Relaterat


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq