Vi skall nu lämna den strikta vetenskapen och bekanta oss med filosofi som har vetenskaplig anknytning. Frågan för dagen är – kan sjukdomar vara bra? Det är en fråga som inte går att besvaras med någon vetenskaplig undersökning. Svaret bygger på istället på vilken värdering vi vill göra av så kallad pragmatisk kunskap.
Text: Robert Hahn
Dagens moderna samhälle uppfattar sjukdom som något entydigt negativt. Något som skall förhindras, botas och elimineras. Man kan likna vetenskapens syn på sjukdom som ett mekanistiskt problem. Som om det vore ett fel på bilen vilket borde repareras så snart som möjligt. Att agera på det sättet är också läkarens uppgift och allas medmänskliga plikt.
Men mitt i eländet som det innebär att vara sjuk kan man undra om sjukdom kan ha någon eller några följder som är positiva för oss.
Förkylningar och vårt immunförsvar
Vi tar exemplet förkylning. Exponering för förkylningsvirus kan få en mängd olika resultat vilka huvudsakligen styrs av vårt immunförsvar. Ett extremfall är immunitet, och då blir man inte sjuk alls. Ett annat extremfall är att man har ett gravt skadat immunförsvar. Då riskerar man att bli livsfarligt sjuk.
Men det finns också en rad mellanformer. En person med god motståndskraft klara sig ofta undan med en subklinisk infektion, vilket betyder att man bär på sjukdomen utan att den märks.
Vi andra som har motståndskraft i ”mellanskiktet” utvecklar lättare eller svårare former av förkylning. Den som stressat svårt, är deprimerad, sovit lite och/eller ätit dåligt märker att man blir mer allvarligt förkyld. Omvänt märker en person som vårdat sig hälsa genom rätt kost, motion och sunt leverne att han/hon har större tendens att endast får en lätt förkylning. Samma virus som gör grannen sängliggande i två veckor märks knappt alls.
När vi får en svår förkylning mitt uppe i en stressig period med för lite sömn blir det som en signal till oss att ta det lugnare. Sjukdomen gör nämligen att vi inte kan köra lika hårt med oss själva. När man blir rejält förkyld vänds intresset från yttre ting till den egna hälsan, orken och motståndskraften. Den som är lyhörd för livets signaler kan alltså uppfatta sjukdomen som en uppmaning till att vara mer varsam om sig själv.
Näringstillståndet har stor betydelse för immunförsvaret och därmed även risken för att bli allvarligt sjuk i bl.a. förkylning och influensa. Ett exempel är den influensaepidemi som strax efter 1:a världskriget (”Spanska sjukan”) skördade flera miljoner dödsoffer i Europa. Man behöver inte söka länge u-länder för att finna bevis på att banala infektioner tar död på människor med dåligt näringstillstånd.
Positiva “biverkningar”
Infektioner gör att immunförsvaret arbetar effektivare. Det är som muskler som behöver tränas för att få spänst och ork till att klara svårare utmaningar. Människor som nästan aldrig drabbas av infektioner, vilket kan gälla personer som lever i ensliga områden (t.ex. kustfiskare) eller isolerade befolkningsgrupper, kan bli livsfarligt sjuka av virussjukdomar som endast innebär begränsade problem för oss andra. Det kan gälla mässling eller influensa, som faktiskt skördar dödsoffer hos personer och folkslag med begränsad immunologisk erfarenhet. Att öka den immunologiska kompetensen kan alltså vara en positiv följd av infektioner ur ett strikt medicinskt perspektiv.
Men det finns också andra icke-medicinska fördelar som är mer svårgripbara. Inom det andliga tänkandet har man sedan länge noterat att negativa händelser brukar följas av en positiv ”biverkan” som vanligtvis inte blir uppenbar förrän i efterhand. Exempel kan vara 1900-talets krig – förde de något positivt alls med sig? Man kan mycket väl tänka sig det.
Det 1:a världskriget visade oss moderna krigets fasor och meningslöshet och har påverkat synen på krig alltsedan dess. Det har haft en återhållande effekt i konflikter och har påverkat tänkandet under hela 1900-talet. Det 2:a världskriget stadsfäste idéerna om människans värde och alla människors lika värde, och har bidragit till att öka samarbetet i Europa genom bl.a. EU-samarbetet.
Så här kan man resonera. Diskussionerna blir faktiskt väldigt intressanta. Noteras bör att tiden av lidande och sorg är begränsad, men att olyckans positiva biverkan färgar vårt synsätt under betydligt längre tid. På så vis kan man, förvisso främst i efterhand, värdera olyckors effekter på ett mer nyanserat sätt.
Därmed inte sagt att man skall önska sig olyckor. Det behövs inte. De kommer ändå. Människors uppgift är att hjälpa varandra och att förhindra olyckor, lidande och sorg. Därför undviker även vi själva lidande och smärta. Det är en drift och en plikt mot oss själva och andra.
Sjukdom påverkar personligheten
Ur andligt perspektiv är det dock motgångar, lidande och smärta som driver utvecklingen av människans personlighet och får oss att mogna. Nyrika som får allt serverat utan att anstränga sig blir exempelvis lätt odrägliga, egoistiska och bli att ha att göra med. Om du tänker efter är det lätt att finna sådana exempel bland dagens internationella kändisar. Man brukar säga att de villar bort sig själva. Personligheten utvecklas på ett negativt sätt.
De flesta läkares erfarenhet är att svår sjukdom förändrar våra värderingar och utvecklar personligheten på ett mer positivt sätt. Plötsligt kan det vara fantastiskt att bara få må bra. En kopp morgonkaffe i köket blir en stor upplevelse. Pengars värde minskar. Egots krav, alltså vår drift att utmärka oss och imponera på andra, förbleknar. Intresset för att reda upp konflikter ökar. Intresset för att prova krafterna i nya konflikter försvinner.
Självrannsakan kan bli påtaglig och intresset för att komma till ro med sitt samvete ökar.
Dessa förändringar i vår värdegrund kan vara svåra att studera vetenskapligt. Jag kallar det för pragmatisk kunskap, alltså ett vetande som bygger på erfarenhet. För dem som arbetar med svårt sjuka människor blir dessa förändringar nämligen helt uppenbara. Vår personlighet utvecklas, intressant nog, åt ett håll som lovprisas av andliga tänkare. Samma utveckling kan man även se hos de som är döende. I skuggan av ett dödshot så blir människan faktiskt mer andligt begåvad och insiktsfull. Först då förstår vi vad som egentligen är viktigt i livet.
En annan sidoeffekt av sjukdom och lidande är att skaparkraften kan öka. Listan på berömda konstnärer och författare som led av svåra sjukdomar eller personligt kaos kan göras lång. Sambandet mellan skaparkraft och sjukdom har förresten uppmärksammats betydligt i litteraturen än sjukdomars effekt på värdegrund och personlighet.
Omgivningen påverkas också av sjukdom och lidande. De som finns runtom den sjuke tränar sitt empatiska sinne och blir mindre själviska. Många kan få får anledning att rannsaka sina värderingar av vad som är viktigt i livet. Det saknar ingalunda ett värde.
Tankarna om sjukdomars positiva biverkningar ger alltså en mer nyanserad bild av lidande och svårigheter. Långvarig sjukdom är nämligen inte enbart som ett fel på bilen som måste fixas – om den alls går att fixa – den får också konsekvenser för vår värdegrund och personlighet. Men för att förstå vad sjukdom innebär för en människa så måste man sätta sig in i alla dessa följder.
Farliga och olämpliga tankar
Många personer i samhället anser att allt utom den mekanistiska synen på sjukdom är olämpliga eller till och med farliga. Just de här idéerna, att sjukdom kan innebära något positivt i ett längre perspektiv, har nämligen framkommit i de andliga böcker jag skrivit tillsammans med min fru.
Att även HIV-epidemin kan ha positiva biverkningar blev droppen för skeptikerna. Det är ju en olycka vi är inne i just nu, och då är det alltid svårt att se eventuella positiva följder. De framskymtar, och kan tydligen endast bli tillåtna, först i efterhand.
Under 1:a världskriget var det säkerligen svårt att se något positivt även med det skeendet. Det tycks faktiskt bli lättare att se både negativa och positiva följder av en epidemi ju längre tidsavståndet är till det fysiska lidandet. De flesta historiker är exempelvis ense om att digerdöden på 1350-talet i väsentlig grad ökade arbetarklassens status och värde i samhället. Människor blev plötsligt en kritisk resurs, vilket tidigare knappast var fallet. Krig förhindrades också. Positivt? Visst, och denna positiva följd varade många generationer efter det att epidemin ebbat ut. Mitt i eländet måste dock dessa konsekvenser varit svår att sätta värde på. En övergripande bedömning kanske är möjlig att göra först i våra dagar.
Folkpartisten, politikern och ”humanisten” Hans Iwan Bratt skriver på sin blogg att jag borde få sparken från mitt jobb som tycker att lidande är bra. Det är ju inte precis vad jag säger, utan jag säger att lidande utvecklar personligheten. Han för ett seriöst resonemang kring bristande läkaretik och vill inte förstå att sjukdom har flera sidor, fastän detta är alldeles uppenbart för varje person som vårdar långvarigt och svårt sjuka människor. Han vill fördriva dessa farliga tankar från vetandets bank.
Filosofiprofessorn Sven Ove Hansson har, sitt yrke till trots, gjort sig känd som en person som vill begränsa det mänskliga tänkandet. Han vill bara att vetenskapliga kunskaper skall få framföras, och särskilt viktigt tycks detta vara inom medicinen. Han menar att även en så tydligt andlig bok som Klara svar från andevärlden är en vetenskaplig bok om det skrivs något om sjukdomar och dess följder i den. Av den anledningen har han förlöjligat dessa tankegångar i texter om mig, bland annat i boken Vetenskap eller villfarelse, där han menar att påståenden om att sjukdomar kan ha positiva effekter är pseudovetenskapliga. Den anklagelsen hörs ständigt när en skeptiker läser något han själv inte kan solidarisera sig med.
Rädsla och pseudovetenskap
På senare år har jag förstått att dessa tankegångar kring sjukdomar och dess djupare effekter på människans värdegrund och personlighet även framskymtar inom antroposofin. Då jag resonerat en del om antroposofi i tidigare bloggar har jag fått veta att Sven Ove Hansson även anklagat Vidarkliniken när de fört resonemang om sjukdomars effekter på personligheten.
Skälet tycks vara, liksom för Hans Iwan Bratt, en rädsla för att läkaren helt enkelt skall strunta i att försöka bota och hjälpa patienten när någon ger uttryck för dessa farliga tankar. De som har ont förväntas exempelvis inte få smärtstillande medel. Vi förväntas inte följa vårt yrkesuppdrag eller vår yrkesetik när vi sätter ord på en observation som de flesta läkare gjort. Deras påståenden är bland de mest absurda jag hört.
Hans Iwan Bratt går så långt att han vill förbjuda alla som tror på återfödelse att vara narkosläkare. Underförstått förväntas de söva ihjäl patienterna för att de skall få kila vidare till nästa liv. Någon annan förklaring till Bratts önskan kan jag inte tänka mig.
Rädslan för den fria tanken och det fria ordet är utbredd inom skeptikerrörelsen. Rädslan är mycket, mycket stor.
Pseudovetenskapare lurar också runt hörnet. F.d. VoF-ordföranden Dan Larhammar, ni vet han som framträder som medicinsk specialist ibland annat Dagens Nyheter utan att ha utbildning i ämnet, hånar i boken Fakta eller fantasier en känd svensk författarinna för att hon poängterar näringstillståndets och därmed immunförsvarets betydelse för att bakterier och virus skall få fotfäste i vår kropp och ge upphov till förkylning och influensa (sid. 87-88). Hon är livsfarligt virrig, skriver han, och påstås genom detta ”totalt förtränga sin kunskap och ljuga läsaren rakt i ansiktet.”
För Larhammar tycks en infektion identisk med en sjukdom, vilket är en katastrofal förenkling. Där tycks kunskapen om subkliniska infektioner, immunosuppression vid svält och erfarenheterna från Spanska sjukans härjningar vara som bortblåsta – om de ens existerar i Larhammars värld.
En annan f.d. VoF-ordförande, Jesper Jerkert, har senare upprepat Larhammars argumentation i Läkartidningen. Jerkert saknar också medicinsk utbildning och har heller aldrig behandlat sjuka människor, men det är ju inom skeptikerrörelsen inget som helst hinder för att tro sig veta bäst.
Man behöver alltså inte leta länge för att finna pseudovetenskap som alstras från skeptikerrörelsen. Det görs möjligt genom rörelsens omnipotenta självbild. Vad värre är så har man en repressiv effekt på det fria tänkandet och formulerande av pragmatisk kunskap av den typ som jag givit uttryck för här.
Tillägg 26/11:
På uppmaning av läsare har jag lagt ut några referenser om sambandet mellan infektionsbenägenhet och näringstillstånd.
Jag har länkar till 5 stycken här: 1 2 3 4 5
Den 5:e artikeln beskriver hur brist på framför allt selen ger upphov till en mycket aggressivare form av influensa.
En läsare skriver att näringstillståndet än idag den allra viktigaste faktorn för uppkomst av tuberkulos och hänvisar till Int J Tuberc Lung Dis. 2010: 14:1112-9.
Den som vill fördjupa sig i ämnet uppmanas att söka vidare på PubMed.