Robert Hahn: Kan en sjukdom vara bra?

46
Robert Hahn, 2017. Foto från dokumentären "Kampen om Hälsoparadigmet" (med tillstånd)
Robert Hahn, 2017. Foto (retuscherat av NewsVoice) från dokumentären “Kampen om Hälsoparadigmet” (med tillstånd)

Vi skall nu lämna den strikta vetenskapen och bekanta oss med filosofi som har vetenskaplig anknytning. Frågan för dagen är – kan sjukdomar vara bra? Det är en fråga som inte går att besvaras med någon vetenskaplig undersökning. Svaret bygger på istället på vilken värdering vi vill göra av så kallad pragmatisk kunskap.

Text: Robert Hahn

Dagens moderna samhälle uppfattar sjukdom som något entydigt negativt. Något som skall förhindras, botas och elimineras. Man kan likna vetenskapens syn på sjukdom som ett mekanistiskt problem. Som om det vore ett fel på bilen vilket borde repareras så snart som möjligt. Att agera på det sättet är också läkarens uppgift och allas medmänskliga plikt.
Men mitt i eländet som det innebär att vara sjuk kan man undra om sjukdom kan ha någon eller några följder som är positiva för oss.

Förkylningar och vårt immunförsvar

Vi tar exemplet förkylning. Exponering för förkylningsvirus kan få en mängd olika resultat vilka huvudsakligen styrs av vårt immunförsvar. Ett extremfall är immunitet, och då blir man inte sjuk alls. Ett annat extremfall är att man har ett gravt skadat immunförsvar. Då riskerar man att bli livsfarligt sjuk.

Men det finns också en rad mellanformer. En person med god motståndskraft klara sig ofta undan med en subklinisk infektion, vilket betyder att man bär på sjukdomen utan att den märks.

Vi andra som har motståndskraft i ”mellanskiktet” utvecklar lättare eller svårare former av förkylning. Den som stressat svårt, är deprimerad, sovit lite och/eller ätit dåligt märker att man blir mer allvarligt förkyld. Omvänt märker en person som vårdat sig hälsa genom rätt kost, motion och sunt leverne att han/hon har större tendens att endast får en lätt förkylning. Samma virus som gör grannen sängliggande i två veckor märks knappt alls.

När vi får en svår förkylning mitt uppe i en stressig period med för lite sömn blir det som en signal till oss att ta det lugnare. Sjukdomen gör nämligen att vi inte kan köra lika hårt med oss själva. När man blir rejält förkyld vänds intresset från yttre ting till den egna hälsan, orken och motståndskraften. Den som är lyhörd för livets signaler kan alltså uppfatta sjukdomen som en uppmaning till att vara mer varsam om sig själv.

Näringstillståndet har stor betydelse för immunförsvaret och därmed även risken för att bli allvarligt sjuk i bl.a. förkylning och influensa. Ett exempel är den influensaepidemi som strax efter 1:a världskriget (”Spanska sjukan”) skördade flera miljoner dödsoffer i Europa. Man behöver inte söka länge u-länder för att finna bevis på att banala infektioner tar död på människor med dåligt näringstillstånd.

Positiva “biverkningar”

Infektioner gör att immunförsvaret arbetar effektivare. Det är som muskler som behöver tränas för att få spänst och ork till att klara svårare utmaningar. Människor som nästan aldrig drabbas av infektioner, vilket kan gälla personer som lever i ensliga områden (t.ex. kustfiskare) eller isolerade befolkningsgrupper, kan bli livsfarligt sjuka av virussjukdomar som endast innebär begränsade problem för oss andra. Det kan gälla mässling eller influensa, som faktiskt skördar dödsoffer hos personer och folkslag med begränsad immunologisk erfarenhet. Att öka den immunologiska kompetensen kan alltså vara en positiv följd av infektioner ur ett strikt medicinskt perspektiv.

Men det finns också andra icke-medicinska fördelar som är mer svårgripbara. Inom det andliga tänkandet har man sedan länge noterat att negativa händelser brukar följas av en positiv ”biverkan” som vanligtvis inte blir uppenbar förrän i efterhand. Exempel kan vara 1900-talets krig – förde de något positivt alls med sig? Man kan mycket väl tänka sig det.
Det 1:a världskriget visade oss moderna krigets fasor och meningslöshet och har påverkat synen på krig alltsedan dess. Det har haft en återhållande effekt i konflikter och har påverkat tänkandet under hela 1900-talet. Det 2:a världskriget stadsfäste idéerna om människans värde och alla människors lika värde, och har bidragit till att öka samarbetet i Europa genom bl.a. EU-samarbetet.

Så här kan man resonera. Diskussionerna blir faktiskt väldigt intressanta. Noteras bör att tiden av lidande och sorg är begränsad, men att olyckans positiva biverkan färgar vårt synsätt under betydligt längre tid. På så vis kan man, förvisso främst i efterhand, värdera olyckors effekter på ett mer nyanserat sätt.

Därmed inte sagt att man skall önska sig olyckor. Det behövs inte. De kommer ändå. Människors uppgift är att hjälpa varandra och att förhindra olyckor, lidande och sorg. Därför undviker även vi själva lidande och smärta. Det är en drift och en plikt mot oss själva och andra.

Sjukdom påverkar personligheten

Ur andligt perspektiv är det dock motgångar, lidande och smärta som driver utvecklingen av människans personlighet och får oss att mogna. Nyrika som får allt serverat utan att anstränga sig blir exempelvis lätt odrägliga, egoistiska och bli att ha att göra med. Om du tänker efter är det lätt att finna sådana exempel bland dagens internationella kändisar. Man brukar säga att de villar bort sig själva. Personligheten utvecklas på ett negativt sätt.

De flesta läkares erfarenhet är att svår sjukdom förändrar våra värderingar och utvecklar personligheten på ett mer positivt sätt. Plötsligt kan det vara fantastiskt att bara få må bra. En kopp morgonkaffe i köket blir en stor upplevelse. Pengars värde minskar. Egots krav, alltså vår drift att utmärka oss och imponera på andra, förbleknar. Intresset för att reda upp konflikter ökar. Intresset för att prova krafterna i nya konflikter försvinner.

Självrannsakan kan bli påtaglig och intresset för att komma till ro med sitt samvete ökar.
Dessa förändringar i vår värdegrund kan vara svåra att studera vetenskapligt. Jag kallar det för pragmatisk kunskap, alltså ett vetande som bygger på erfarenhet. För dem som arbetar med svårt sjuka människor blir dessa förändringar nämligen helt uppenbara. Vår personlighet utvecklas, intressant nog, åt ett håll som lovprisas av andliga tänkare. Samma utveckling kan man även se hos de som är döende. I skuggan av ett dödshot så blir människan faktiskt mer andligt begåvad och insiktsfull. Först då förstår vi vad som egentligen är viktigt i livet.

En annan sidoeffekt av sjukdom och lidande är att skaparkraften kan öka. Listan på berömda konstnärer och författare som led av svåra sjukdomar eller personligt kaos kan göras lång. Sambandet mellan skaparkraft och sjukdom har förresten uppmärksammats betydligt i litteraturen än sjukdomars effekt på värdegrund och personlighet.

Omgivningen påverkas också av sjukdom och lidande. De som finns runtom den sjuke tränar sitt empatiska sinne och blir mindre själviska. Många kan få får anledning att rannsaka sina värderingar av vad som är viktigt i livet. Det saknar ingalunda ett värde.

Tankarna om sjukdomars positiva biverkningar ger alltså en mer nyanserad bild av lidande och svårigheter. Långvarig sjukdom är nämligen inte enbart som ett fel på bilen som måste fixas – om den alls går att fixa – den får också konsekvenser för vår värdegrund och personlighet. Men för att förstå vad sjukdom innebär för en människa så måste man sätta sig in i alla dessa följder.

Farliga och olämpliga tankar

Många personer i samhället anser att allt utom den mekanistiska synen på sjukdom är olämpliga eller till och med farliga. Just de här idéerna, att sjukdom kan innebära något positivt i ett längre perspektiv, har nämligen framkommit i de andliga böcker jag skrivit tillsammans med min fru.

Att även HIV-epidemin kan ha positiva biverkningar blev droppen för skeptikerna. Det är ju en olycka vi är inne i just nu, och då är det alltid svårt att se eventuella positiva följder. De framskymtar, och kan tydligen endast bli tillåtna, först i efterhand.

Under 1:a världskriget var det säkerligen svårt att se något positivt även med det skeendet. Det tycks faktiskt bli lättare att se både negativa och positiva följder av en epidemi ju längre tidsavståndet är till det fysiska lidandet. De flesta historiker är exempelvis ense om att digerdöden på 1350-talet i väsentlig grad ökade arbetarklassens status och värde i samhället. Människor blev plötsligt en kritisk resurs, vilket tidigare knappast var fallet. Krig förhindrades också. Positivt? Visst, och denna positiva följd varade många generationer efter det att epidemin ebbat ut. Mitt i eländet måste dock dessa konsekvenser varit svår att sätta värde på. En övergripande bedömning kanske är möjlig att göra först i våra dagar.

Folkpartisten, politikern och ”humanisten” Hans Iwan Bratt skriver på sin blogg att jag borde få sparken från mitt jobb som tycker att lidande är bra. Det är ju inte precis vad jag säger, utan jag säger att lidande utvecklar personligheten. Han för ett seriöst resonemang kring bristande läkaretik och vill inte förstå att sjukdom har flera sidor, fastän detta är alldeles uppenbart för varje person som vårdar långvarigt och svårt sjuka människor. Han vill fördriva dessa farliga tankar från vetandets bank.

Filosofiprofessorn Sven Ove Hansson har, sitt yrke till trots, gjort sig känd som en person som vill begränsa det mänskliga tänkandet. Han vill bara att vetenskapliga kunskaper skall få framföras, och särskilt viktigt tycks detta vara inom medicinen. Han menar att även en så tydligt andlig bok som Klara svar från andevärlden är en vetenskaplig bok om det skrivs något om sjukdomar och dess följder i den. Av den anledningen har han förlöjligat dessa tankegångar i texter om mig, bland annat i boken Vetenskap eller villfarelse, där han menar att påståenden om att sjukdomar kan ha positiva effekter är pseudovetenskapliga. Den anklagelsen hörs ständigt när en skeptiker läser något han själv inte kan solidarisera sig med.

Rädsla och pseudovetenskap

På senare år har jag förstått att dessa tankegångar kring sjukdomar och dess djupare effekter på människans värdegrund och personlighet även framskymtar inom antroposofin. Då jag resonerat en del om antroposofi i tidigare bloggar har jag fått veta att Sven Ove Hansson även anklagat Vidarkliniken när de fört resonemang om sjukdomars effekter på personligheten.

Skälet tycks vara, liksom för Hans Iwan Bratt, en rädsla för att läkaren helt enkelt skall strunta i att försöka bota och hjälpa patienten när någon ger uttryck för dessa farliga tankar. De som har ont förväntas exempelvis inte få smärtstillande medel. Vi förväntas inte följa vårt yrkesuppdrag eller vår yrkesetik när vi sätter ord på en observation som de flesta läkare gjort. Deras påståenden är bland de mest absurda jag hört.

Hans Iwan Bratt går så långt att han vill förbjuda alla som tror på återfödelse att vara narkosläkare. Underförstått förväntas de söva ihjäl patienterna för att de skall få kila vidare till nästa liv. Någon annan förklaring till Bratts önskan kan jag inte tänka mig.
Rädslan för den fria tanken och det fria ordet är utbredd inom skeptikerrörelsen. Rädslan är mycket, mycket stor.

Pseudovetenskapare lurar också runt hörnet. F.d. VoF-ordföranden Dan Larhammar, ni vet han som framträder som medicinsk specialist ibland annat Dagens Nyheter utan att ha utbildning i ämnet, hånar i boken Fakta eller fantasier en känd svensk författarinna för att hon poängterar näringstillståndets och därmed immunförsvarets betydelse för att bakterier och virus skall få fotfäste i vår kropp och ge upphov till förkylning och influensa (sid. 87-88). Hon är livsfarligt virrig, skriver han, och påstås genom detta ”totalt förtränga sin kunskap och ljuga läsaren rakt i ansiktet.”

För Larhammar tycks en infektion identisk med en sjukdom, vilket är en katastrofal förenkling. Där tycks kunskapen om subkliniska infektioner, immunosuppression vid svält och erfarenheterna från Spanska sjukans härjningar vara som bortblåsta – om de ens existerar i Larhammars värld.

En annan f.d. VoF-ordförande, Jesper Jerkert, har senare upprepat Larhammars argumentation i Läkartidningen. Jerkert saknar också medicinsk utbildning och har heller aldrig behandlat sjuka människor, men det är ju inom skeptikerrörelsen inget som helst hinder för att tro sig veta bäst.

Man behöver alltså inte leta länge för att finna pseudovetenskap som alstras från skeptikerrörelsen. Det görs möjligt genom rörelsens omnipotenta självbild. Vad värre är så har man en repressiv effekt på det fria tänkandet och formulerande av pragmatisk kunskap av den typ som jag givit uttryck för här.


 

Tillägg 26/11:

På uppmaning av läsare har jag lagt ut några referenser om sambandet mellan infektionsbenägenhet och näringstillstånd.

Jag har länkar till 5 stycken här: 1 2 3 4 5

Den 5:e artikeln beskriver hur brist på framför allt selen ger upphov till en mycket aggressivare form av influensa.

En läsare skriver att näringstillståndet än idag den allra viktigaste faktorn för uppkomst av tuberkulos och hänvisar till Int J Tuberc Lung Dis. 2010: 14:1112-9.

Den som vill fördjupa sig i ämnet uppmanas att söka vidare på PubMed.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelHallands Nyheter: Mona Nilsson varnar för laptops till skolelever
Nästa artikelFd åklagare: Pressen riskerar förstöra utredningar genom att publicera foton
Prenumerera
Notify of
guest
46 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Carl
Carl
Gäst
20 november 2010 kl 16:36

Tack Robert för en fin artikel. Människor som själva varit svårt sjuka eller haft kära som varit svårt sjuka eller avlidit förstår allt du skriver. När den man älskar över allt annat dör blir tanken glasklar, samtidigt som helt nya frågeställningar uppstår och andra “givna sanningar” blir suddiga. Ju mer retorik och hånfulla kommentarer skeptikerrörelsen kör med desto tydligare blir det att det inte är de som sitter på svaren. Det är lite Flatland över Skeptikerörelsen.

Henrik
Henrik
Gäst
24 november 2010 kl 05:51

Kan man få källa på all snömos i det här bloginlägget, tack.
Eller låter du brödsaxen fara hejvilt precis som det verkar?

Pappan
Gäst
24 november 2010 kl 06:09

Bra skrivet. Måtte dessa tankegångar finna sin väg till beslutsfattande personer!
Pappan

birgitta
birgitta
Gäst
24 november 2010 kl 08:47

Det här var ett stöd att läsa. Jag har hela livet fått gå igenom livskriser som att bli övergiven som barn, satt på anstalt, mobbad i skola, misshandlad av min exman och nu är jag i slutet på en interferonbehandling. Jag hade svårt i många år med att tackla folks okunskap och arrogans när det gällde livskriser känner väl en viss aggresion över att människor har så svårt att ens ta hänsyn till sjuka och gamla. Jag har upptäckt att det är de som mist sin kära som måste ta hänsyn till att folk inte orkar se sorgen, att den svårt sjuke måste förstå den friskas irritation över den sjukes svaghet. Men eftersom jag jobbar med människor i kris så är just denna erfarenhet gluld värd för mig då jag just kan ge den förståelse som man så väl behöver i en kris och den här artikeln stärkte min känsla av att det finns en mening med att “rida ut” sina livskriser, tack Robert för en bra artikel.

Leonard Thompson
Leonard Thompson
Gäst
24 november 2010 kl 10:11

Tack. Jag inser nu att jag borde glädjas åt min diabetes. Min fru ska förstås också skatta sig lycklig eftersom hon har MS. Hoppas vi båda får cancer så vi kan bli lyckliga över skitsaker som en kopp kaffe på morgonen! (Fan, det här var det värsta jag någonsin läst. Vad hette skeptikerföreningen sa du? VoF? Nu har den två nya medlemmar …)

Rien
Rien
Gäst
24 november 2010 kl 10:38

Är det detta som är det “fina” andliga sättet att se på människoliv? Då föredrar jag anhängarna av vetenskapen. Plus, du ljuger om Larhammar. Han har disputerat i medicinska vetenskaper och undervisar på läkarprogrammet i U-a.

Rien
Rien
Gäst
Reply to  Robert Hahn
24 november 2010 kl 17:01

Så det är bara läkare per definition som kan något om medicin? Märkligt, undrar var alla läkemedel kommer från? Du försöker bara utesluta alla från debatten som inte är du själv.

Markus
Markus
Gäst
24 november 2010 kl 11:28

På sid 87 som du refererar skriver ju Larhammar att immunförsvaret försämras av undernäring.
http://i54.tinypic.com/ezg51j.png
Håller du med SE om att ifall man inte lider av näringsbrist insjuknar man inte i sjukdomar orsakade av bakterier eller virus?

Erik
Erik
Gäst
Reply to  Robert Hahn
24 november 2010 kl 20:45

Du citerar på ett missvisande sätt. Ehdin har enligt Larhammar påstått ”Att förkylningar, infektioner och influensa orsakas av bakterier och virus är en myt”. (sid 87)
Att detta är ett påstående som är fel i sak borde till och med du hålla med om.
Larhammar skrev apropå detta påstående: ”Det är skrämmande att en immunolog så totalt kan förtränga sin kunskap och ljuga läsaren rätt i ansiktet. Skulle Ehdin vilja bli biten av en fästing som bär TBE-virus? Eller ha oskyddat samlag med en HIV-bärare? I dessa passager är Ehdins påståenden direkt livsfarliga för individer och en stor hälsorisk för samhället:” (sid 87-88).
Tycker du att Larhammar därmed anklagar Ehdin för att sprida TBE och HIV? I så fall är det du som är knasbollen.
Att du för ett resonemang att nutritionsstatus är associerat med risken att utveckla en infektion innebär inte att nutritionsstatus är en kausal riskfaktor. Infektion kräver ett agens, ett smittämne. Svält och undernäring kan aldrig ge infektion ifrånvaro av en opportunistisk patogen.
Varför håller du handen över Ehdin? Hon är med alla sansade mått mätt en charlatan och det alldeles oavsett om man anser att sjukdomar kan ha ett subjektivt värde för den som drabbas.

Markus
Markus
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 00:10

Använd gärna HIV som exempel. Det gör SE.
I sitt svar på Larhammars recension skriver hon:
“När det gäller smittobenägenheten i dagens samhälle är det exempelvis känt att så kallade mördarbakterierna (grupp-A streptokocker) endast kan döda människor som på olika sätt är försvagade med ett nedsatt immunförsvar och/eller näringsbrister. Friska, vanliga människor drabbas inte. Man måste således vara mottaglig för en infektion för att få den, vilket upprepade studier med förkylningsvirus visat. Så är det troligtvis även med HIV, där ett av många exempel är basketbollsstjärnan Magic Johnssons som var HIV-positiv medan hans fru Cockie inte var smittad trots många oskyddade samlag.
I Nairobi, Kenya, finns det en grupp prostituerade som forskare studerar eftersom kvinnorna inte blir smittade trots att de utsätts för ständig smittorisk. Detta betyder dock inte att man frivilligt ska utsätta sig för risker eftersom första försvaret trots allt är att förhindra kontakt med patogener. Självklart ska man skydda sig.”
http://www.ehdin.com/?id=180&start=0

Micke
Micke
Gäst
24 november 2010 kl 19:59

Jag måste säga att det förvånar mig att du väljer exemplet mässling. Menar du att det är bättre att barn får mässlingen, än att de vaccineras mot mässling och därmed inte får mässlingen och även ger indirekt skydd till de som inte kan vaccineras och kan dö av denna infektion när mässlingsepidemier ofrånkomligen bryter ut: spädbarn.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 00:45

Du tar upp mässling som exempel på infektioner som kan ha positiva följder, vilket är en sjukdom man idag i Sverige vaccinerar mot. Alltså diskuterar du vaccinering.
Spädbarnsdödligheten i mässling i Sverige borde vara jämförbar med andra i-länder, dvs ungefär 3 på 1000. Skulle vi sluta vaccinera mot mässling i Sverige, skulle följden så småningom alltså bli att ungefär 3 av 1000 spädbarn skulle dö vid mässlingsepidemier. Skulle du vara beredd att försvara dina poänger för dessa spädbarns föräldrar?

Micke
Micke
Gäst
24 november 2010 kl 20:02

Jag undrar varifrån du fått uppgiften att undernäring skulle ha haft stor inverkan på Spanskans förlopp?

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 00:56

Du tar upp flera andra sjukdomar och Larhammar, men frågan var varifrån du fått uppgiften om att näringsstatus skulle vara huvudorsaken till spanskans härjningar.
Spanskan var olik tidigare och senare influensapandemier på många sätt, bland annat i det att majoriteten av de som dog var i åldrarna 20-40 år, och att 99% av de som dog var under 65. Man kan också konstatera att dödligheten i europa inte var signifikant större än delar av världen som inte varit inblandade i kriget överhuvudtaget, och där det inte finns någon uppenbar anledning att misstänka att näringsstatusen var sämre än vanligt.
Med anledning av detta tvivlar jag på att näringsstatus var någon större faktor i spanskans dödlighet. Men du kanske har andra uppgifter?

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 11:04

Det mesta av din argumentation faller med observationen att dödligheten i spanskans första våg var mera normal, och helt i linje med tidigare och senare influensaepidemier. Om näringsstatus hade varit av avgörande betydelse, borde den ju ha varit lika dödlig som den andra och tredje vågen. Menar du att näringsstatusen skulle ha förändrats så radikalt på bara några månader?
Spanskan var exceptionell på många sätt.
Ditt påstående är alltså att näringstillståndet var orsak till spanskans härjningar, vilket det inte förefaller finnas något stöd för hos dem som undersökt denna pandemi. Det finns spekulationer om att det kan ha påverkat i viss mån, men att det skulle vara en huvudorsak är inte trovärdigt med dagens kunskapsläge.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 11:28

Du skriver: Du menar att Spanska sjukan skulle blivit lika allvarlig om den inte uppstod i kaoset efter ett krig, som alltid för med sig försämrad mathållning och försämrade socio-ekoniomiska förhållanden.
Svar: Nej, det menar jag inte, och det har jag heller inte påstått.
Det förefaller troligt att det virus som gjorde denna pandemi till den som skördat flest människoliv hittills, kunde utvecklas och snabbt spridas under de speciella förhållanden som rådde under och strax efter kriget, med stora truppkoncentrationer, platser där många sjuka vårdades i gemensamma utrymmen, och truppförflyttningar. Jag tror att orsakerna till spanskans dödlighet nog främst ska sökas i dessa förhållanden, snarare än i näringstillstånd.
Hur skulle man annars förklara att den kommun i Sverige som drabbades hårdast av Spanskan, Arjeplog, troligen är den där dödligheten var störst, trots att befolkningen i mycket stor utsträckning bestod av i hög grad självförsörjande samer och nybyggare? Där dog 88 av 610 rapporterade insjuknade, dvs ungefär 14%. Även om det skulle vara så att inrapporteringen var bristfällig, så fanns det inte mer än 3200 invånare i kommunen, vilket skulle ge en dödlighet på 2,75% om det i själva verket var så att alla i kommunen insjuknat.

Markus
Markus
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 12:51

“Larhammar tycks förneka i den text som vi diskuterar. Han menar ju att något samspel mellan näringsstatus och smittämne inte har någon betydelse för följderna.”
Han förnekar det ju inte alls! Han skriver ju att det är väl känt, men att hon går längre när hon skriver att det är en myt att bakterier orskar sjukdomar. Att han kanske raljerar över det ordvalet kan man ju ha åsikter om.
“När man förklarar något muntligt (detta var en intervju) så delar man ofta upp det man säger i två meningar, och här delar hon upp det för att förstärka det hon vill säga. Retorik kallas det.
Dessutom vet vi inte alls om hon sagt så är. Det är vanligt att journalister citerar fel.”
Varför tror du att det är en intervju? Hon skrev ju regelbundet krönikor i DI.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 15:32

Gå tillbaka till ditt blogginlägg och läs vad du säger om Spanskan. Du säger att orsaken till att så många dog i denna pandemi är näringstillståndet i Europa. Det är detta påstående jag menar inte är riktigt och ifrågasätter.
Huvudorsakerna till Spanskans härjningar är istället att smittämnet i denna pandemi var så nytt eller förändrat att immuniteten hos världsbefolkningen var mycket låg, och dessutom att andelen som dog när de blivit infekterade var tjugofem gånger högre än vid en normal influensaepidemi, även hos personer med normal näringsstatus. Detta i sin tur berodde bland annat på att viruset på egen hand förmådde orsaka omfattande skador på lungvävnaden, som till och med i sig själva kunde vara dödliga, och att dessa ofta ledde till svår bakteriell lunginflammation som var svårbehandlad eftersom antibiotika inte fanns.
Till detta kan läggas att modern forskning visat att en anledning till denna höga virulens är att smittämnet förmådde utlösa en cytokinstorm, vilket innebär att immunförsvaret överreagerar. Antagligen var det så att personer med starkt immunförsvar (t ex i åldrarna 20-40 år) i högre utsträckning än andra råkade ut för cytokinstormar. I en normal influensa finns inte den komplikationen.
Sammanfattningsvis bör näringsstatus ha kommit rätt långt ned på listan över orsaker till att Spanskans härjningar.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Micke
26 november 2010 kl 13:18

Jag argumenterar inte egentligen mot det du säger om näringsstatus för vanliga infektioner, även om du kanske uppfattat det så. Det jag försöker säga är att ditt exempel med Spanskan inte är så bra för att få fram det du vill ha fram.
Om Spanskan vore en normal influensaepidemi hade i princip allt du säger varit riktigt. Då är det de med sämst arbetande immunförsvar (och som inte utsatts för smittämnet tidigare) som råkar mest illa ut.
Det som skiljer ut just Spanskan, vilket har visats, är att smittämnet där förmådde utlösa en cytokinstorm, en överreaktion hos immunförsvaret. De som hade starkt och välfungerande immunförsvar (men inte immunitet) löpte större risk att denna cytokinstorm skulle utlösas, och om den utlöstes blev överreaktionen starkare. De råkade då mer illa ut än personer med något svagare immunförsvar, där det inte blev någon cytokinstorm.
Spanskan tog alltså BÅDE personer med dåligt immunförsvar, och personer med starkt immunförsvar, om dessa saknade immunitet.
Du har helt rätt i att Spanskan inte skulle vara lika förödande idag, eftersom ena kategorin skulle klara sig så mycket bättre av de anledningar du tar upp. Även personer med “för” starkt immunförsvar skulle klara sig bättre eftersom vi nu har tillgång till antibiotika och antivirala läkemedel. Det är bara att hoppas att vi i så fall skulle ha tillräckliga mängder, och också möjligheter att ta hand om alla patienter.
Ingen av de senare epidemierna: Hong Kong, Asiaten, etc, hade den förmåga att angripa unga vuxna som i övrigt var friska, som Spanskan hade.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Micke
26 november 2010 kl 15:25

Men det du säger om Ryska snuvan stämmer inte. Kika på kurvan över dödlighet i olika ålderskategorier för spanskan, och jämför med kurvan för en vanlig epidemi. Det är tydligt att Spanskan är väldigt annorlunda.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Micke
26 november 2010 kl 18:12

Man har visat att Hong Kong och Asiaten var besläktade med Spanskan, och att de som haft den blev immuna mot Hong Kong och Asiaten.
Om det du säger om Ryska snuvan (vilket flera spekulerat i, det har du rätt i) vore sant, så borde ju mönstret för dödligheten för Hong Kong och Asiaten vara ungefär samma som för Spanskan. Men så är det inte. Ingen annan influensaepidemi som vi har data på uppvisar ett mönster för dödlighet som påminner om Spanskans, med en majoritet av de döda i intervallet 20-40 år. Denna anomalitet återkommer överallt, inte bara i det undernärda Europa.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
25 november 2010 kl 15:37

Jag har inte diskuterat något annat än mässling och Spanskan med dig, andra sjukdomar eller Larhammar får du ta med någon annan.

Micke
Micke
Gäst
Reply to  Robert Hahn
26 november 2010 kl 17:58
ruben
ruben
Gäst
27 november 2010 kl 20:24

Hej Robert.
Det är tydligt att man inte vet eller förstått själva grundtanken med artikeln du skrivit. Man hakar upp sig på det som artikeln inte avhandlar.
En del av målet med artikeln kan ses som att en katastrof inte behöver skrämma människor till dödsskräck. Vetskapen att det alltid finns en positiv grund för allt ger mer styrka än den rädsla som kan skapas av katastrofnoja. Det finns en enorm styrka i den tanken du skriver. Det tycker jag vi skall förvalta bättre än att kasta bort det pga. rädsla för att vetenskapen kanske inte klarar av lösa allt ännu.
Har jag missförstått det så ber jag om ursäkt och vill i så fall veta vad.

Peter
Peter
Gäst
30 november 2010 kl 16:08

Tack för ett bra inlägg! Jag tycker det är synd bara att folk som Micke och Marcus (som visar tydliga tecken på VoF-taktik genom att rycka ur saker du skriver ur sitt sammanhang och förvränga det i syfte att försöka förlöjliga) inte kan förstå andemeningen i det du skriver utan att förvränga det till att tro att du skulle tycka att fol bör vara sjuka för att se bra saker, för det är ju inte det det handlar om. Om man sitter i en eka i en storm är det väl bra om man försöker de saker som hjälper en att överleva som tex att leta efter land, i stället för att tycka att för att se land så måste du ge dig ut i en eka i en storm vilket är helt absurd ståndpunkt. Men VoF-arna kan heller inte läsa mellan raderna eller förstå en andemening i en text då de bara ser det svarta som ord men samtidigt inte förstår att det är det vita runt orden som gör att de står ut som ord.