Anders Carlgren: Mulla Englunds litterära fatwa saknar snille och smak

0
2
Anders Carlgren, privat foto
Anders Carlgren, privat foto

”A pompous jackass”, säger domaren i Let’s dance, Tony Irving, om Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, till Aftonbladet om Englunds påhopp på författaren Björn Ranelid. Det uttalandet är sannolikt det hårdaste som sagts så här långt i striden mellan de båda författarna. I alla fall vid sidan av vad de båda huvudkombattanterna själva sagt. Det skriver journalisten Anders Carlgren

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-01-11. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.

Däremot förefaller det för närvarande som att Ranelid inte längre tänker lämna tillbaka sina båda priser han tidigare fått av Akademien. Det var i söndags som Peter Englund skrev på sin officiella blogg, som länkas till från Akademiens hemsida, att allt som håller Ranelid ”borta från skrivandet välkomnas”. Och glöm för all del inte att Englund är officiell talesman för Akademien och dess självklara ledare i rollen som ständig sekreterare.

Det väckte omedelbart en enorm mediestorm, framför allt i gårdagens och dagens kvällstidningar. Det blev omedelbart förstasidor och krigsrubriker. I dagens skörd bland rubrikerna kan tveklöst skönjas en rad inflytelserika personer på båda sidor. Så till exempel sluter både Kristina Lugn och Knut Ahnlund upp bakom Peter Englund. Att Kristina Lugn tycker att ”Ranelid gör sig till ett åtlöje” är kanske inte så förvånande. Att sedan Alex Schulman i Aftonbladet sluter upp bakom Ranelid har kanske inte så stor medial betydelse. Å andra sidan har Schulman en stor grupp yngre tidningsläsare, som absolut inte kan föraktas.

I måndagens Studio Ett gjorde akademieledamoten Per Wästberg ett lika svettigt som misslyckat försök att försvara Peter Englund, ett försök som kanske inte var så konstigt, därför att här handlar det i förlängningen om hela Akademiens anseende och ansikte.

Då är det mera märkligt att avhoppade akademieledamoten, Knut Ahnlund, också sällar sig till Ranelids kritiker. Det verkar faktiskt som att Ahnlund är dåligt informerad om vad som hänt.

Att de båda sidorna är orkestrerade av ett antal inflytelserika personer är i sammanhanget helt uppenbart och naturligtvis inte alls förvånande. Motsatsen hade varit mera förvånande.

Om vi uppfattar Peter Englunds påhopp, som något mera allvarligt än en simpel ”freudian slip of the tongue”, vilket är helt rimligt, eftersom det inte bara har sagts i hastigt mod utan också nedtecknats, så förs åtminstone mina tankar till en sorts litterär fatwa. En önskan om ett litterärt yrkesförbud riktat mot Björn Ranelid. Därtill nedtecknat av en sällsynt officiös person, med tanke på Englunds ställning.

Då förs mina tanker osökt till den gamla Rushdie-debatten, då Svenska Akademien var så skamlöst feg. Det var en kontrovers som uppstod i Akademien i samband med Irans dödsdom mot författaren Salman Rushdie. En minoritet av ledamöterna ville att Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till den svenska regeringen att ingripa i Rushdie-frågan.

En av Akademiens gamla principer gör dock gällande att Akademien inte ska göra uttalanden av politisk natur så detta skedde inte. I protest mot det uteblivna uttalandet slutade Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att delta i Akademiens arbete 1989. Akademien gjorde dock senare ett allmänt hållet uttalande mot förföljelser av det fria ordet och de flesta av ledamöterna skrev enskilt på appellen till regeringen. Gyllensten gick bort för snart fem år sedan, medan Ekman fortfarande står utanför Akademiens arbete och deltar heller inte i dess sammankomster.

Det finns dock fejder som är betydligt äldre, och kanske också mera intressanta än den nu aktuella. Ta till exempel då Johan Henrik Kellgren, mer eller mindre, litterärt försökte ta kål på Carl Michael Bellman. Men Kellgren ändrade senare uppfattning och bidrog starkt till att Bellman fick ett av Akademiens då mest prestigefyllda pris.

Ett annat exempel är Olof Lagercrantz och hans attacker mot Harry Martinsson, som 1974 delade litteraturpriset med Eyvind Johnson. Det finns än idag de som hävdar att den kritiksmocka som Lagercrantz utdelade mot Harry Martinsson bidrog till att Martinsson senare tog sitt eget liv.

För att karakterisera Lagercrantz personlighet jämförde akademieledamoten Lars Gyllensten honom den gången med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.

I en intervju på 1990-talet jämförde Olof Lagercrantz August Strindbergs relation till sin tids konservativa etablissemang och medier med en man som vandrar i häftig motvind och spänner sig för att inte vräkas omkull.

Detsamma kan säkert sägas om Björn Ranelid, om än att Ranelid idag inte vandrar, utan mera dansar. Sammantaget kan därmed sägas att det kanske inte är så väl betänkt att hoppa på litterära ikoner. Sedan spelar det inte så stor roll om de heter Bellman, Strindberg, Martinsson. Eller för den delen Ranelid. Därför att det brukar slå tillbaka mot den som hoppar i motsats till den som väljer att dansa.

Vi väntar andäktigt på mera av snille och smak i den nya fejden!

Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här