NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Ett journalistdrev pågår tills dess villebrådet är fällt och har dött. Därefter upphör journalisterna att fungera på ett godtagbart sätt. Johan Björkman drevs enligt vissa i döden av drevet. När han därefter fick fullständig upprättelse nonchalerades detta nästan fullständigt av drevets regissörer, de (o)ansvariga utgivarna och chefredaktörerna. Det skriver Per Björkman, advokat, bror och boutredningsman efter Johan Björkman.
Text: Per Björkman, advokat och boutredningsman efter sin bror Johan Björkman. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-01-13 | NewsVoice fick tillstånd av Björkman att återpublicera artikeln.
Under augusti 2003 började Johan Björkman bli föremål för ett s k journalistdrev av sällan skådad karaktär. Ibland kunde det liknas vid en pöbelhop. Bakgrunden var att han på lösa grunder misstänktes för insider- och förmögenhetsskattebrott. Drevet bortsåg från spelreglerna för massmedia § 1 som anger att massmediernas roll i samhället kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Drevet glömde också bort § 14 som anger att de ska tänka på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.
Innan drevet satte igång var Johan Björkman inte en publik person. Drevet hade svårt att hitta fotografier på honom eftersom det inte ens i årsredovisningar för bolag vari han var styrelseordförande fanns bilder på honom. Han betecknades som “näringslivets Greta Garbo”. Johan Björkman var innan augusti 2003 utanför den närmsta vän- och familjekretsen samt näringslivet en okänd person. Det var den snurriga logiken i drevet som gjorde Johan Björkman till en publik person. Det är en särskild fråga om Johan Björkman överhuvudtaget var en person vars låtanden och göranden hade ett oavvisligt samhällsintresse att redovisas på det sättet drevet gjorde.
Behovet av bilder medförde att bl a Aftonbladet skickade en fotograf och reporter till Johan Björkmans bostad i England. De beredde sig tillträde till bostaden genom olaga intrång. När de utsända journalisterna ertappades angav de inte vilka de var utan flydde i en bil, varvid de körde sönder den automatiska infartsgrinden till fastigheten. Händelsen polisanmäldes naturligtvis. Till slut medgav Aftonbladet att utge viss ersättning för den förstörda grinden dock inte förrän efter det att Aftonbladet stämts inför Stockholms tingsrätt av fastighetsägaren.
I augusti 2003 var Johan Björkman bl a ordförande i Tredje AP-fonden. Det hade han varit i ca 15 år. Den AP-fonden var den mest framgångsrika av alla AP-fonderna. Den ryggradslösa (s)-regeringen föreslog att Johan Björkman skulle ta en s k “time out”. Med hänsyn till att begreppet “time out” efter Mona Sahlins användning av detsamma blivit synonymt med erkännande av skuld på ett mer tydligt sätt än att “göra en pudel” tackade Johan Björkman vänligt och bestämt nej, eftersom han var oskyldig. LO-ekonomen Dan Andersson försökte övertala regeringen att besinna sig, men de sparkade Johan Björkman från ordförandeposten. Det var faktiskt väntat eftersom regeringen saknade vanligt civilkurage och inte är bunden av de pressetiska reglernas § 14. Den föll för folkdomstolen.
I oktober 2003 drabbades Johan Björkman av två hjärtinfarkter. Detta medförde varken att drevet eller den läckande ekobrottsmyndigheten lugnade ner sig. Snarare tvärtom. Vad som beskrevs som nya misstankar om nya insiderbrott i LPG och Allgon läcktes direkt till pressen, bl a Veckan Affärer som gjorde en stor affär av saken. Dessa påstådda misstankar kan inte bemötas eftersom de inte ens formellt delgavs Johan Björkman enligt gällande regelsystem. Kampanjjournalistiken drevs mot något folkdomstolsliknande.
Våren 2004 bjöd Hasse Olsson, tidigare chefredaktör för DI innan drevet 2003, in Johan Björkman att hålla ett anförande “Att vara offret i ett drev” vid en journalistisk prisutdelningsceremoni på Manilla. Johan Björkman sa bl a “I drevets heliga namn tas det ingen hänsyn till offret och att det finns närstående som också drabbas glöms också bort” och hänvisade uttryckligen till drevets populistiska karaktär.
När misstankarna om förmögenhetsskattebrottet skrevs av klev skatteverket in på banan och fattade, så småningom, år 2005 ett beslut om upptaxering vilket naturligtvis nogsamt meddelades allmänheten av drevet. Nu hade i varje fall en rättssak satts igång nämligen ett taxeringsmål. § 14 i spelreglerna för massmedia anger också att “Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas”. Med hänsyn till intensiteten och den makalösa överdriften i journalistdrevet ska naturligtvis ordet “bör” läsas som skall, särskilt som Johan Björkman överklagade taxeringsbeslutet till Länsrätten i Stockholm och att den legendariske Hasse Olsson uppmärksammat situationen.
Johan Björkman gick alltför tidigt bort 2007 endast 62 år gammal. Enligt läkare, hans närmaste familj och företrädare för näringslivet bidrog drevet till den tidiga bortgången. Våren 2003 hade han genomgått en stor läkarundersökning och då befunnits helt frisk.
Som boutredningsman i dödsboet efter Johan Björkman övertog jag handläggningen av skattetvisten.
Den 28 mars 2008 meddelade Länsrätten i Stockholms län dom i skattefrågan. Länsrätten ogillade helt skatteverkets krav. Det var med visst intresse jag emotsåg rapporteringen om domen i massmedia. Inte ett ljud! Skatteverket överklagade till Kammarrätten men även Kammarrätten meddelade en dom vari skatteverkets krav helt ogillades i juni 2010. Jag emotsåg ånyo med spänning massmedias rapportering, särskilt mot bakgrund av § 14 i spelreglerna för massmedia. Inte ett ljud! Det var nu uppenbart att svensk massmedia totalt hade tappat bort begreppet “fair play”. Drevet hade lyckats fälla villebrådet. När villebrådet var dött så tappade drevet allt intresse.
Kammarrättens dom vann laga kraft den 14 september 2010. En, säger en, journalist uppmärksammade detta och skrev i tidningen Affärsvärlden den 22 september 2010 en artikel på ett antal sidor som överst på varje sida hade vinjetten “POSTUM UPPRÄTTELSE”. Den journalisten var inte ens med i drevet. Rubriken var “Björkmans sista seger” och ingressen slutade med “Ett av Sveriges mest uppmärksammade ekobrottsmål genom tiderna slutade därmed i noll och intet”. Fortfarande inte ett ljud i andra massmedia. Det dröjde en månad innan den fristående kolumnisten Johan Hakelius den 30 oktober 2010 skrev en betraktelse och hänvisade till Affärsvärlden.
Först trodde jag att journalistkåren skämdes över att man lät drevet tappa alla proportioner och att drevet inte var kritiskt mot läckorna på ekobrottsmyndigheten. De ansvariga utgivarna och chefredaktörerna borde ha hållt kopplet hårdare på drevet.
Enligt journalistkårens yrkesregler gäller att en stark journalistisk integritet är avgörande för trovärdigheten. DN var en av de få tidningarna som visade viss sans men trovärdigheten hos samtliga övriga massmedier har fått sig en rejäl törn i kanten. Den totala bristen på integritet i alla massmedia utom hos Affärsvärlden och Johan Hakelius, sedan Kammarrättens lagakraftvunna dom meddelades, är störande och borde vara störande för hela journalistkåren. Att endast två journalister, som inte ens deltog i drevet, gjort något bekräftar att samtliga tidningar som deltog i drevet tydligen inte själva kan/vill tåla att bli granskade.
Saken kan inte anmälas till Pressens Opionsnämnd eftersom det måste dels avse en i tidning tryckt uppgift, vilket helt saknas i detta fall utom i Affärsvärlden, och dels finnas en anmälare. Johan Björkman gick tyvärr bort 2007.
Den vidriga, oprofessionella och överdrivna drevshanteringen mot Johan Björkman och den nästan totala tystnaden när domstol sagt sitt borde utgöra ett skolexempel i utbildningen av svenska journalister om hur det inte ska och inte får gå till. De ansvariga utgivarna och chefredaktörerna för de tidningar som mest aktivt drev drevet; DI, Expressen, Aftonbladet, SvD och Veckans Affärer borde ställas till svars. De bör skämmas, ordentligt. De saknar samtliga integritet och är riktigt urusla föredömen för övriga journalister.
Text: Per Björkman, advokat och boutredningsman efter Johan Björkman samt hans bror.
Relaterat