Många människor diskuterar andliga frågor med sin doktor, och det gäller särskilt de med livshotande sjukdomar och de som är döende. Läkaren är den sekulariserade svenskens främste själasörjare. Doktorn är dock förbjuden att journalföra andlga samtal under en särskild rubrik.
Doktor Stefan Arenstedt berättar i tidskriften Svensk Psykiatri Nr 4 2007 att han efter en inspektion från Socialstyrelsen förbjudits att använda sökordet ”andligt” i sina sjukjournaler. Det ansågs olämpligt. För Socialstyrelsen är alltså bara den fysiska kroppen av intresse för dem som direkt sysslar med patienters vård. Allt annat är tabu, i alla fall officiellt.
Hur stort är då patienters behov av andligt stöd? Ibland har jag förmånen att bli bekant med läkare som genomfört ett eget projekt under 1 månad på slutet av sin specialistutbildning. Doktor Rafael Perez-Manzano skall bli specialist i geriatrik (åldringsvård) och har nyligen genomfört en undersökning kallad Andlig och existentiell vård av patienter i livets slutskede på Södertälje sjukhus och Strängnäs vårdcentral. Arbetet är inte tänkt att publiceras i någon vetenskaplig tidskrift utan syftet är att öka den lokala personalens kunskaper kring dessa frågor. Jag tycker dock att resultatet är av vidare intresse då det belyser ett behov som sjukvårdens tillsynsmyndighet förnekar.
Manzano har inte vänt sig till patienter utan till personal som är verksam inom s.k. palliativ vård, alltså med omvårdnaden av döende patienter. Totalt fick 67 anställda fylla in en enkät i 13 punkter. Över 90% svarade.
Resultatet visar att 64% av de som svarat uppgav att hälften eller mer än hälften av patienterna givit uttryck för ”andliga/existentiella behov” medan 35% menade att de allra flesta eller alla patienter säger sig ha sådana behov. På nästa fråga sade sig 60% ofta ha för begränsade resurser för att upptäcka och tillgodose dessa andliga/existentiella behov hos sina patienter.
Ja, då undrar man förstås vad detta kan bero på. Trots att samtal om andliga frågor ansågs kunna ingå i arbetet så tyckte man att otillräckligheten berodde på tidsbrist och kunskapsbrist.
Perez-Manzano frågade därefter om vårdarbetarna trodde att patientens lidande enbart hade fysiska orsaker. Fyrtio procent svarade ”i mindre utsträckning” och 40% i ”ganska stor utsträckning”. Detta svar visar tydligare än någonsin att döende människors lidande inte alls enbart består av värk och andra fysiska orsaker. Den psykologiska situationen är nog så problematisk.
Är det då viktigt för personalen att tillgodose andliga och existentiella behov hos patienterna? På den frågan svarade 85% att det vara av stor betydelse, dock med vissa nyanser (se bilden). Ingen kryssade i rutan ”mindre betydelse” eller ”ingen betydelse”.
Var 5:e anställd säger att patienterna ofta talar om rädsla inför döden, medan 64% säger att patienterna gör det “ibland”. Döden är alltså något som skrämmer den döende, fastän man kanske tro att han/hon skulle ha kommit till ro med sin situation. All personal talar med sina patienter om rädslan för döden, av vilka en fjärdedel gör det ofta eller alltid. Endast en minoritet av personalen antecknar dock andliga/existentiella samtal i patientjournalen. Det visar vad jag alltid trott – svensken skäms att sådana frågor finns.
Hälften av personalen säger sig bland få handledning i hanteringen av de andliga frågor som diskuteras med patienterna. Andra får det inte. Nästan alla säger sig dock ha goda möjligheter att upptäcka andliga och existentiella porblem hos sina patienter.
Perez-Manzano avslutar med att fråga hur många av deltagarna i enkätundersökningen som tror på “ett liv efter detta”. et visar sig vara 20% som tror och 20% som inte tror medan övriga uttrycker olika grader av osäkerhet.
Därefter följer olika uppställningar som visar hur svaren på enkäten varierar med den anställdes ålder och år i yrket. Hur gammal man än är framkommer dock samma sak – andliga behov hos sjuka människor finns, även om Socialstyrelsen inte vill att sjukvårdspersonalen skall befatta sig med sådant.