En konspiration mot konspirations-teoretiker?

OPINION. Skämt å sido, men hur kommer det sig att svenska mainstream-journalister har så dålig fantasi när de angriper konspirationsteoretiker och deras teorier? Varför följer de samma mallade sätt att beskriva och förkasta dem? Denna gång är det Anna Ritter från tidskriften Fokus som ger sig på Vaken.se och dess grundare Mikael Cromsjö.

När Anna Ritter skrev sin artikel: “Med komplotten som tröst” verkade hon bocka av de angreppspunkter en normal antikonspirationsartikel ska innehålla, men hon missade flera stycken. Den förenklade bilden av konspirationsteoretikern är nämligen baserad på ett slags karikatyriserande av individer i samhället som valt att avvika från mainstream. Den duktige journalisten som sedan vill slå ett slag för det ordningsamma samhället brukar därför beta av dessa angreppspunkter.

Dessa angreppspunkter brukar handla om att människor som tror på konspirationsteorier:

• är outbildade (leder till förvillning),
• ofta är antisemiter,
• har behov av uppmärksamhet (genom förvillning),
• söker tröst i en värld som är svår att förstå (konspirationsteoretiker är som barn),
• använder internet (som gjort konspirationstrospridandet värre),
• försöker sälja något (genom förvillning),
• är psykiskt obalanserade (har förvillade psyken),
• är anarkister och vill aktivt störa samhällets ordning (genom att sprida förvillelser),
• känner vanmakt och vill kompensera för det.

Medicinen för att komma till rätta med dessa människor verkar handla om att dessa:

• individer ska behandlas som barn som söker tröst,
• individer ska pekas ut (så att alla vet vilka de är),
• individer ska utbildas (med kunskap om hur det egentligen är)
• individer ska saneras tankemässigt (så att de inte tänker felaktigt),
• individer ska straffas genom utpekande och utanförskap (tex politikern Egon Frid).

Attityden som jag exemplifierar i punkterna ovan är tydlig och känns allt mer överdriven om man konstaterar följande:

• Rädslan för och reaktionen mot tron på konspirationsteorier (särskilt i Sverige) är kraftigt överdriven.
• Behovet av att utpeka och utanförskapsställa individer som tror på konspirationsteorier är ett större samhällsproblem än tron på falska konspirationsteorier.
• Behovet av att utpeka och utanförskapsställa individer som tror på konspirationsteorier är ett särskilt problem som bör adresseras separat.
• Behovet av att motverka tron på konspirationsteorier kan härledas ur behovet av att skapa ordning runt omkring sig för att minska egen oro (sökande efter tröst).
• Behovet av att motverka tron på konspirationsteorier är den direkta konsekvensen av upptäckten att samhället ofta är mycket korrumperat. Sanningen om samhället och världen är för tung att bära. Alltså måste budbäraren straffas (exempel Julian Assange).
• Överdriven rädsla för människors tro på konspirationsteorier leder till en obalanserad aktivitet som syftar till att likrikta tänkandet. Vissa vill lära andra att tänka rakt istället för snett (tex VoF.se)
• Överdriven rädsla för felaktig tro på konspirationsteorier leder till att journalistiken blir likriktad.

Anna Ritter rubricerar sin artikel: “Med komplotten som tröst”. Låt oss vända på steken och istället fråga oss varför behovet finns att marginalisera konspirationsteoretikerna och deras teorier. Är det i själva verket så att verkligheten idag är för otäck för många människor att dessa måste ge sig på budbärarna? Är det i själva verket antikonspirationsteoriteoretikerna som söker tröst?

Jag vill därför efterlysa en forskningsstudie där psykologer och sociologer studerar människors oförmåga att hantera den nakna verkligheten. En delstudie bör handla om hur journalister fungerar psykologiskt och hur dessa medlöper inom ramen för ett normativt tänkande accepterat och utvecklat av journalistkåren och allmänheten. De psykologiska mekanismer som styr och bygger upp rädslan för konspirationsteoretiker och de missförhållanden som dessa påpekar måste förklaras.