En andlig tänkare söker svaren på hur man bäst skall leva sitt liv och vad som rätt och fel. Av min och min fru Marie-Louises andliga böcker framgår det tydligt att jag är pacifist. En naturlig fråga till en person som mig är då – kan det någonsin vara ”rätt” att föra krig? Jag är skyldig ett svar mot bakgrund av händelserna i Libyen.
Det är i skenet av min frus andliga förmåga som våra andliga böcker skrivits. Där finns en hel del att läsa om konflikter. Låt mig börja med att krig inte är något bra sätt att lösa en konflikt på. De orsakar mänskliga skador i en så stor omfattning att utomstående inte kan förstå dem. Eftersom vi, i de andliga böckerna, ständigt får veta att människan lever flera liv så betyder det att svårläkta krigsminnen kan bli en utmaning att hantera även i efterföljande liv. Jag använder mig själv som exempel på detta i boken Gudomlig väg. Av dessa skäl är det människans plikt att så långt möjligt undvika krig.
Nåväl, detta är ju inte svar på frågan om det någonsin är ”rätt” att föra krig. Skall man vara pacifist i alla lägen, eller?
Det är framför allt i boken Den rena källan från 2004 (idag slutsåld) som jag och Marie-Louise för resonemang om krig och fred. Många kapitel skrevs skuggan av 11 september-attacken och så frågorna var aktuella då också. Men de specifika situationer där det kan vara försvarbart att föra krig omnämns enbart flyktigt i boken Klara svar från andevärlden från 1997.
De två “giltiga” skälen till krig
Vi får fram två situationer i vilka det, andligt sett, är försvarbart att föra krig. De är: (1) För att skydda ett lands gränser, och (2) För att ”skydda ett hjälplöst offer”. Själv har jag tolkat den första regeln som att man måste få försvara sig om det egna landet blir anfallet. Jag tror att vi inser intuitivt att döda är acceptabelt om man måste för sin egen överlevnads skull. Det är en regel som finns i hela naturen, i vår lagstiftning, i polisinstruktionen m.m. Att sträcka ut solidariteten från självet till grannen – att skydda andra – har troligtvis med vår sociala drift att göra. Att hjälpa andra länder kräver dock gott omdöme så att man inte gör ont värre.
Försöker jag applicera dessa regler på situationen i Libyen så tycker jag faktiskt att den andra regeln är tillämplig. Här har vi en ledare som skjuter på vem som helst med flyg och stridsvagnar för att desperat behålla makten. Han hotar dessutom med blodig hämnd på dem som befunnit sig på “fel” sida i kriget, och jag tror honom! Ett ingripande kan förhindra ett fortsatt blodbad, och det är då andligt och filosofiskt sett försvarbart. Visserligen till priset av ett eventuellt blodbad, särskilt om kriget bedrivs på ett oklokt sätt. I krig går det dock aldrig helt att undvika att människor dödas.
Rädsla, hämndbegär och dåliga ledare
Av dessa två regler följer att de allra vanligaste anledningarna till krigshandlingar inte är giltiga. En vanlig orsak är rädsla. Invasionen av Irak 2003 är ett exempel. Där var man rädd för att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen vilket ledande opinionsbildare förutsatte skulle riktas mot världens huvudstäder. USA engagerade sig även i Vietnamkriget för att bekämpa kommunismen, som man var mäkta rädd för. Det 1:a världskriget startades också på grund av rädsla. Och det finns fler exempel!
En annan icke giltig anledning till krig är hämndbegär. Invasionen i Afghanistan är ett sådant exempel. USA ville hämnas på landets ledning för att de inte lämnade ut terroristen Usama bin Ladin, som gömde sig någonstans i en avlägsen bergstrakt. Att anfalla Afghanistan var dock som att bomba Stockholm och invadera Sverige för att finns några terrorister här – liknelsen blottlägger snabbt det orimliga i handlandet. Hitler startade det 2:a världskriget av hämndbegär – han sökte Tysklands revansch efter nederlaget i det 1:a världskriget. Även listan av “hämndkrig” kan göras lång.
Det som startar ett krig tar på sig ett stort ansvar, och är skälen dimmiga eller diskutabla så blir följden en extra smärtsam och långdragen historia. Det är, andligt sett, fråga om en karmisk process – vi måste ju lära oss till en annan gång. Av den anledningen tror jag inte att Libyen blir ett lika långdraget äventyr som krigen i Afghanistan, Irak och Vietnam.
Det är heller inte acceptabelt att starta krig enbart för att bli kvitt en dålig ledare. Det finns många dåliga regimer i världen, och dem skall vi bekämpa på helt andra sätt än med krig. Den isoleringstaktik som västvärlden hittills praktiserat är dock inte rätt metod. Effektivast är faktiskt att göra tvärtom. Även om detta för vi intressanta resonemang i Den rena källan. Men det får vi ta en annan gång.
Det finns också en lång rad skäl till krig som varit betydelsefulla historiskt sett. Att skaffa sig mer makt, välstånd och större landyta är exempel på det. Dessa är självklart inga andligt och filosofiskt giltiga skäl till att starta ett krig.
Vi kan lockas in i krig genom propaganda. Det är en försåtlig och andlig sett förkastlig lek att medvetet påverka omvärlden till att bli mer krigsintresserad. Historiskt sett har procedurer med militära utmärkelser och uniformer varit viktiga instrument för att locka människor till kriget. Mitt bästa aktuella exempel är Dagens Nyheters ledarsidor vid tiden strax före Afghanistan och Irak-invasionerna i början av 2000-talet. Det var riktigt otäck propaganda. Man försökte till och med ifrågasätta om man i det ”moderna kriget” ens kunde märka att det pågick ett krig. Så kliniskt rena ansågs operationerna vara. Sådant kan man nog bara tro på om man själv befinner tusentals mil bort.
Terrorism
Att föra krig på grund av terrorism är fel. Risken är då stor att man använder mer våld än nöden kräver, och då kan man själv bli terrorist. Hur skall då terrorismen bekämpas? Tja, det får vi också ta en annan gång, men råden står att läsa i Den rena källan för den som är särskilt intresserad.
Jag tror dock att dagens demokratirörelser i arabländerna på sikt bidrar till att begränsa problemet med terrorism. Viktiga grogrunder till terrorism är utanförskap och avsaknad av framtidsmöjligheter, vilket förstärks av att diktatorer agerar som om landets resurser vore deras privata egendom. Ett bra exempel är Saud-Arabien varifrån terroristerna som iscensatte 11 september-attacken faktiskt härrörde. Västerlandet stödjer dessa diktatoriska regimer då vi inte vill äventyra oljeflödet. Bara vi får köpa oljan så bryr vi oss inte om huruvida pengarna kommer folket tillgodo eller inte. Vårt ointresse för denna fråga medför att västländerna faktiskt har visst delansvar i terrorismens framsteg under det senaste decenniet.
Pacifisterna som vann världen
Krig kan ibland startas för att vi inte känner till några andra sätt att lösa en konflikt. Det finns dock föregångare som påvisat alternativa metoder. Jesus dödades av en ockupationsmakt men hans tankar kom att i grunden påverka samma ockupationsmakt 300 år senare. En annan är Mahatma Gandhi som i praktisk handling visade oss att man kan driva praktisk politik och vinna konflikter men samtidigt ta avstånd från våld. Det här är lektioner i den högsta andliga skolan. Även när diplomati och verbal konfliktlösning inte fungerar så finns det alltså andra sätt. Alternativen till krig brukar ta längre tid, men de finns, och vi vet ännu alltför lite om dem.
Krig har en betydligt mindre roll i världen än vad de flesta människor tror. Det är en viktig insikt.