Gudrun Schymans förslag att ge skadestånd till sexsäljare skulle ge ett uppsving för prostitutionen. Och sexhandeln skulle huvudsakligen finansieras av staten då skadestånden hade blivit den huvudsakliga inkomstkälla, skriver den före detta åklagare Rolf Hillegren, som vill utreda möjligheten att lagstifta mot feministisk galenskap.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-04-13 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet
Så var det dags igen! Gudrun Schyman gör ett nytt utspel i sexköpsfrågan. Denna gång med några meningsfränder och nu handlar det om skadestånd till sexsäljare. Skribenterna uttrycker förvåning över att en bisarr artikel i SvD fått många negativa kommentarer. Därtill påstår man att SvD i en nyhetsartikel framfört ogrundade anklagelser med anledning av sexköpsartikeln.
Jag har läst nyhetsartikeln utan att finna något ogrundat. Däremot väcker Schymans artiklar i SvD och nu på Newsmill frågan var gränsen går för feministisk galenskap. Nu föreligger detta förslag från Schyman, samtidigt debatteras frågan om porträtt på sedlar ur genusperspektiv och för några år sedan var frisörpriserna på tapeten. Exemplen kan mångfaldigas och glöm för allt i världen inte genustrumpeten som Tanja Bergkvist skrivit om. Uppenbart är att gränsen ännu inte är nådd.
Många har tidigare framhållit sexköpslagens orimligheter – inte minst här på Newsmill. Jag tänker därför enbart resonera något kring förutsättningarna för skadestånd. Det första som slår mig är att ingen av förslagsställarna tycks vara intresserad av de juridiska aspekterna på frågan. Men vore man det så hade det knappast blivit någon artikel.
De flesta inser säkert att det är rimligt att den som blivit misshandlad eller på annat sätt drabbats av en objektivt konstaterbar skada bör tillerkännas skadestånd. Men hur förhåller det sig när en sexuell tjänst har sålts? Även om man godtar att prostituerade lever ett hårt liv och utnyttjas blir frågan: hur bestäms skadeståndsbeloppet för en sexuell tjänst i det speciella fallet?
I alla brottmål där det är aktuellt med skadestånd hålls regelmässigt förhör med målsäganden. I annat fall blir det svårt att bestämma hur stor skada den drabbade lidit. När det gäller sexköpslagen har man undvikit att göra säljaren till målsägande av hänsyn till henne (jag skriver henne då det oftast handlar om en kvinna). Det är heller inte vanligt att åklagaren åberopar förhör med säljaren för att styrka brottet och skulle så ske är det högst osannolikt att hon skulle infinna sig till rättegången. I så fall skulle hon ju riskera att försämra sina försörjningsmöjligheter.
Hur ska då skadeståndsbeloppen bestämmas? Har man möjligen tänkt sig någon form av schablonersättning för olika typer av sexuella tjänster enligt en fastställd taxa? Nästa fråga blir sedan: för vilka sexköp ska skadestånd utgå? För alla eller endast för de lagförda? När man resonerar kring detta torde det endast vara möjligt att tänka sig de lagförda köpen. Vid konstaterade våldsbrott så finns det ju möjlighet för den drabbade att få brottsskadeersättning från staten även om gärningsmannen är okänd men något sådant kan man knappast tänka sig när det gäller sexköp.
I likhet med våldtäkt är sexköp ett svårbevisat brott. Ja, rentav mer svårbevisat då ett sexköp typiskt sett inte ger synliga skador och då säljaren knappast vill förstöra marknaden genom att ge sin version. De sexköpare som lagförs är till övervägande del de som erkänner och godtar ett strafföreläggande av rädsla för att hamna i domstol då brottet upplevs som chikanerande. Förmodligen skulle antalet lagförda brott bli än färre om fler brott avgjordes av domstol.
Vid bestämmande av skadeståndsbelopp gäller dessutom att beloppet kan jämkas om den drabbade varit medvållande till skadan. Så kan det exempelvis bli om den som misshandlats varit provocerande. Ja, ett skadeståndsbelopp kan rentav jämkas till noll. Mot den bakgrunden är det en intressant fråga hur man ska bedöma sexköp där säljaren inbjuder till den brottsliga gärningen. Minst lika rimligt vore att se den säljande som anstiftare av brott, vilket visar på en av lagens absurditeter.
Jag blir inte förvånad över någonting när det gäller feministiska utspel. Låt oss därför anta att man tänkt sig att skadestånd även ska utgå för icke lagförda köp. Bevismöjligheterna är lika med noll men utan denna möjlighet till skadestånd kan jag tänka mig att många feminister skulle finna det orättvist om de prostituerade endast fick skadestånd vid de lagförda brotten, då dessa är ganska få.
Här skulle man ju kunna tänka sig ett ansökningsförfarande där varje sexsäljare efter avslutat pass fick fylla i en blankett med uppgift om vilka tjänster som utförts. Blanketten skickas sedan till Brottsoffermyndigheten som frikostigt betalar ut skattepengar. Säkerligen skulle samma myndighet även få betala ut ersättning vid många av de lagförda köpen då alla sexköpare knappast är stadda vid kassa för jag befarar att förslagsställarna tänkt sig rejäla belopp.
Vad skattebetalarna tycker torde vara ointressant. Och risken för att felaktiga uppgifter ska lämnas av säljarna lär vara minimal då kvinnor sällan ljuger enligt den feministiska mytologin.
Om en sådan här reform skulle genomföras blev naturligtvis följden att prostitutionen fick ett uppsving som ingen sexsäljare vågat drömma om. Prostitutionen skulle därmed huvudsakligen bli finansierad av staten då skadestånden skulle bli den huvudsakliga inkomstkällan medan intäkterna för de sexuella tjänsterna blev sekundära. Är det verkligen så Schyman & Co vill ha det?
I så fall är detta förslag mer revolutionerande än sexköpslagen i sig och kommer säkerligen att vinna större internationell uppmärksamhet än denna någonsin gjort. Men vore det ändå inte bättre att föreslå att staten ska betala ut rejäla belopp till de prostituerade direkt utan att de ska vara tvungna att tillhandahålla sexuella tjänster?
Jag skulle inte bli förvånad om någon feministiskt anstucken läsare fann mina resonemang raljerande. Den som eventuellt tycker så bör då betänka att en granskning av ett stolligt förslag lätt leder till halsbrytande påpekanden, antaganden och slutsatser.
Min bestämda uppfattning är att den enda lagändring som bör vara aktuell på sexköpsområdet är frågan om lagens avskaffande. Jag är i princip för så få förbud som möjligt. Men frågan är ändå om det inte börjar bli dags att utreda möjligheten att lagstifta mot feministisk galenskap.
Text: Rolf Hillegren