Juris doktor: Ge inte bort sexköpslagen till antifeminister

”Gudrun Schyman med flera har nyligen argumenterat för att prostitutionsakten är en form av våldsutövning mot den prostituerade kvinnan, som är att betrakta som brottsoffer med rätt till ersättning från de sexköpande männen. Som feminist tycker jag att kvinnors lidande i prostitutionen är värt samhällets kompensation, men sexköpslagen och dess fundament måste vårdas. Lagen undergrävs systematiskt av den argumentation som Schyman med flera för”.

Text: Jenny Westerstrand, jur.dr. i rättsvetenskap. Westerstrand har forskat om våld mot kvinnor, prostitution och människohandel samt är ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks). | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-04-21 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln.

Svensk kvinnorörelse håller på att tappa ett av sina mest framgångsrika verktyg; en analys av samhället i termer av ett sammanhang större än individerna, men där kvinnors rättigheter också är centrala. I argumentationen för feministiskt viktiga lagar ser vi en allt mer amerikanskt inspirerad retorik där individuella intressen sätts i centrum, och ett individuellt perspektiv överskuggar förståelser som tar ett mer sammanhållet grepp om betydelser av kön och prostitution.

Ett tydligt exempel på denna utveckling är den argumentation som förs av några namnkunniga och engagerade feminister, Gudrun Schyman, Claes Borgström och Catherine MacKinnon med flera, i fråga om det svenska förbudet mot köp av sexuella tjänster.

Saken handlar om att framställa förbudet som grundat på uppfattningen om att prostitutionsakten är en form av våldsutövning mot den prostituerade kvinnan, för att därigenom driva uppfattningen att kvinnor i prostitutionen är att betrakta som brottsoffer med rätt till ersättning från de sexköpande männen. Jag menar att detta synsätt, ehuru lovvärt, är missriktat och grundat på ahistoriska men tidstypiska tolkningar av nutidshistorien.

Den svenska sexköpslagen tillkom efter år av diskussioner där ett envetet lobbyarbete bedrevs av en samling riksdagskvinnor. Från början (1980-talet) drevs kravet på en kundkriminalisering i huvudsak av center- och folkpartistiska riksdagskvinnor, mot slutet av processen (1990-tal) anslöt Socialdemokraternas kvinnoförbund. Vänsterpartiet drev saken som parti från tidigt datum i debatten.

Som framgår av statsvetaren Josefina Eriksons kommande avhandling var inte frågan om prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor framträdande i denna debatt. Ett dylikt perspektiv hittar vi i en amerikansk samtida kontext. I det svenska sammanhanget framträder istället ett annat spänningsfält i frågan: Mellan dem som ville ta ett socialpolitiskt grepp om prostitutionsfrågan, och dem som såg kriminalpolitiken som den arena som skulle användas.

Enligt det socialpolitiska perspektivet var prostitution ett socialt problem, och kvinnorna i prostitutionen individer som levde under svåra förhållanden. Synsättet hade sin grund i den forskning i socialt arbete som bedrivits i Sverige, och prostitutionsakten diskuterades inte i termer av våldsutövning.

Bland dem som förespråkade ett kriminalpolitiskt angreppssätt fanns det de som förordade en dubbel kriminalisering och de som menade att endast den köpande parten borde kriminaliseras. Spänningar inom denna grupp fanns, men kampen mot dem som ville använda socialpolitiken tycks, visar Erikson i sin studie, ha varit starkare.

Inte heller bland ”kriminalisterna” talades det i någon utsträckning om prostitution som en form av våld. Däremot gjordes kopplingar mellan ett för kvinnor våldsamt samhälle och förekomsten av prostitution hos vissa av debattörerna.

Debatten i riksdagen ledde fram till tillsättandet av en statlig utredning som 1995 presenterade sitt förslag under namnet Könshandeln. Utredningen ville kriminalisera både köparen och säljaren. Frågan togs upp till behandling i proposition 1997/98:55 Kvinnofrid. Där föreslogs att endast köparen skulle kriminaliseras.

När Kvinnofridspropositionen antogs fanns prostitutionsfrågan med som en del, avhandlad på sju sidor varav skälen för regeringens förslag upptar tre.

Kvinnofridspropositionen vilade i sin tur på en statlig utredning tillkallad under namnet Kvinnovåldskomminssionen, ledd av folkpartisten tillika justitieutskottets ordförande Britta Bjelle. Också den presenterade sina slutsatser 1995, samtidigt med prostitutionsutredningen Könshandeln.

Upprinnelsen till Kvinnovåldskommissionens tillsättande var ett åtagande från Sveriges regering vid 90-talets början i FN, i samband med antagandet av Deklarationen om upphävande av alla former av mäns våld mot kvinnor. Alla länder skulle nu gå igenom och vid behov reformera sina straffrättsliga system för att stärka kvinnors skydd mot våld.

Kvinnovåldskommissionen förhöll sig till och tillkom samtidigt med ett internationellt uppvaknande rörande frågor om mäns våld mot kvinnor. Samtidigt var man ambivalent, och kanske okunnig?, rörande delar av den forskning som låg till grund för såväl internationella strömningar som nationella arbeten om våld. Statsvetaren Maria Wendt Höijer har beskrivit det i sin avhandling som att kommissionen präglas av en dubbelhet.

Å ena sidan framhålls ett ”kvinnoperspektiv” där ojämställdheten mellan män och kvinnor lyfts fram som våldets kontext och där alltså kön, föreställningar om vad det ska betyda att vara kvinna respektive man, används för att tolka våldet.

Å andra sidan märks också perspektiv där våldet individualiseras och lösgörs från tanken att det är kopplat till kön. Utredningen har, menar Wendt Höijer, ställt sig mellan två stridande positioner, där man söker utveckla en ny syn på våld men med bevarande av en del gamla förklaringsmodeller.

Att kommissionens arbete är ett uttryck för att en feministisk våldsförståelse bryter fram i ett svenskt sammanhang är dock helt klart. Samtidigt kan inte – vilket flera forskare gjort – innehållet i denna specifika förståelse tas för att spegla innehållet i den forskning som vid tiden bedrevs. Kommissionen har förhållit sig fritt till flera, och ibland motstridiga, traditioner.

Dock syns man vilja förankra sig i en nordisk kontext där exempelvis den analytiska modellen våldets normaliseringsprocess är central. Det märks genom det explicita avvisandet av termen ”sexualiserat våld”, en term hämtad från den anglosachsiska arenans ”sexualized violence”.

Kommissionen menade att detta begrepp var för vitt famnande för att passa deras syfte, och de valde därför andra beteckningar på det våld de diskuterade, (som relaterade till våld i en relationskontext) främst ”våld mot kvinnor”.

Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid nämner prostitution men behandlar inte ämnet närmare. Det centrala förslag kommissionen lägger rör införandet av brottet grov kvinnofridskränkning. Regeringen valde att slå ihop prostitutionsfrågan med revisionen av det straffrättsliga regelverket och införandet av kvinnofridsbrottet, liksom med förändringar i examensordningen för olika utbildningar. Namnet på propositionen är Kvinnofrid 1997/98:55 och här finner vi motiven till sexköpslagen, avhandlade på tre sidor.

Motiven till lagen är både knapphändiga och luddiga. För en forskare med feministisk teori som sitt kunskapsområde märks att också detta är ett politiskt dokument som skär över flera förståelser, ibland motsägande varandra. Propositionen talar om skador för samhället och den enskilde som skäl mot att acceptera prostitution. Den prostituerade omtalas också som den typiskt sett svagare parten i transaktionen. Någon sammanhängande förståelse av problemet ges inte.

I direktiven till den utredning som skulle undersöka en möjlig kriminalisering avvisar dock ansvarig minister tanken om att alla prostitutionskontakter skulle vara en fråga om tvång, och i propositionen, eller de utredningar som föregått den, används inte det språk som varit kännetecknande för den vid tiden existerande anglosachsiska feministiska strömning som menade att prostitution var en form av våld mot kvinnor.

I den utredning, Kvinnofrid, som föregick propositionen knyts dock våld till prostitutionskontexten, men inte på så sätt att man hävdar att prostitutionsköpet alltid är ett uttryck för en våldshandling. Istället framhävs en samhällelig kontext av ojämställdhet, där ett extremt uttryck för ojämställdheten är såväl att män utövar våld mot kvinnor som att prostitution existerar.

Sammantaget i de knappa och spretiga motiven kan utläsas ett ömmande för den enskilde människan, kvinnan som mannen, och ett ställningstagande för den prostituerade som typiskt sett den utsatta parten, liksom understrykandet av att det inte i ett samhälle med jämställdhetssträvanden kan accepteras att män köper tillgång till kvinnors kroppar.

Mot bakgrund av detta hävdar jag att det är missvisande att påstå att det svenska förbudet mot köp av sexuella tjänster har tillkommit på basis av en analys av prostitutionsköpet som en form av våld mot den prostituerade kvinnan. Lagens tillkomst ska istället ses som ett svar på en samhällelig önskan att stävja en på ideologiska, men luddigt presenterade, grunder oönskad verksamhet.

Så varför är detta viktigt? Tycker inte jag som feminist att kvinnors lidande i prostitutionen är värt samhällets kompensation? Professor Mårten Schultz pekar i en artikel på Newsmill på några problem med att i ett system som det nuvarande inlemma en dylik mekanism. Utöver detta menar jag att det finns andra problem som handlar om att lagen systematiskt undergrävs av den argumentation som Schyman med flera för.

Under senare tid har förbudet mot köp av sexuella tjänster blivit föremål för kritik från håll som menar att lagen är anti-feministisk. I huvudsak går argumenten ut på att det är feministiskt kontraproduktivt att förhindra kvinnor från att fritt disponera sina kroppar, liksom att det är ett övergrepp i paternalistisk anda att ogiltiggöra de kvinnors röster som menar att deras verksamhet i prostitutionen är ett utflöde av ett eget val.

Genomgående är att kritikerna skjuter in sig på påståendet att sexköpslagen är en ”radikalfeministisk” lag som bygger på uppfattningen att alla kvinnor är offer, i synnerhet de i prostitutionen, och att en grundläggande rättighet som kvinnor borde tillerkännas är att själva disponera över sina kroppar.

Ser vi till själva argumentationen kan sägas att frågan framställs i ett individuellt perspektiv, eller på ett aktörsplan om man så vill. Det är de individuella kvinnorna i prostitutionen och deras rätt man fokuserar på, med mer eller mindre vulgariserade argument om den motstående sidans förakt för dessa kvinnors rättigheter. Reaktionerna har heller inte låtit vänta på sig. Mängden män, och kvinnor, som på detta vis önskar ta parti för ”starka sexarbetande kvinnor” är stor.

Här finns mycket riktigt en strategisk fara: Det individuella perspektivet, eller talet om den enskilda aktören, kommer sannolikt alltid att vara lättare att greppa för den enskilde än ett mer komplext resonemang om exempelvis könskulturella betydelsenivåer, eller strukturella dimensioner av en fråga, lyfts fram.

Omsatt till tal om prostitution betyder det att perspektivet på prostitution som akt – det enskilda köpet av sex av en kvinna – sannolikt lättare framträder för den inre förståelsens horisonter än vad prostitution tolkat som institution i samhället gör. Det konkreta syns lättare för människor att både få grepp om och att förklara, än det abstrakta.

När detta individcentrerade perspektiv lanseras i vårt svenska sammanhang kan röster mot sexköpsförbudet därtill enkelt ta fatt i en annan, nationell, egenhet: Den svenska kontextens programmatiska partitagande för ”den svaga parten”. Det automatiska försteg den har som blir tolkad som ”utsatt”. Denna hållning ligger som hand i handske på dem som vill framställa sexarbetarna som klämda mellan starka feminister och en expanderande stat.

Lägg till detta den vulgariserade bild som spritts om feministisk våldsforskning och det märks att sexköpslagen med Schyman och Borgströms argument tappar anhängare redan vid debattens första andetag. Utan grund i lagens förarbeten traskar de rakt in i en gillrad fälla. Där slår en amerikaniserad individualistiskt baserad förståelse, med skadeståndsfrågor och enskilda anspråk mot stat och individer i fokus, undan benen för ett unikt stycke svensk feministisk politisk historia, som rymmer tankar om kopplingar mellan kön, våld och prostitution på en samhällelig och kulturell nivå och lagars normskapande kraft.

Att den svenska sexköpslagen antogs var resultatet av en kombination av ett envetet kvinnopolitiskt arbete och en räcka sammanträffanden, som ägde rum i en kontext: En kontext som bar på möjligheterna att resonera abstrakt och att tala om normer som påverkar förståelser på kollektiv nivå. Den förmådde inlemma kön som analytiskt verktyg i förståelsen (även om det forskningsmässigt inte skulle räcka till godkänt för de formuleringar som görs) och den rymde en unik uppslutningen kring projektet att nedmontera manssamhället.

Samtidigt bär lagens knappa motivering vittnesbörd om en svårighet för lagstiftarna att formulera sig pregnant kring prostitutionsfrågan, vilket understryker den karaktär av sammanträffande det hade att Sverige som första land i världen lyckades genomföra denna banbrytande och feministiskt helt centrala lag.

Jag vill därför uppmana Gudrun Schyman, Claes Borgström med fler, vars arbete för kvinnors rättigheter jag vet är baserat på djupt engagemang och viktiga kunskaper, att vårda denna lag och dess fundament. Gå inte lagens kritikers ärenden genom att utpeka den individuella arenan som lagens raison d´être, för det stämmer inte.

Däremot fjärmar det lagstiftningen från det allmänna rättsmedvetande som gjorde den möjlig och som idag utgör dess grund. Kvinnor som skadas i prostitutionen ska få samhällets stöd. Bedriv detta viktiga arbete inom ramen för en argumentation som inte underminerar existensen av denna unika normskapande lag, i en värld där annars allt mer utlämnas till marknaden och individen att göra upp om, med ojämna inhopp från en kompenserande statsmakt.

Text: Jenny Westerstrand, jur.dr. i rättsvetenskap