Thérèse Juel: Är Sverige rättssäkert för misstänkt i sexualmål? – Newsmill

Under flera dagar har Sveriges Television sänt dokumentärfilmen “Julian Assange – världens kärleksaffär”. Inledningsvis belyses hjälten Julian Assange, skaparen av WikiLeaks, som världens Robin Hood. Glorifierad och eftertraktad. Plötsligt dyker en misstanke upp att han begått ett brott under besök i Sverige. Stunden senare ljuder över världen en teori om konspiration, att USA velat få hjälp av Sverige att få denne “nyhetsläckare” fast.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-04-13 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Thérèse Juel (Juel.se) 

Låt oss genast lägga konspirationsteorin åt sidan. Låt oss även lägga den eventuella brottsliga handlingen åt sidan. Det akuta problemet är att det sedan många år råder en rättsosäkerhet i just sexualmål i Sverige. Ämnet är dessvärre kontroversiellt, politiskt inkorrekt (alltså tabubelagt) och media följer tyst efter statsmaktens uppfattning där det politiska budskapet är att det väcks för lite åtal i sexualmål och alltför många våldtäktsmän går fria. Rättsapparaten och media följer villigt efter utan ifrågasätta den rättssäkerhetsmässiga aspekten på det politiska budskapet.

I tv-filmen belyser Jan Guillou en av de allt viktiga punkterna i denna pamflett av “påverkande punkter” nämligen att den grävande journalistiken som hyllades på 70-talet mötte sin undergång på 90-talet när det journalistiska arbetet mera skulle effektiviseras. Hade journalisterna grävt lika djupt idag som på 70-talet, och samtidigt inte varit lika rädda, som de är idag att inte gå statsmaktens ärenden, hade den svaga bevisning som presenteras i vissa sexualmål för länge sedan blivit avslöjat. Nu avhandlas dessa mål bakom stängda dörrar och sekretessen lägger sig som en täckande mantel över hela den rättsliga processen.

På oförklarligt sätt har förundersökningen i Assangefallet sipprat ut och allt som de två målsägandena sagt i polisförhör kommit till allmän beskådan. Därefter har det bloggats, twittrats och dissekerats. En mediaforskare i tv-filmen vill göra gällande att det råder en mansmyt på nätet och att kvinnor blir utpekade som offer. Även denna “gren” lämnas här utan vidare kommentarer. Kärnfrågan är nämligen – hur mår den svenska rättssäkerheten i när det gäller sexualmål?

Tack vare att Julian Assangefallet blivit internationellt uppmärksammat har röster höjts med undrande frågor. “Är man en våldtäktsman i Sverige om en kondom går sönder?.”

2006 kom förre JK Göran Lambertz med rapporten “Felaktigt dömda”. I rapportens sammanfattning belystes en kedja av svaga länkar som kunnat konstateras i de rättsliga processer som granskats. Rapporten lyfter fram allt från undermåliga polisförhör, avsaknader av granskning av målsägandeberättelser till missvisande och felaktiga tolkningar av sakkunnigutlåtanden. Hade JK helt fel med denna rapport? Någon större och längre diskussion, vare sig bland jurister eller i media har aldrig visat sig.

Två år senare tog samme JK ett nytt initiativ och startade upp ett andra rättssäkerhetsprojekt – “Rättssäkerheten i brottmål”. Ett projekt han dessvärre tvingades avsluta i förtid då han i november 2009 bytte ämbete och lämnade posten som JK för att bli justitieråd i Högsta domstolen. Om man ser media som den tredje statsmakten kan man enbart konstatera att denna statsmakt aldrig ställt frågan: Varför ville fd JK Göran Lambertz starta upp ett andra rättssäkerhetsprojekt? Var det för att han hade sett hur det första ledde till någon form av förändring? Hade de “svaga” länkarna i rättskedjan blivit ändrade eller förstärkta?

Utan att gå djupare in på vad som egentligen hände i de olika sovrummen mellan de två utpekade kvinnorna och Julian Assange infinner sig starkt misstanken att det redan gått prestige i fallet. Åklagaren Marianne Ny har fått mycket spott och spe för sin efterlysning på Interpol och kravet att få Assange utlämnad till Sverige. Bara att se på denna företeelse gör att man kan bli “rädd” ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Hur hanterar rättsstaten Sverige mål/ärenden som det gått “prestige” i?

Ja, vi kan ju titta på hur det gått för läkarna i det kända styckmordsfallet. För några år sedan stämde de den svenska staten på ett antal miljoner baserad på formella rättegångsfel. Deras stämningsansökan handlade alltså inte om någon skuldfråga utan enbart de formella rättegångsfel (punktade 157 stycken i den inlämnade stämningsansökan) som de ansåg att de blivit utsatta för i de åtta processer de varit inblandade i.

Bara ett (1) formellt rättegångsfel borde räcka – i en internationellt erkänd rättsstat- vara “too much”. I domen i februari 2010 tillskrevs läkarna av Attunda tingsrätt att de blivit utsatta för 27(!) formella rättegångsfel. Fick läkarna upprättelse och skadestånd? Svar nej. Fanns det bakom avslaget någon form av juridisk prestige? Svar Ja, med all säkerhet…

Hur är det med skivproducenten Billy Butt som på 90-talet dömdes till fängelse för våldtäkt på ett antal “artisthungrande” flickor? Under årens lopp har han lämnat in inte mindre än 10 resningsansökningar och där han sammanlagt presenterat drygt 20 nya omständigheter som “om de presenterats vid huvudförhandling torde ha påverkat utgången av domen”. Har han fått resning, det vill säga fått möjlighet att få sin sak prövad ännu en gång inför en hovrätt men denna gång med de över 20 nya omständigheterna som bevis till sitt försvar? Svar nej. Dolt i det senaste avslaget från Högsta domstolen finns klart att misstänka att prestige gömmer sig.

Hur kommer det att gå för Julian Assange om han kommer till Sverige, och framför allt om det väcks åtal mot honom? Hans chanser att inte bli dömd till fängelse och att betala skadestånd är dessvärre små. Bakom de lykta dörrarna i sexualmål råder en helt annan process än vid andra mål. Den annars formbundna juridiska metodiken tar en helt annan vändning. Subjektiva bedömningar som “trovärdighet” infinner sig tillsammans med amatörmässiga psykologiska antaganden.

Samtidigt som sakkunnigutlåtande och teknisk bevisning till den misstänktes fördel kan lämnas helt utan avseenden. Tyvärr vittnar just djupstudier i sekretessbelagda förundersökningar och bilagor till domar om detta.

I sammanhanget är det dock synnerligen viktigt att poängtera att det finns ett antal kvinnor som verkligen blir utsatta för de mest grova och förnedrande våldtäkter och där den största förnedringen måste vara att förundersökningen läggs ner och åklagare inte väcker åtal! Men då talar vi om rättstrygghet för brottsoffer. Det den här artikeln tar upp är hur osäker rättssäkerheten kan vara för misstänkta i sexualmål. Dessa två företeelser ska dock aldrig diskuteras samtidigt, men måste vara i balans om ett land ska kunna kalla sig för att vara en (bra) rättsstat. Om än att rättssäkerheten bör vara något i övervikt.

Sedan en tid tillbaka ligger förslag om en ny lag ute på remiss. “Lag om samtycke” eller vad den kommer att heta. I framtiden ska de inblandade parterna kunna visa “bevis” på att samtycke till samlag har funnits.

För det första kan man ju undra om det är rätt att statsmakten skapar lagar som sträcker sig in i våra privata sovrum. Men om det nu ändå är så att kvinnans situation i sovrummet måste säkerställas genom lag och exempelvis “att samtycke har funnits” (det är ju alltid mannen som “mera vill” i dessa sammanhang) borde man väl samtidigt – i jämnställdhetens namn – ställa sig en undran varför förre JK Göran Lambertz förslag till ny lagtext till rättegångsbalkens kapitel 35 inte väckt mer intresse?

Den borde absolut finnas med som jämnvikt till det blivande “samtycket”. Göran Lambertz föreslog nämligen att rättegångsbalken i ovan nämnda kapitel skulle få en underlydelse i ny paragraf betecknad:

“§5a Har den tilltalade förnekat gärningen ska, om det inte är uppenbart obehövligt, i domskälen redovisas invändningarna i skuldfrågan och rättens motiverade ställningstagande till var och en av dem.”

En i sig självklar text men idag ytterst sällan förekommande i domskälen rörande just sexualmål. Denna uppräckt hade Göran Lambertz, förmodligen gjort efter ett antal års djupstudier av domar.

Som avslutande önskescenario infinner sig plötsligt ett tankeexperiment – Tänk om WikiLeaks skulle läckt ut sekretessbelagda förundersökningar med bifogade fällande domar så att hela omvärlden hade kunnat se på vilken lösan grund pappor, sambos och äkta män kunnat bli dömda till många års fängelse – ibland på helt ogrundade anklagelser. Vad skulle omvärlden ha sagt då?

Text: Thérèse Juel (Juel.se) 

Thérèse Juel är kulturarbetare, frilansjournalist, författare och debattör. Har framför allt märkts i debatten kring rättssäkerhet. Författare till boken “Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige” som kom ut i höstas på Icabokförlag.