Fd åklagare: Strauss-Kahn inget bra exempel på falska våldtäktsanklagelser

0
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

Ingrid Carlqvists artikel om våldtäktsanklagelser är ett sundhetstecken i sexualbrottsdebatten, men fallet DSK är inget bra exempel i en debatt om falska våldtäktsanklagelser. Och Ingrid Carlqvist äventyrar sin trovärdighet genom sitt kategoriska påstående om att hundratals män blivit oskyldigt dömda i Sverige. Det skriver Rolf Hillegren, fd åklagare.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-11-02 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

Sedan åratal har vi en sexualbrottsdebatt som är minst sagt infekterad. Den har drivits av feminister och okritiska journalister som nästan aldrig blivit motsagda, trots att en majoritet av landets brottmålsjurister varit kritiska till de överdrifter som gjorts från de tongivande i debatten. Ingrid Carlqvists artikel (1/7, 2011) är ett sundhetstecken och likaså den artikel i Sydsvenskan som hon hänvisar till. Detta innebär inte att jag delar alla åsikter som hon framför, men jag uppskattar hennes initiativ och vill därför göra några påpekanden.

Utgångspunkten för hennes artikel är anklagelserna mot Dominique Strauss-Kahn. Där tycker jag att det är lite väl tidigt att göra ett uttalande. Det enda vi för tillfället vet är att anmälarens trovärdighet har ifrågasatts, vilket naturligtvis försämrar bevisläget. Men den senaste uppgiften är att målet ändå kommer att drivas vidare.

Ingrid Carlqvist hoppas att kvinnan kommer att straffas hårt om hennes anklagelser visar sig vara falska. Tyvärr lär vi nog aldrig få veta hur det förhåller sig med det. En eventuellt frikännande dom kommer inte att utgöra ett bevis på att anmälaren ljugit.

I en uppgift mot uppgift-situation är det ju en öppen fråga vem som ljuger. Att bevisa att en våldtäktsanklagelse är falsk är typiskt sett ännu svårare än att bevisa anklagelser om våldtäkt och fallet DSK är inget bra exempel i en debatt om falska våldtäktsanklagelser.

Ingrid Carlqvist väljer att påstå att de flesta våldtäktsanmälningarna är falska samtidigt som hon förefaller medveten om att de oftast inte är avsiktligt oriktiga. Användningen av det värdeladdade ordet falsk leder dock ofelbart tanken i riktning mot att anmälningarna skulle göras av illvilja, vilket är mindre lyckat då antalet medvetet oriktiga anmälningar förhoppningsvis är lågt. Däremot är det så att många anmälningar inte ens innehåller ett påstående om brott, medan andra innehåller märkliga omständigheter som gör att det blir omöjligt att driva fallen vidare.

Själv är jag böjd att tro att många anmälningar kan vara en konsekvens av en något idylliserad bild av hur en lyckad afton bör sluta. Den något märkliga kampanjen “prata om det” ger en antydan åt det hållet. Vi befinner oss i dag i den egendomliga situationen att många tror att samhället ska kunna ställa det mesta tillrätta som man misslyckats med själv och till och med ge “upprättelse” för en kväll som slutat annorlunda än man tänkt sig. Den artikel i Sydsvenskan som Ingrid Carlqvist hänvisar till utgör ett bra exempel på det.

Om konstiga våldtäktsanmälningar m m skrev jag och tre kolleger den 13 september 2007 på SvD Brännpunkt. Vi gjorde då det sanna men något tillspetsade påståendet att många anmälare inte har mer att komma med än en känsla av att de blivit våldtagna för att de vaknat i fel säng. Detta ledde till ett oherrans liv. Att påståendet var sant bekymrade varken feminister eller journalister.

En viktig förklaring till att vi haft en olycklig debatt på sexualbrottsområdet är att man från ledande åklagarhåll aldrig varit intresserad av att sprida kunskap till allmänheten genom att exempelvis förklara vilka bevissvårigheter som finns vid sexualbrott. Om så skett hade vi sluppit ta del av många av de tokerier som satts på pränt under åren. Ja, troligen hade vi även sluppit en del av de absurditeter som präglar dagens sexualbrottslagstiftning som exempelvis våldtäkt utan våld.

I stället har man hällt bensin på den brasa som hållits levande av feminister och journalister genom att jama med och göra gällande att åtalsstatistiken kan förbättras, varvid man använt den populistiska klyschan att “alla stenar ska vändas” i dessa mål.

Jag anser dock att stenar endast ska vändas när man har rimliga skäl att förvänta sig att något kan finnas inunder. Många journalister har varit kritiska då de funnit att anmälningar lagts ned utan att förhör hållits med den utpekade gärningsmannen. Men om anmälan inte innehåller ett påstående om brott finns det ingen gärningsman och ingen som kan delges misstanke om brott.

På liknande sätt förhåller det sig om en anmälan är alltför konstig. Det blir då meningslöst att hålla förhör med den utpekade. En känd jurist med feministiska böjelser antydde en gång att en kvinna inte alltid kan veta om hon blivit utsatt för ett brott. Om så är fallet inställer sig följande reflektion: Har vi en rimlig lagstiftning om det krävs juridisk kompetens för att bedöma om man blivit offer för något så allvarligt som ett sexualbrott?

Att många anmälningar leder till snabb avskrivning skulle inte vara något stort problem om vi inte hade en högljudd orkester av debattörer som basunerar ut att det bakom varje anmälan döljer sig ett brott som till och med kan bevisas bara rättsväsendet fullgör sin uppgift. Men naturligtvis vore det bäst om varje anmälan speglade ett verkligt brott.

Ingrid Carlqvist har gjort en riktig iakttagelse då hon funnit att vissa åklagare “brinner för kvinnor och barn”. Som åklagare löper man en allvarlig risk att brista i objektivitet om man tycker alltför illa om någon typ av gärningsmän eller är alltför starkt känslomässigt engagerad för någon typ av offer. När det gäller vissa typer av brott vågar jag därför påstå att det kan vara så att de minst intresserade är de som är mest lämpade att driva målen. Ibland kan man höra en intervjuad åklagare som uttrycker besvikelse över att ett åtal ogillats. Besvikelse är en känsla som hör hemma i privatlivet. Som yrkesman bör man nöja sig med att konstatera att domstolen gjort en annan bevisvärdering än man själv när ett åtal har ogillats.

Till skillnad från Ingrid Carlqvist tror jag dock inte de åklagare som “brinner för kvinnor och barn” har orsakat att hundratals män blivit oskyldigt dömda. Jag befarar dessvärre att hon rentav riskerar att äventyra sin trovärdighet genom ett så kategoriskt påstående. Som hon själv har funnit så leder få anmälningar till åtal och av dem som leder till åtal leder inte alla till fällande dom. Beviskraven i brottmål är så starka att risken för felaktiga domar är tillräckligt liten. Men tyvärr lär den aldrig kunna elimineras helt.

Vår sexualbrottslagstiftning med vidhängande debatt befinner sig i ett skede där sunt förnuft, sans och besinning behöver få inta en större plats. Om vi hade en journalistkår som vore mer intresserad av att förmedla fakta än att driva opinioner och skapa sensationer skulle mycket vara vunnet. Jag när ett litet hopp om förbättring på den kanten, men när det gäller feministiska tyckare hyser jag inga förhoppningar.

I Sverige har vi det aktuella fallet Assange som visserligen inte utgör en parallell till DSK-fallet men väl ett exempel på vår sexualbrottslagstiftning och dess tillämpning. Oavsett hur det fallet slutar kommer det att finnas skäl att förmedla synpunkter. Jag väntar med spänning.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelMaria Ludvigsson: Centerkvinnorna sviker liberalismen med sitt kvoteringskrav
Nästa artikelPKU test kan ge falska provsvar i 49 fall av 50
Rolf Hillegren är fd kammaråklagare med 29 års yrkeserfarenhet.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer