NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
En färsk övning om ett kärnkraftshaveri i Oskarshamn visar att Sverige måste ha en myndighet som leder arbetet vid stora kriser. Det saknas idag, skriver Eric Rönnegård, fd polischef.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-06-19 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Hotbilden mot samhället idag kräver en utpekad myndighet med ansvar och befogenhet att leda räddningsinsatser vid nationella kriser. Det visar en nyligen genomförd övning rörande en kärnteknisk olycka vid Oskarshamns kärnkraftverk. Hade kärnkraftsolyckan varit på riktigt hade vi sannolikt fått stora problem. Dagens krisledningsfunktion, där varje länsstyrelse skall ansvara för räddningsarbetet inom sitt geografiska område hade då med stor sannolikhet kommit till korta, särskilt i den inledande akuta fasen. Vi saknar idag i vårt land en acceptabel krishanteringsförmåga för sådana händelser.
På morgonen 2 februari i år får kärnkraftsverket i Oskarshamn problem med kylningen av reaktor ett och två. En brand i avfallshanteringen följer, en arbetare dör och nio skadas. Bortfall av el vållar att det blir för varmt i härden. Haverilarm utlöses.
Detta var upptakten till den troligen största övning i krishantering som genomförts i vårt land. Den pågick i nio veckor, med 90 myndigheter och andra organisationer inblandade. Övningen SAMKÖ-KKÖ 2011 genomfördes av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Länsstyrelsen i Kalmar län. Den inleddes med en akut fas i form av en simuleringsövning som sedan följdes upp med analyser och diskussioner. Hur står sig idag den svenska krishanteringsförmågan inför en kärnteknisk olycka? Det var frågan de hoppades övningen skulle ge svar på.
Den här artikeln bygger i huvudsak på mina egna erfarenheter och övningen som den redovisades på ett seminarium hos Folk och Försvar 24 maj 2011 (“Svensk krishantering – var står vi idag?”). Seminariet kan ses på webb-TV, på organisationens hemsida.
Krishanteringen i vårt land har i modern tid uppvisat mycket stora brister, särskilt under den inledande akutfasen. Det räcker att nämna Estonias förlisning 1994 och Tsunamin julen 2004 samt morden på statsminister Olof Palme 1986 och utrikesminister Anna Lindh 2003, som samtliga uppvisade utomordentligt allvarliga brister hos ansvariga i den inledande akutfasen efter händelserna.
Här går jag tillbaka till övningens haverilarm i Oskarshamn på morgonen 2 februari. Krisberedskapen i vårt land innebär att varje myndighet, inom sitt normala ansvarsområde, har fullt ansvar också för krishanteringen inom det området när det inträffar allvarliga olyckor som hotar människor, egendom eller miljö. I övningen konstateras efter det första larmet att det finns en risk för utsläpp av radioaktiva ämnen. Därför beslutas om statlig räddningstjänst. Det innebär att berörda länsstyrelser är ansvariga för räddningsarbetet inom sitt geografiska område och att de är skyldiga att samarbeta med andra länsstyrelser. Länsstyrelserna har därmed ansvaret att strategiskt och operativt leda räddningsinsatsen.
Det innebär att varje berörd länsstyrelse skall leda räddningsarbetet genom att “samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs”, och då särskilt kommunerna. Det sker genom att länsstyrelserna leder en “samverkanskonferens” med länets aktörer i krishanteringen.
I övningen utser de mest berörda länsstyrelserna i samverkan en gemensam räddningsledare, nämligen Kalmar, Kronoberg och Blekinge. Respektive länsstyrelse ansvarar för informationen till allmänheten och media.
Vid en nationell kris idag åligger det MSB att koordinera krisarbetet på nationell nivå genom att leda samverkan mellan ett stort antal berörda myndigheter och andra aktörer på riksnivån. Exempel på sådana aktörer i övningen är Strålsäkerhetsmyndigheten och SMHI. MSB:s verktyg att hantera detta är att leda parternas samverkan i en “samverkanskonferens”. Dock är dessa parter på riksnivån, inklusive MSB, formellt underordnade berörda länsstyrelser som ansvarar för räddningstjänsten.
Statsrådsberedningens krisenhet, som tillkom efter Tsunamidebaclet 2004, och som är bemannad dygnet runt, saknar liksom MSB befogenhet att vid nationella kriser leda räddningsinsatser. Enheten är en förhandlings- och stabsenhet, utan befogenhet att leda.
Berörda landshövdingar och räddningsledaren skulle om övningen varit ett skarpt läge ha fått en i det närmaste omöjlig uppgift att effektivt leda räddningsinsatsen, med den splittring av ansvar som råder i samhällets krishantering. Deras ledningsmandat försvagas självfallet då det åtgår mycket ledningskraft och tid till uppgiften att i länet samordna alla berörda, formellt självständiga myndigheter och andra organisationer. Dessutom måste länsstyrelserna bereda utrymme i sitt ledningsarbete för att kunna ta hand om den stora mängden råd och information från myndigheter och andra aktörer på den nationella nivån.
Övningen: Efter det första haverilarmet i Oskarshamn blir händelseförloppet svårhanterligt ur lednings- och räddningssynpunkt. Det finns risk för utsläpp av radioaktiva ämnen. Beroende på vindarna uppmanas 300 000 människor i länen Kalmar, Blekinge och Kronoberg att hålla sig inne. Risken för utsläpp startar spontanutrymningar. Ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen äger rum under två timmar natten mellan 2 och 3 februari. Under övningen beslutar länsstyrelsen i Kalmar utrymma sammanlagt 12 000 personer. Flygplatser stängs. Tågtrafiken upphör. Lantbruket drabbas. Djuren måste hållas inne. Jordbruksmark kontamineras. Sjukvården i länen Kalmar, Kronoberg, Jönköping och Östergötland blir mycket ansträngd. Elbortfall stänger ytterligare reaktorer – i Forsmark och Ringhals – och det blir brist på el också på andra ställen i landet, än i de drabbade länen omkring Oskarshamn. Till exempel drabbas Stockholms innerstad av 36 timmars elbortfall. Transportsektorn och näringslivet drabbas allvarligt av bristen på el. Många andra viktiga samhällsfunktioner skadas också efterhand tiden går. Kärnkraftsverket i Oskarshamn är åter stabilt efter fyra veckor.
Radioaktivt nedfall (särskilt Cesium 137) bedöms i övningen drabba särskilt Kalmar län i 100-200 år. Stora arealer jordbruksmark blir obrukbar för lång tid. Radioaktivt nedfall har uppmätts också i Baltikum. Risk för cancer bedöms föreligga i Kalmar län de närmaste 10-50 åren. Efter en tid har 30-50 % av människorna i de drabbade länen flyttat. Kalmar län blir en utflyttningsbygd.
Med de hotbilder vi lever idag bör vi få en nationell krisledningsfunktion med en särskilt utpekad myndighet (krisledningsmyndighet), som har ett samlat ansvar att leda nationella räddningsinsatser. Chefen för myndigheten bör i ett viktigt avseende vara direkt underställd en minister, helst statsministern. Ministerns uppgift skall vara att i direktkontakt med chefen för krisledningsmyndigheten besluta om nationell krisledning. Men efter ett eventuellt klartecken från ministern bör chefen för krisledningsmyndigheten ges ansvar och befogenhet att självständigt leda insatsen, strategiskt och övergripande operativt.
Om som i övningsförutsättningen kärnkraftsolyckan i Oskarshamn hade varit ett skarpt läge är det högst osannolikt att internationell media som då kommit till Stockholm, med BBC, CNN och al-Jazira i spetsen, skulle ha nöjt sig med att åka till Kalmar. För att där på plats fortlöpande vara hänvisade att få sin information av landshövdingen och hans regionale räddningsledare. De hade nog istället stannat i Stockholm och där belägrat regeringskansliet med sina frågor och krav på information. Mediatrycket runt Rosenbad hade sannolikt tvingat en del av statsråden att som en daglig rutin i hemlighet försöka ta sig till och från sina arbetsplatser.
Med en ansvarig, professionell krisledningsmyndighet är det problemet löst. En av huvuduppgifterna för en sådan myndighet skulle naturligtvis bli att ta hand om och informera media – även internationell sådan.
Med den organisation, beredskap och krishanteringsförmåga vi har idag, får vi vid framtida nationella kriser tyvärr räkna med fortsatta tillkortakommanden. Att vi bör förbereda oss för oväntade kriser även fortsättningsvis visar inte minst händelserna i Japan under våren.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.