Robert Hahn: Attentaten i Norge

publicerad 28 juli 2011
- Robert Hahn
Paranormala fenomen. Foto: Shrikesh Kumar. Licens: CC0, Pixabay.com

Attentaten i Norge har lärt oss att terrorism inte bara utövas av muslimska extremister. Vi har även extremister på närmare håll som är kapabla att utöva våld för att påverka samhället. Jag skall här lägga synpunkter på terrorism som internationellt problem, diskutera norrmannens personlighet och till sist skall vi se om andliga synsätt kan få oss att tydligare se vad som skett.

Text: Robert Hahn

Internationellt problem

Världens blickar har under lång rad av år riktats mot muslimska grupper som vill omstörta världen med våld. Att göra det är faktiskt rätt svårt – man måste ha vapen, kunskap och en del tur för att kunna genomföra terrorattentat, åtminstone i Västeuropa. Övervakningen av polis, underrättelsetjänster och allmänhetens ökade uppmärksamhet har försvårat verksamheten ännu mer. I USA torde det näst intill vara omöjligt att ”komma till” längre.

Det är så terrorism skall bekämpas. Inte genom krig. På den punkten kan världen bli klokare. Om man skall bekämpa terrorism så får man nämligen inte själv bli terrorist. Endast en liten del av de människor som dött eller fått sina liv förstörda under krigen i Afghanistan och Irak har i juridisk mening varit terrorister. De flesta kan betecknas som i sammanhanget helt oskyldiga människor. Vi har inte brytt oss så mycket om dem. De är ju så långt borta. Men när terrorn skördar offer på nära håll, när döden dras innanför vår egen tröskel, ja då är det lättare att känna smärtan.

Förstå mig rätt. Inget kan förminska det som skett i Norge. Men jag vill säga att dödandet i terrorismens kölvatten har pågått länge. Vi har mött det med hat. Det finns i hela Europa en bred opinion som hatar islam för att spridda grupper som omfattar denna religiösa lära ägnar sig åt terrorhandlingar. Mångas hat riktas dessutom mot muslimer som inte alls har med terrorism att göra. Att kategorisera människor efter trosuppfattning snarare än efter karaktär trodde jag att vi slutat med, men just sådant polariserar västvärldens syn på den arabiska världen alltsedan attentaten mot World Trade center.

Norrmannens personlighet

Det norska terrorattentatet krävde en lång och komplicerad planering. Vem gjorde då detta? Jo, en ensling som under en längre tid solidariserat sig med högerextremistiska ideal. Jag vill påstå att den var en vilsen person med en grandios men inkomplett självbild.
Hur kan man då bli så vilsen? En intressant person i sammanhanget är mördarens far. Han är pensionerad diplomat som intervjuades i bl.a. aftonpressen varvid han avslöjade att han skilde sig från mamman när sonen bara var något år gammal och därefter knappt haft någon kontakt alls med honom. De aktuella känslorna var enbart självömkan.

Diplomaten tyckte synd om sig själv för att han i fortsättningen skulle få dras med den här historien och kanske inte ens kunna resa tillbaka till Norge. Det märktes ingen självrannsakan av typ att han själv kan ha bidragit till att skapa sin sons personlighet. Mördaren växte uppenbarligen upp utan kontakt med sin pappa, som föreföll att tänka enbart i egocentriska banor. Jag tycker att vi här får en pusselbit till att förklara den brist på sund identitet och självbild som mördaren har. Den som inte själv vet riktigt vem man är kan lockas in på besynnerliga stigar utan att något inombords säger stopp.

Andevärldens syn

Min fru Marie-Louise är medium. Hon gjorde en intoning idag för att höra vad hennes andlige kommunikatör har för kommentar till det norska terrorattentatet. Där framkommer att dialogen som förs på nätet börjar bli ett stort problem i vårt samhälle. Där frodas hat snarare än kärlek, och vilsna personer kan ryckas med och få en identitet genom att solidarisera sig med det som skrivs. Problemet har visserligen uppmärksammats men dess konsekvenser inte blivit så olyckliga som i detta fall.

Så här förflöt seansen i sin helhet (den finns också utlagd på vår andliga internet-sajt www.hahnbooks.com).

”Det är en stor sorg som drabbar oss alla. Inget kan förringas eller göras mindre. Andevärlden iscensätter inte katastrofer. Vi kan bara hjälpa er att hantera svåra situationer, hjälpa er att lyfta blicken och hjälpa er att gå vidare.

I svår sorg inser vi alla att vi hör ihop på denna planet. Vi kan inte göra skillnad på varandra beroende på rastillhörighet eller ideologi.

Det pågår en hetskampanj på nätet där människor förtrycks och förnedras – denna spridning av kärlekslösa tankar blir som ett virus i människors hjärnor. Ni måste se med största allvar på en situation som hotar att accelerera. Människor som inte hittat sig själva kan hitta sin identitet på nätet.  Människor som upplever sig vilsna och identitetslösa kan få näring av den ondska som sprids på detta sätt. Precis som kärlek kan också ondska fortplanta sig i människan.

Vi upplever ständigt en kamp mellan gott och ont på denna planet. Det är allas skyldighet att inte spä på denna hets mot rastillhörighet och oliktänkande. Ju mer den sprids ju större är risken att den får fäste i en person som använder den som vapen att skaffa sig makt över andra.

Det handlar om kärlekslöshet, makt och kontroll. Det handlar om rädsla och om identitetslöshet. Det handlar om behov av att vara någon i en värld som ter sig alltmer främmande och opersonlig.

Vi har sett det förut, under andra världskriget, och vi måste på alla sätt ta ansvar för kommande generationer att denna känslokyla inte breder ut sig. Vi måste jobba mer med tolerans och förståelse för olika grupper, och öppna våra gränser för fler flyktingar. Inget land är en ensam ö. Vi har ett gemensamt ansvar för alla människor på denna planet.

Men som ni upplevt denna gång, i denna kris, så är enhetstanken stor. Vi skall hjälpas åt att sprida de demokratiska värderingar som är nödvändiga för vår överlevnad. Att låta kärlek segra över ondska och att inte låta sig tystas eller skrämmas.

Norge fick denna utmaning – men den sprider sig till oss alla, och vi börjar reflektera över vad som är viktigt i livet. Hoppet om att det goda alltid ska segra lever kvar och vi måste alla kämpa för att göra denna planet till en bättre plats att bo på. Vi skall känna att vi hör ihop och därför kämpa för de mänskliga värderingar som gör att vi överlever även i svåra tider. Låt alltid ljuset brinna för godhet och kärlek och överge inte varandra i sorgens stund.

Vi hälsar er och tackar för att ni lyssnat!”

Text: Robert Hahn

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq