Eric Rönnegård: Utred dubbelmordet i Linköping som ett hatbrott

0
49
Eric Rönnegård - Foto: Polisen.se
Eric Rönnegård – Foto: Polisen.se

Det bör inte uteslutas att gärningsmannen i Linköping kan vara en ensamvarg med samma slags invandrarhat som “Malmömannen” och Lasermannen, skriver fd polischefen Eric Rönnegård efter beskedet om att polisen kraftsamlar för att lösa dubbelmordet som skedde 2004.

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-09-06 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”

Polisen kommer nu, enligt en presskonferens under gårdagen, att kraftsamla för att lösa dubbelmordet i Linköping 2004. Det är bra! 20-25 poliser kommer att arbeta med utredningen minst fram till jul. Det är bara att hoppas att de besinningslösa brott som plågat Linköping i snart sju år skall kunna krönas med framgång.

Det var en regnig mörk tisdagsmorgon 19 oktober 2004 då en åttaåriga Mohamad Ammouri och 56-åriga lärarinnan Anna-Lena Svensson knivmördades på öppen gata i Linköping. Ansvariga polischefer underlät när de tidigt på morgonen informerades om morden att utlösa beredskapsplanen för särskild händelse, som syftar till att växla över till en beredskapsorganisation, med centralt placerad kommenderingschef och stab. En sådan organisation krävs vid extraordinära våldsbrott för att kunna kraftsamla hela polismyndighetens resurser med syftet att snabbt få tillgång till exempelvis signalement för att kunna gripa en gärningsman.

En tidig dörrknackningsinsats med många poliser från både krim- och ordningssidan är en beprövad metod att snabbt få in vittnesuppgifter som är en färskvara. Underlåtenheten att utlösa beredskapsorganisationen kan naturligtvis vara skälet till att det avgörande tipset fortfarande saknas, trots tillgång till dna och vissa andra uppgifter om gärningsmannen. Dubbelmordet är ett av de fall jag redovisar i boken “Kris i ledningen för svensk polis” – som exempel på underlåtenhet att utlösa beredskapsplanen.

Mördarens kniv, som är av butterflytyp som brukar användas av yngre män, samt hans mössa anträffades tidigt och kunde tas i beslag. På föremålen fanns både offrens och mördarens blod. Därmed har polisen tillgång till mördarens dna. Han skadade sin hand rejält på kniven. Någon förutom mördaren borde ha fått vetskap om det. Själv borde han möjligen ha kunnat få ett bestående ärr efter skärsåret.

Genom analyser av tillvaratagna hårstrån vet polisen att mördaren har mellanblont hår och var nikotinist, det vill säga rökte eller snusade. Det fanns enligt analyserna inga tecken på att han var narkotikapåverkad vid brottet. Polisen söker fortlöpande hans dna i både svenska och utländska dna-register. Fler än tusen män har toppsats för kontroll av dna. Allt detta har hittills varit resultatlöst.

Polisen har särskilt brottats med två problem. Det första är att det inte gått att få fram ett styrkt signalement. Enligt vissa vittnesuppgifter har gärningsmannen haft ljusa kläder, medan andra beskriver en man i mörka kläder.

Det andra problemet har varit att få fram motivet. Trots polischefernas försummelser första dygnet, borde det ha funnits förutsättningar att lösa mordet. Men då detta ändå inte har skett under de sju år som gått, kan det vara en omständighet som talar än starkare för att mordet på invandrarpojken kan ha varit rasistiskt eller främlingsfientligt. I varje fall borde tänkbara personer med sådana bevekelsegrunder undersökas särskilt.

Att det dröjde så länge innan den nu häktade seriemördaren i Malmö kunde gripas kan ha berott på statsmakternas nedprioritering av hatbrotten. Den började efter “elfte september 2001” och fullbordades i regleringsbrevet 2007, där det inte längre står något om prioritering av dessa brott. Det bör inte uteslutas att gärningsmannen i Linköping kan vara en ensamvarg med samma slags invandrarhat som “Malmömannen” och Lasermannen. Det var invandrarpojken som var huvudmålet för attacken. Lärarinnan blev ett sekundärt mål då hon blev vittne till vad som hände med pojken.

Våldet var besinningslöst. Det fanns knivhugg över hela kropparna, också i huvudena. Ett objektivt oförklarligt övervåld är också det kännetecknande för hatbrott. Ett typiskt fall var när en nazist dödade en homosexuell ishockeyspelare i Västerås 1995. Där obducenten kunde räkna till 64 knivhugg. Allvarliga våldsbrott av hatbrottslingar som lever som ensamvargar med sin brottslighet kan vara svåra att beivra.

Men då polisen, som nu i Linköpingsfallet, har mördarens dna gäller det för gärningsmannen, även om han hittills lyckats hemlighålla sina brott, att han inte återfaller i brott så polisen får honom dna-registrerad. Då är det klippt för honom med nuvarande teknik. Hittills har han klarat sig undan. Men han måste också klara det resten av livet för att inte åka fast för dubbelmordet. Det finns naturligtvis också sådant som kan tala emot. Till exempel om det skulle vara en extremt ung gärningsman. Men övervägande skäl talar för att ett eventuellt hatbrottsmotiv bör utredas.

Nog borde det vara angeläget, inte minst mot bakgrund av tillkortakommandet hittills, att polisen nu i sin polistäta offensiv utreder också hatbrottsmotivet i botten. Har det rört sig om ett mera ordinärt motiv, hade man rimligen redan fått in det avgörande tipset.

Eric Ronnegård - privat fotoText: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here