Robert Hahn: Färre än 500 vargar i Sverige leder till inavel – Genetiska konsekvenser av vargjakten

publicerad 6 september 2011
- Robert Hahn
Svensk rovdjurspolitik

OPINION. De svenska jägarna är arga. De menar att regeringen vikt sig inför EUs påtryckningar genom att ställa in årets vargjakt.

I Dagens Nyheter 6 september (s. 6) hävdar Svenska Jägareförbundets ordförande att man själv stått för kompromisslösningar kring vargstammen men att detta nu avvisas av regeringen. Jägarnas krav för att vargen skall få finnas är att stammen skall vara så liten som möjligt.

Om en vargstam skall vara “så liten som möjligt “ –  hur många individer är det då frågan om? För 10 år sedan ställde jag precis den frågan till en professor i genetik. Jag fick ett rakt svar – femhundra stycken.

Ett mindre antal leder till inavel och att recessiva, skadliga arvsanlag renodlas, varvid arten på några generationers sikt går mot sin undergång. Det är precis vad som hänt med vargarna i våra djurparken, som inavlats. Där sägs en genetiska skada på deras ögon gjort att de flesta är mer eller mindre blinda. Inaveln har därmed gjort djuren helt inkapabla att överleva i vilt tillstånd.

Femhundra vargar förefaller vara ett alldeles för stort antal för att kunna accepteras av de svenska jägarna. Ändå är 500 inte särskilt många. Vargen skulle fortfarande vara ett ovanligt djur i svenska skogar.

Vi tror att tigern är nästan utrotad i Indien, men det finns flera tusen av dem. Vi tror att noshörningen är snudd på utrotad i Afrika, men bara i Sydafrika finns det 20.000 stycken. Där finns knappast risk för att de stammarna dör ut på grund av inavel. Men så är fallet för vargen i Sverige. Och det blir inte bättre för att jägarna vill skjuta av stammen så snart de överstiger 200 djur.

Varför skall då vargen finnas i Sverige? Jägareförbundet gör löje av det samhälleliga intresset för vargens bevarande och argumenterar i DN-artikeln för att WWF-aktivisterna istället borde intressera sig för att bevara svartråttan, flodnejonögat och lögrodan.

Skillnaden är dock att vargen, precis som örnen, står på näringspyramidens absoluta topp. Och människan har alltid fascinerats av, beundrat och hatat sådana djur. De är en del av vår historia och av vår fauna. Ta en knippe barnsagor så får du se. Lökgrodan har knappt en enda människa hört talas om.

Rovdjur i näringspyramidens topp skyndar på evolutionen. Bland deras byten finns en överrepresentation av skadade och orkeslösa djur, vilket gynnar de starkare individerna.

Man kan säga att rovdjuren på sikt stärker och förfinar kvaliteterna hos rådjur och harar, som de jagar. En sådan förfining skapar inte jägarnas jakt. Där dödas de djur som inte varit skygga nog eller smarta nog att hålla sig undan. Eller haft tillräcklig tur.

Låt oss se på faran med vargen. Den är knappast farlig för människan. Att så skulle vara fallet tycks vara en myt. En varg har inte skadat en människa i Sverige på hundratals år.

Däremot dödar vargen lösspringande hundar som – just det – inte får springa lösa. Den som låter sin hund springa lös i en skog där det finns varg tycker jag får skylla sig själv. Det finns i alla fall ingen anledning att döda vargen när så sker.

Vargen kan dock vara farlig för boskap, framför allt för får. Det är ett problem, men det är endast enstaka vargar som ger sig på tamboskap. Jag förordar mer liberal avskjutning av vargar som gör så – som inte beter sig som vi förväntar oss och vill – istället för en allmän licensjakt. Det vore ett väsentligt bättre alternativ. Då får vi bort de vargar som ställer till skada, inte de andra.

Men de väsentliga skador som jägarna pratar om att rovdjuren åstadkommer – och det gäller inte bara vargen, utan även lo och björn – är att de lever på villebråd som jägarna själva vill skjuta. Jägarna tycks uppfatta djuren i skogen som ”sitt”.

En representant för Jägareförbundet uttalade sig för några år sedan om varför förbundet krävde att lodjursjakten skulle utökas. Svaret kom, ganska upprört, att man minsann borde veta att ett lodjur minsann dödar ett rådjur i veckan! Samtidigt finns det hundratusentals rådjur i våra skogar. Det är så många att ett stort antal behöver skjutas, enligt jägarna själva.

Fortfarande är det stora antalet rådjur sannolikt orsaken till att fästingen och de fästingburna sjukdomarna sprids över en allt större del av landet. Men att låta vargen mer påtagligt få decimera hålla efter stammen av rådjur vore dock mer än vad Sveriges jägare mentalt klarar av.

Att jägarna vill härska i skogen och uppfattar rådjur, älgar, harar och annat ätbart som sin ”egendom” betyder förstås att man tycker att rovdjuren orsakar stora skador. Om jägarna istället hade inställningen att rovdjuren är de rättmätiga ägarna till skogens kött och att människan kan kapa åt sig det som blir över – ja, då skulle synen på rovdjuren också vara en annan. Men det är synen på rovdjuren som enbart skadliga företeelser som förs fram när de uttalar sig.

Till sist genomsyras Jägareförbundets brett upplagda insändare i Dagens Nyheter av något som Hanne Kjöller tidigare kritiserat. Det tycks som om Jägareförbundet, och fördenskull också befolkningen i den skogsområden där varg finns, upplever sig ha överprövningsrätt av beslut som fattas av Sveriges regering och riskdag samt av EU.

Jag anar att man, bakom fasaden, anser sig ha moralisk rätt tjuvskjuta av hela vargstammen om själv ville och själv ansåg att det behövdes.

Något sådant sägs förstås inte rent ut. Något annat maktmedel har faktiskt inte Jägareförbundet. Här falerar respekten för det demokratiska samhället. Inte öppet, men antydningarna finns om att man är den intressent som allsmäktigt bestämmer i skogen.

Text: Robert Hahn

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • Skulle önska att t.ex de gamla nordamerikanska indianernas inställning till djur och natur mer kunde råda. Där ansåg man att det eventuella villebrådet hade så högt värde i naturen att man måste “fråga” villebrådet ( inom sig själv ) om det var moget för att få dödas, innan man eventuellt lade ned det. Det var en stark medveten uppfattning i deras värld då. Det tycker jag vittnar om högt medvetande och respektfull inställning när det gäller djur och natur. De som läst och hört om nordamerikas indianer förstår vad jag menar. Då jagade man för överlevnad ocksåt.
    Men vad skall man tycka om jakt överhuvudtaget? Det finns fortfarande en kultur som går i arv och kanske skall betraktas som ett naturligt behov fortfarande. Om det möjligen finns ett nödvändigt behov vet jag inte, för jag är ingen jägare. Hade luftgevär när jag var ung och sköt en svala för skojs skull. Jag led enorma samvetskval flera veckor efter det. Så för egen del kan jag inte med tanken på att jaga djur som nöje.

  • Hej,
    Man kan finna uppgifter på att det finns runt 35 vargar i Norge, 200 vargar i Sverige och 150 vargar i Finland (minskat i Finland med 100 individer under en 4 års period orsakat av tjuvjakt). Jägarna i Finland bedömer dock antalet till 360.
    I Ryssland beräknas det finnas 30 000 vargar.

  • * Hur många? Jag skulle också kunna betecknas professor i genetik och jag tycker nog 500 är i minsta laget om man talar om en art eller en helt isolerad population. Men den svenska vargstammen står i intim kontakt med den norska men det har varit tveksamt om kontakten österut med den finska är tillräcklig. EUs riktlinjer för rovdjur talar om inst 1 migrant per generation och den senaste varggenerationen har det kommit två som fått avkomma, så kontakten med den finska vargstammen är tillräcklig och den finska vargstammen står i sin tur i kontakt med den ryska osv så det är hundra tusen vargar vi talar om, varav de svenska är en del.
    * Djurparkerna brydde sig tidigare inte och detta ledde till att inaveln resulterade i en del defekter. Numera är inaveln i djurparksstammarna fortfarande nästan lika hög som i den vilda svenska vargen, men eftersom man tänker mer på vilka som korsas blir inaveln i de enskilda indiverna inte onödigt hög och de defekter som uppstod förut är inte längre problematiska.
    * På grund av invandringen från Finland i kombination med en licensjakt som undantar ättlingarna till de invandrade vargarna är inaveln hos svensk varg sjunkande. För att inaveln skall leda till att stammen dör ut måste den successivt öka. “Fenotypen” hos den svenska vargstammen är bra, vid obduktion av de vid jakt skjutna vargarna hittas bara ett fåtal defekter som möjligen kan tillskriva inavel. Vargstammens omedelbart förestående utdöende är inte ett trovärdigt scenario.
    * Det har beslutats om ett genetiskt förstärkningsprogram som av olika tekniska och administrativa orsaker inte kommit igång än, men det är inte speciellt bråttom eftersom hotet av inaveln som bla det låga antalet givit upphov till inte längre är akut.
    * Svensk ekologi har klarat sig bra utan varg de sista hundra åren. Jag har förståelse för att man i någon mån vill återskapa de förhållanden som var, att vargens historiska och kulturella betydelse är mycket stor och ger den en plats i svensk natur, och att närvaron av varg berikar biologisk mångfald. Det finns också fördrag som förbinder Sverige att ha en livskraftig stam. Vad detta innebär har en rovdjursutredning just lämnat ett förslag om, knappt 500, detta är nu på remiss och det blir en riksdagsbehandling. Som genetiker tycker jag alltså det egentligen inte finns något starkt renodlat genetiskt skäl att förespräka något visst antal sä länge inflödet av obesläktade vargar är högt nog, utan att det snarare är andra skäl som skall avgöra dimensioneringen. På kort sikt tar det dock längre tid att sänka inaveln om populationen är större, så i enlighet med utredningen tycker jag inte vargantalet skall öka förrän inaveln sänkts så uppnås ett gynnsamt bevarandestatus snabbare
    * Det nuvarande antalet och licensjakten (det politiska beslut som regeringen nu bryter mot) har stöd av 85% av riksdagen och bara en fjärdedel av folket vill (i opinionsundersökningar) ha fler vargar.
    * LRF (“böndernas” organisation) och samerna är lika mycket emot vargar som jägarna för de skador de gör på tamdjuren
    * Jägarna kunde nog få större sympatier med en mindre polemisk och provokativ framtoning.

    • Den professor jag fick svaret 500 av var Jan Lindsten f.d dekanus för medicinfakulteten på KI.
      Finns det en vargstam i Norge? Då är den nog ganska liten, då norrmännen är mycket negativt inställda till vargen. Finland har haft omfattande tjuvjakt, och stammen har kraftigt minskat där. Jag tror inte ens att det finns 500 vargar i hela Norden, men du kanske vet det. Utbytet av genetisk material torde vara sporadiskt, och vi kan ju leva på hoppet att den består och förhindrar genomslag av recessiva gener. Men invandringen kanske upphör! Vi saknar inflytande över vargjakten i andra länder. Vargarna har dessutom enorma avstånd av förflytta sig över varför man inte kan räknas kallt med att en jämn blandning av genetiskt material uppnås (det uppstår nog gen-pooler lite här och var). Recessiva gener kan ta många generationer på sig att framträda, så missbildningarna man ser just idag behöver inte säga sanningen om den biten.
      Visst vi “klarar sig” svensk ekologi utan varg – precis lika bra som Sverige skulle klara sig utan örn, fiskgjuse, ormvråk, gädda, säl och lodjur. På samma sätt skulle världen klara sig alldeles utmärkt utan tigrar, lejon, leopard, gepard och späckhuggare. Allt som finns på toppen av näringspyramiden klarar man sig utan om man inte förstår att rovdjuren driver på evolutionen hos bytesdjuren och håller deras antal i balans. Att hålla de svenska bytesdjurens antal i schack har visserligen jägarna ansett sig ha fått i uppgift att sköta, såsom självutnämnda kontrollanter av allt vilt. Det där med att toppen av näringspyramiden driver på evolutionen genom att sålla ut mindre levnadsdugliga utvecklingslinjer hos bytesdjuren är en mer diskret ekologisk effekt som nog är svår att påvisa utan “kontrollgruppp”. Jag tror att man behöver en längre tidsrymd för att värdera den. Att rovdjur sorterar ut bytesdjur som försvagats av infektioner kan nog vara lättare att påvisa värdet av – där är ju perspektivet kortare.

      • Jag håller med om dina resonemang. Vargarnas genpool blandas, men inte snabbt nog för att det inte skall poppa upp lokala varianter, den skandinaviska genpoolen kommer att avvika långt framöver pga den stora dominansen av anlagen från tre grundarna. Vargens utbredning varierar kraftigt, ibland är kontakten hygglig, ibland dålig. Några decennier utan kontakt spelar inte så stor roll, blir en liten population kontaktlös länge kan man tillgripa de åtgärder vi tänker tillämpa i Sverige, Det är inte akut nödvändigt i Sverige, men det är svårare än det verkar, så det är bra att metoderna utvecklas. Nu har av delvis politiska skäl ett läge uppstått, så det blivit ekonomiskt möjligt. Vargen påverkar generna hos bytesdjuren. Älgarna i Sverige reagerar inte så rationellt på vargattackar, som där de alltid levt tillsammans med vargarna och anpassat sig. Det är säkert rätt tänkt att vargarna i första hand tar de “sämsta” älgarna och på så sätt i någon mån “förbättrar” älgen. Dessutom är uttaget av vargar lite mindre ur älgstammen “per älg” än jägarnas. Eftersom varg inte är en dominerande dödsorsak för bytesdjuren idag, blir påverkan måttlig.
        Jag tror jägarna har något generellt uppdrag från staten som de får en hel del pengar för. “Jägarna” kritiseras en del som grupp i den allmänna debatten. Jag tycker stora segment av folket är lite respekt- och historielösa, vår art har under årmillioners evolution formats av jakten som en väsentlig del av livet och en drivande kraft. Det är först alldeles nyligen de flesta förlorat kontakten med “rötterna”. Av ungefär samma skäl som vi bör ha en respekt för vargen för den har funnits och spelat en viktig roll i vårt landskap minst lika länge som vi, bör vi också ha en viss respekt för jakten som byggande på urgamla traditioner. Men jägarna äger inte det vilda förrän det är skjutet, och bör inte överdriva hur stor roll de bör spela i modern viltförvaltning. Fast de har en legitim och ansenlig andel via markägandet. Vi måste ha en viltkontroll och det skulle vara dyrare med avlönade jägare. Jakt är en mycket uppskattad rekreation för hundratusentals svenskar, olägenheterna är inte större än att detta bör tolereras av oss andra.
        Antal (också till October 67) är osäkra av många skäl. Hur noggrannt man än inventerar så finns mörkertal. Inventeringarna i Sverige är objektivare och pålitiligar än i de flesta andra länder, som mer litar på “jägaruppgifter” som ofta är för höga (jmfr Finland). Det finns svensk-norska vargar som springer över gränsen titt som tätt och det finns revir som går över gränsen. Av hävd räknas gränsvargarna som svenska vilket leder till missvisande höga antal för Sverige och låga för Norge. Vargarna får valpar på våren, då hoppar populationen plötsligt upp kanske 40%. Idag finns det kanske 320 vargar i Sverige fast det bara fanns kanske 225 i vintras efter vargjakten. Det finns många länder söder om Ryssland som har vargar. Det finns betryggande många österut, förmodligen räcker den naturliga kontakten och gör den inte det finns plan B. Svensk varg står inte inför sin nära förestående undergång av genetiska skäl. Fast det skulle kännas ännu tryggare efter lite ytterligare genetisk förstärkning.

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *