Vår beredskap mot terrorattentat är inte god

0
93
Eric Rönnegård - Foto: Polisen.se
Eric Rönnegård – Foto: Polisen.se

Trots förhöjt terrorhot fortsätter svensk polis att blunda för att Nationella Insatsstyrkan är för liten. Både Norge och Danmark har avsevärt fler antiterroristkompetenta poliser än det folkrikare Sverige, skriver Eric Rönnegård, fd polischef. 

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-10-05. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”

Att se till att vi har acceptabel beredskap att skydda landets inre säkerhet borde tillhöra rikspolitikernas absolut viktigaste kärnuppgifter. Säkerhetspolisen har bedömt att vi idag lever under en förhöjd hotbild vad gäller risken för terroristattentat.

Det allvarliga, men tursamt misslyckade självmordsattentatet i Stockholm den 11 december 2010, har bidragit till upptrappningen av hotbilden. Huruvida gärningsmannen, Taimor Abdulwahab, som av misstag sprängde sig själv, var ensam om dådet är fortfarande oklart. Säkerhetspolisen missade underrättelser om vad Abdulwahab planerade och förberedde, trots sitt utvecklade samarbete med andra länders säkerhetstjänster.

Också attentatsmannen i Oslo den 22 juli, Anders Behring Breivik, slank igenom säkerhetstjänsternas underrättelsenät, innan han utlöste monsterbomben i regeringskvarteret och startade massmorden på Utöya. Det ledde till en djup nationell kris i Norge, med 77 döda och egendomsskador för miljardbelopp.

Ändå var det mycket tursamma omständigheter som förhindrade att attentaten både i Stockholm och i Oslo kunde ha fått ännu mycket allvarligare följder.

Om en enda terrorist som Behring Breivik kunde åstadkomma allt detta ensam. Vad kan då inte fler terrorister som agerar samordnat och på olika platser i landet ställa till med?

Låt oss se på den svenska polisens beredskap om något liknande eller värre händer i vårt land.

I Sverige har polisen huvudansvaret för att bekämpa terrorverksamhet. När attentat inträffar är det Nationella insatsstyrkan som har uppgiften att sättas in mot gärningsmännen, att gripa dessa och få stopp på dödande och förstörelse av egendom. Styrkan har en numerär på omkring 45 specialistutbildade insatspoliser. Kravet idag är att minst tio poliser i styrkan skall kunna inställa sig och vara färdiga för utryckning från arbetsplatsen i Stockholm inom en timme. I Norge har man kritiserat Nationella insatsstyrkans motsvarighet, beredskapstruppen Delta, då det anses ha tagit för lång tid från larmet om mördandet på Utöya tills poliserna kom till ön och omedelbart grep Behring Breivik. Det hade tagit exakt en timme (!), vilket nu kommer att granskas av en regeringskommission.

För transport av Nationella insatsstyrkan från Stockholm till insatsplatser ute i landet saknar vi beredskap i Sverige. Det innebär stora problem och förseningar i ett skarpt läge. Förslag till lösning av problemet har utretts många gånger (senast 2007) men stupat på att det har saknats pengar och att ansvaret känts olika tungt hos berörda myndigheter, som exempelvis Polisen och Försvarsmakten.

Den absolut största bristen är dock att den Nationella insatsstyrkans numerär på ungefär 45 insatspoliser var helt otillräcklig redan före Abdulwahab och Behring Breivik och den förhöjda hotbilden. Det konstaterade Rikspolisstyrelsen i en utredning 2007. Styrkan ansågs otillräcklig till exempel vid ett terroristangrepp mot ett tåg, större flygplan, färja eller varuhus. Men inga åtgärder vidtogs för att utöka styrkan.

I Norge och Danmark har man däremot utökat och anpassat numerären på sina insatsstyrkor till närmare det dubbla. Enligt uppgifter från 2007 hade Aktionsstyrkan i Danmark 75 poliser (som även kunde biträdas av militära elitförband) och Delta i Norge 90 poliser. Motiv till deras utökning var att det krävdes fler poliser med rätt kompetens för bland annat “storskaliga terrorangrepp”. Detta gjordes således flera år före den nu förhöjda hotbilden.

Därmed har Norge och Danmark avsevärt fler antiterroristkompetenta poliser, än det folkrikare Sverige.

Men det finns en förklaring till att våra rikspolitiker troligen ändå anser sig kunna sova lugnt på nätterna. De har ju stiftat en lag (!): “Lag (2006:343) om försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning”. I den sägs att Polisen får, med regeringens medgivande, begära stöd från Försvarsmakten vid terrorangrepp om det “kräver resurser av särskilt slag som polisen inte har tillgång till”. I propositionen anges som exempel när Försvarsmakten ska kunna hjälpa Polisen att det inträffar flera samtidiga terroristattacker på olika håll i landet och där Nationella insatsstyrkan redan tagits i anspråk. För att förbereda stöd till Polisen får Försvarsmakten delta i övningar med Polisen (vilket aldrig skett).

Den lagen går tyvärr inte att tillämpa. Det finns nämligen idag inga tillgängliga, utbildade och insatsberedda soldater på svensk mark att begära få stöd av. De närmaste att tillgå är de 550 Isaf-soldater som finns i Afghanistan, 600 mil bort. Det framgick också av svaret från Försvarsmaktens utvecklingschef, brigadgeneral Dennis Gyllensporre vid ett seminarium på Folk och Försvar den 28 september 2011. Enligt Gyllensporre är stöd från insatsberedda soldater inget alternativ Polisen kan räkna med.

Politikernas lag påminner således om kreativ bokföring och regndans. Politikerna borde därför snarast rätta till denna brist genom att ta initiativ till att utöka Nationella insatsstyrkan från nuvarande cirka 45 till 150 insatspoliser. Vi borde kräva av dem att en mindre del (omkring 10) av styrkan alltid finns tillgänglig, för att omedelbart kunna transporteras ut till en insatsplats. Att polisflyget organiseras så att transport av dessa poliser alltid ska kunna ske med förtur.

Att Försvarsmakten ges i uppdrag att organisera sin flygverksamhet så att det i princip alltid finns beredskap att med förtur flyga huvuddelen av insatsstyrkan till en insatsplats någonstans i riket, tillsammans med fordon och övrig utrustning (helst med transportflygplanet Hercules).

Alternativet är att den oacceptabla beredskap vi för närvarande har i Sverige rörande bekämpning av terrorism tillåts fortgå. Det kan då bero på att politikernas tidigare tro på den av forskare kallad “exceptionalismen” också fortsatt är så stark att den inte går att rubba. Innebörden av den är i detta fall att allvarliga terrorattentat anses “så osannolika” att man utgår från att “sådana händer inte i vårt land”.

Eric Ronnegård - privat fotoText: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer