Dags för en övergripande granskning av hela brottsutredningen kring ”barnläkarmålet”

0
121
Ingvar Ericson, pressfoto
Ingvar Ericson, pressfoto

Kemist: Handläggningen av ”barnläkarmålet”, de grunder på vilka åtal väckts och det faktum att det gick över två och ett halvt år från anhållande till dom har skadat allmänhetens förtroende för rättsväsendet på ett sätt som inte får negligeras. Förundersökningsarbetet visar brist på både objektivitet, hänsyn och skyndsamhet och åtalet saknar tillräcklig grund. Gränserna för vad som är acceptabel myndighetsutövning och inte liksom vilka krav som ska få ställas på ett rättsmedicinskt utlåtande måste någon gång prövas annars kommer rättssäkerheten i fara.

Text: Ingvar Ericson | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2011-12-27 | NewsVoice fick tillstånd av Ericson att återpublicera artikeln.

Fallet med den för dråp misstänkta och senare åtalade narkosläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus har engagerat många och diskuterats flitigt i media och på Internet under lång tid. Bara här på Newsmill finns nu 25 artiklar i ämnet. Speciellt från juristhåll framhölls det tidigt att kritiken mot de inblandade myndigheterna borde få anstå åtminstone tills åtal väckts och helst till dess domstolen sagt sitt. Frågan har därför fått ny aktualitet i och med den friande domen och den nyligen publicerade intervjuven med narkosläkaren i Läkartidningen!

Jag har följt det här ärendet ända från upprinnelsen så nära som sekretesslagstiftningen medgett. Jag har läst förundersökningsprotokollen och jag följde rättegången på plats i Solna under de tre dagar då de viktiga förhören med åklagarens och försvarets expertvittnen hölls. Jag har också lyssnat på de ljudupptagningar som rätten gjorde av övriga förhör. Det är mot den bakgrunden min bestämda uppfattning att det finns välgrundad anledning att granska hur det här ärendet handlagts av såväl Rättsmedicinalverket som polis och åklagare.

Det handlar nämligen inte bara om den stötande behandling som narkosläkaren utsattes för av polisen och den utdragna förundersökningen. Det handlar också, och kanske framför allt, om hur det överhuvudtaget kom att bli ett fall för polis och åklagare. Den frågan har inte bara intresse för fallet som sådant utan rymmer också den mycket större frågeställningen om hur och av vem medicinskt, tekniskt och rent allmänt vetenskapligt avancerade händelser där frågan om brott aktualiseras ska utredas. Det finns alltså flera dimensioner i det här ärendet!

Naturligtvis bidrog de spektakulära former under vilka narkosläkaren hämtades på sin arbetsplats, anhölls och senare häktades till upprördheten initialt. De extrema halterna av narkosmedlet tiopental och morfin i ett blodprov från flickan har fått många med gedigna kunskaper om ämnena att uttrycka sina tvivel både på rimligheten av mätvärdena som sådana och på tolkningen av dem.

Som en konsekvens av tingsrättens friande dom har Rättsmedicinalverket, framförallt rättskemiska laboratoriet i Linköping, utsatts för stark, men åtminstone till del, befogad kritik för sin roll i sammanhanget. Nu ska emellertid ansvaret för att ärendet kommit att utvecklas som det gjort inte enbart förläggas där.

Det största problemet i det här ärendet är nämligen att det har satts igång en förundersökning inom ett område som förundersökningsledningen uppenbarligen inte har behärskat. Och heller inte har kunnat lära sig behärska. Vi har sett detta hända förrut. Den minnesgode kanske minns utredningen av dialysolyckan i Linköping 1993.

Det vi sett nu har inte heller varit en seriös och på vetenskap grundad process och det kan inte vara meningen att det ska få gå till på det här sättet. Handläggningen har rubbat förtroendet för rättsväsendet hos allmänheten på ett sätt som absolut inte får negligeras. Det måste bli en ändring nu. Därför är det tillfredsställande att riksåklagare Anders Perklev nu meddelat att han ser det som

”… mycket angeläget att klarlägga vilka slutsatser som kan dras av ärendet och vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att framtida liknade fall handläggs på ett både effektivt och rättssäkert sätt”.

Han har också för avsikt att vid möte med cheferna för Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket i januari 2012 ta upp frågan om:

”… hur tillförlitliga medicinska bedömningar ska kunna inhämtas och tillgodogöras ärenden av detta slag”. Men, det räcker inte!

Jag har redan tidigare i en skrivelse uppmanat justitieministern att, utan dröjsmål, tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en sammanhållen och övergripande granskning av hela den här brottsutredningen på samma sätt som man gjorde med Osmo Vallo-fallet. Syftet med granskningen bör vara att dra framtidsinriktade slutsatser om behovet av förändringar för att förhindra att felaktigheter och tveksamheter av det slag som har eller kan ha förekommit i samband med det här fallet upprepas.

Målsättningen ska vara att visa på utredningsformer som är rättssäkra, effektiva och trovärdiga och som gör att allmänheten i fortsättningen kan känna förtroende för de resultat som utredningarna av händelser av det aktuella slaget leder till. För den intresserade finns den skrivelsen liksom en kompletterande uppsats där jag sökt belysa problemet med kontroll av den vetenskapliga kvaliteten på rättsmedicinska utlåtanden i sådana här fall att ladda ner här:

http://tinyurl.com/83ck9so (skickat till justitieminstern)

http://tinyurl.com/7oelgsq (skickat till RÅ, RMV och SoS)

Problemet med experter och expertutlåtanden i brottsutredningar är inte på något vis unikt vare sig för det här fallet eller för svenska förhållanden. Men det är dags att ta tag i problemet på allvar – NU!

Text: Ingvar Ericson


"Sannolika skäl?" av Ingvar Ericson
Boken “Sannolika skäl?” av Ingvar Ericson

Ingvar Ericson är civilingenjör med kemiteknik som specialitet och ett intresse för riskhantering och utredning av olyckor och tillbud. Har följt handläggningen av det här ärendet ända sedan Lex Maria-anmälan om den natriumkloridförväxling som påståtts ha orsakat flickans hjärnblödning lämnades in i juli 2008.

Ingvar Ericson kom 2013 ut med boken: Sannolika skäl? – En kritisk granskning av utredningen i det så kallade “barnläkarmålet”

“Den 11 november 2011 vann Solna tingsrätts friande dom i målet mot en kvinnlig narkosläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus laga kraft. Då hade det gått 984 dagar sedan hon gripits på sin arbetsplats på morgonen och anhållits, misstänkt för att drygt fem månader tidigare ha berövat en liten för tidigt född flicka livet. Orsaken var att man vid en obduktion av flickan påträffat exceptionellt höga halter av narkosmedlet tiopental och morfin i ett blodprov. Hon häktades sedan på sannolika skäl misstänkt för dråp”. – Bokus

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here