Rolf Hillegren: Kompakt ointresse för samhällsdebatt bland åklagare – Newsmill

1
501
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto. Retuscherat av NewsVoice.

Naturligtvis ska åklagare vara lojala mot den som administrerar deras arbete men som utövare av myndighet bör man dock inte glömma att den viktigaste uppdragsgivaren är skattebetalarna och dessa gynnas inte av alltför tystlåtna myndighetsutövare, skriver Rolf Hillegren.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se den 2011-12-02 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice efter en förfrågan från en läsare. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren

Åklagarna har stora befogenheter att ingripa i medborgarnas liv och få yrkesgrupper har ett arbete som är lika samhällsanknutet. Allmänheten är engagerad i frågor om brott och straff, vilket gör att olika media gärna tar upp rättsfrågor av olika karaktär. Det är därför naturligt att tänka sig åklagarna som en grupp med stort intresse för samhällsdebatt. Men i stället är det tvärtom – ointresset är närmast kompakt. Jag kan inte tänka mig något ämne som skulle skapa livlig debatt hos åklagarna och jag har ändå varit verksam på landets största åklagarkammare.

Många åklagare saknar en klar uppfattning om var deras lojalitet bör ligga. Men de flesta väljer att huvudsakligen rikta den mot den egna myndigheten i tron att det ska bidra till en bekymmersfri vardag och karriärmöjligheter. Naturligtvis ska man vara lojal mot den som administrerar ens arbete men som utövare av myndighet bör man dock inte glömma att den viktigaste uppdragsgivaren är skattebetalarna. Och dessa gynnas inte av alltför tystlåtna myndighetsutövare.

Min senaste artikel på Newsmill [“Sandvikenfallet en effekt av en puritansk sexualsyn”] ledde till något sensationellt – en överåklagare, Lennart Guné, framförde synpunkter i kommentarsfältet [#59, finns ej kvar]. Han kritiserade mig för att inte ha läst de domar på vilka Uppdrag granskning byggt det program som min artikel handlade om och karakteriserade mig som naiv, omdömeslös och empatilös.

Det naiva och omdömeslösa bestod i att jag inte läst domarna och den bristande empatin i att jag kritiserat två åklagare som förekom i programmet. Att jag däremot visade empati för två medborgare som drabbats av myndighetsingripanden missade Guné totalt.

Jag delar Gunés uppfattning att man som huvudregel bör läsa en dom innan man kommenterar den. Men i detta fall ansåg jag att den redovisning som gjordes i programmet var så grundlig att jag ändå fann det möjligt att yttra mig. För säkerhets skull gjorde jag dock den reservationen att mina reflektioner gällde under förutsättning att programmakarna inte utelämnat några väsentligheter.

Genom sin kommentar antyder Guné att om jag bara läst domarna så hade jag inte haft skäl att skriva någon artikel. Jag uppmanade därför Guné [#71, finns ej kvar] att upplysa om vad det fanns i domarna som jag borde ha känt till samtidigt som jag förklarade mig villig att korrigera mina uppgifter om han ville informera mig om det.

Detta föranledde Guné att återigen påpeka att jag inte visste något om ärendet [#76, finns ej kvar]. Han ville dock inte bota min kunskapsbrist men framhöll: “Jag tänker inte på två frikända föräldrars bekostnad redovisa fakta i ärendet”. Som jag ser det rymmer detta uttalande mer än en försåtlig antydan om att de båda föräldrarna trots allt inte hade rent mjöl i påsen; nu blev det verkligt intressant.

I stället för att kritisera programmet i sak och ge sig in i debatten gjorde Guné det generella påståendet att Uppdrag granskning är ett program vars målsättning är att skapa upprörd debatt. Detta förhållningssätt är typiskt för många inom branschen och vittnar inte om intresse för meningsutbyte i informativ riktning. Själv är jag väl medveten om att media ofta gör sig skyldiga till övertramp, men man måste naturligtvis bedöma varje journalistisk gärning för sig.

Jag bestämde mig för att ta del av domarna förutsättningslöst, vilket innebär att jag var fullt beredd att ändra inställning och rikta kritiken mot Uppdrag granskning om det skulle visa sig att man varit vårdslös med fakta. Domarna har jag nu läst och jag har inte funnit skäl att revidera den inställning jag framförde i artikeln. Däremot tillstår jag ett fel från min sida. Jag påstod att inte bara domen om sexuellt övergrepp mot barn hade överklagats utan även domen om barnpornografibrott. Rätt uppgift är att domen om barnpornografibrott inte överklagades, vilket i någon mån hedrar den åklagaren.

Jag har alltid undvikit att kommentera andra åklagares pågående ärenden och det tänker jag fortsätta med. Målen i Sandvikenfallet är dock avslutade och min bestämda uppfattning är att med gott omdöme och sunt förnuft borde de ha behandlats som avskrivningsärenden.

Nu blev effekten i stället att förutom det lidande familjen drabbades av fick staten betala advokatkostnader på drygt 400 000 kr. Mina synpunkter kan uppfattas som skarp kritik mot de inblandade åklagarna men mitt syfte är inte att på något sätt misskreditera dem. Det är helt ointressant vilka de är och jag är övertygad om att fler än de skulle vara beredda att fatta liknande beslut.

Det intressanta ligger på ett mer allmänt plan och jag ser det inträffade som en illustration till min tes att man på åklagarsidan är alltför ointresserad av omvärlden och av att diskutera rimlighetsbedömningar. Om sådant intresse fanns skulle de aktuella målen kunna tjäna som ett utmärkt underlag för intressanta diskussioner av följande slag.

  • Vid vilka tillfällen är det rimligt att samhället reagerar mot aktiviteter i medborgarnas sovrum?
  • När kan skadan bli större än nyttan?
  • Var går gränsen mellan skadligt och olämpligt beteende hos medborgarna?
  • Vill man som åklagare få någon fälld i ett fall som detta?
  • Finns det risk att åklagare blir alltför nitiska vid utredning av vissa typer av brott?

Om svaret är ja, vad beror det på?

  • Hur mycket skulle man behöva ändra förutsättningarna i det aktuella fallet för att anse det lämpligt med ett samhällsingripande?
  • När får en åklagarinsats kritiseras?
  • Vem får göra det?

Antalet frågor kan utökas väsentligt.

Någon kanske invänder att utrymmet för sådana diskussioner är begränsat då åklagarnas arbete är strängt lagreglerat. Åklagarna är visserligen skyldiga att åtala om de räknar med att ett åtal kommer att leda till fällande dom. Men denna regel utesluter inte på något sätt användandet av sunt förnuft.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det är önskvärt att åklagarnas intresse för samhällsdebatt och för att diskutera effekter av den egna verksamheten ökar. Men för att detta ska kunna ske är det viktigt att överordnade åklagare visar en annan inställning till debatt än vad Guné gjort. I annat fall lär tystnaden bestå.

Ett bättre debattklimat skulle dock gagna medborgarna och dessutom få åklagararbetet att framstå som än mer meningsfullt. Det är också viktigt att åklagare har tillräcklig erfarenhet för de mål de åläggs att handlägga. Och för att återknyta till Gunés synpunkter på empati vill jag framhålla att jag inte endast känner empati för medborgare som drabbats av olyckliga myndighetsbeslut utan även för åklagare som tilldelas uppgifter som de inte förmår utföra på ett rimligt sätt.

  Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
0 0 rösta
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest
1 Kommentar
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Ann Mari Hjorth
Ann Mari Hjorth
Gäst
3 år sedan

Tack för en klok och insiktsfull artikel som väcker viktiga spörsmål om åklagarnas roll i rättsprocessen. Oerhört viktigt, liksom att de deltar i samhällsdebatten eller åtminstone relaterar sina domar till denna och vad de får för konsekvenser.