Sedan ett decennium har mantrat inom svensk forskning varit att satsa på “spets”. Men ingen har överblick över konsekvenserna. Då både fonder, universitet och andra aktörer agerar i flock har effekten – såvitt jag kan se – blivit att vissa forskare tilldelas summor som är tillräckliga för att driva ett medelstort företag medan majoriteten (70% eller mer) arbetar på marginalen.
I en brett upplagd insändare i Dagens Nyheter den 10 december – Nobeldagen – skriver en grupp ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) att den svenska grundforskningen måste stärkas.
Deras budskap är att staten inte skall påverka forskningen med propositioner. Den skall verka för att mer EU-pengar används till forskning istället för att gå till jordbruksstöd och annat. Nätverk skall inte uppmuntras, utan individer. Fler begåvade unga personer skall lockas in på forskningens bana genom att intresset för naturvetenskap och teknik uppmuntras. Alla forskningsmedel skall bedömas enligt gemensamma kriterier, och skribenterna tycker inte ens att forskningsmedel som går till universiteten används särskilt bra.
Det principiella innehållet i skrivelsen från KVA överraskar inte mig. Om det finns någonting inom forskarvärlden som är absolut förutsägbart så är det att en forskare vill ha mer pengar till sin egen verksamhet samt att man önskar ha mindre styrning.
Skälet är att framgång i forskarvärlden idag främst mäts i hur stora anslag man förfogar över.
Efter professorsreformen 1998 blev denna tidigare synnerligen åtråvärda titel betydligt mindre åtråvärd. Den förlorade till och med sin betydelse som prestigemått för en forskare.
Därför mäts sin framgång med att jämföra vilka resurser man förfogar över. Ju mer pengar, desto högre status. Ett undantag kan vara om man gjort en verkligt stor upptäckt. I sanningens namn gör synnerligen få forskare någon riktigt stor upptäckt i sitt liv. Däremot lägger man flera bitar i ett stort pussel, ett pussel som i allt väsentligt läggs på en internationell arena.
Utbildningsministerns förslag
Förslag från elitforskare brukar också betyda att mer pengar skall ges till eliten, och det är förstås vitsen med att göra detta inlägg på Nobeldagen. Samma budskap gav för övrigt utbildningsministern och folkpartisten
Jan Björklund för precis ett år sedan – den 17 december 2010 – i en annan brett upplagd helsida på Dagens Nyheters debattsida. Titeln var ”Svensk forskningspolitik måste våga satsa på spets”.
Jan Björklund vill inte göra om samma misstag som fällde Carl Tham för ett decennium sedan, nämligen att hamna på kant med universitetsvärlden. Han hyllar därför den fria akademin, vilket i stort sett handlar om att universiteten skall få göra som de vill med sina anslag.
En del av denna frihet är redan här via nya regler som påhejades av utbildningsministern. De kom vid samma tid som han skrev sin DN-artikel och bestod i att man numera får anställa vem man vill. Tidigare fanns ju en viss bundenhet vid att sakkunniga skulle bedöma vem som var bäst meriterad för tjänster vid universiteten. Tanken var att alla skulle ges samma chans och att objektivt värderad duglighet och skicklighet. Så är det inte längre.
Tjänsterna går inte längre till de bäst meriterade
Min tidigare arbetsgivare, Karolinska institutet,har dock struntat i dessa regler sedan länge. När Jan Carlstedt-Duke var dekanus och högst ansvarig för rekryteringarna (under de första sex åren på 2000-talet) kunde man anställa personer som bara hade en tiondel av andra sökandes meritering. Den som knappt var docentkompetenta kunde vips bli professor.
Om de sakkunniga lämnade utlåtanden man inte gillade så brydde man sig inte om dem, eller utsåg nya sakkunniga. Skådespelerskan och författarinnan Ylva Lööf uppmärksammade ett knippe sådana fall i en uppmärksammad insändare i Dagens Nyheter för några år sedan.
Varför gör universitetet så? Jo, det är ett sätt för enstaka redan besuttna personer att öka sin makt genom att anställa personer som är obotlig lojala mot en själv. Personer vars närhet man tror sig kunna gynnas av. Det handlar om maktkonstellationer som vi inte känner till. Beroenden, personliga relationer, pengar… vem vet? Men förfarandet att bortse från meriter och anställa vem som helst gynnar precis inte forskningens ”spets” utan bäddar snarast för mer utpräglade inofficiella maktstrukturer som påminner om korruption.
Sådana system gynnar de mediokra forskarna och undervisarna, och inte de bästa. Hittills har ingen kunnat övertyga mig om att större frihet för universiteten innebär att forskning eller undervisning blir bättre. Skälet till att det blir tvärtom är att synnerligen få sätter universitetets bästa framför sin egen maktposition. Inom universitetsvärlden har förekomst av obotligt lojala vänner ett överlevnadsvärde. Det kan göra skillnaden mellan karriär och utfrysning.
Vissa forskare får jättebelopp
Min stora invändning mot ropen om satsning på ”spets” är att så redan sker, och har skett sedan ett drygt decennium tillbaka. Jag tror att få människor bland allmänheten förstår hur systemet fungerar. Inom mitt område – medicin – är i princip alla forskningsanslag utsatta konkurrens, vilket innebär att samma personer gynnas vart de än vänder sig. En ”bra” forskare kan snabbt komma upp i stora belopp.
I Stockholm kan han få 1-1,5 miljoner kronor om året från vart och ett av Vetenskapsrådet, Landstingets FoUU-anslag, samt en eller två specialfonden (t.ex. Hjärt-lung-fonden, Hjärnfonden, Cancerfonden, Barncancerfonden, Söderbergska forskningsstiftelsen etc.).
Grundplåten för forskare i toppskiktet är alltså cirka 5 miljoner kronor per år. Därtill kommer att flera av dem har anslag från EU på ett lika stora belopp, samt ytterligare lika mycket pengar från industrin.
För dem som sysslar med forskning i ämnen som samhället ”satsar” på, det vill säga diabetes, cancer och hjärtsjukdomar, är årsanslag på 15 miljoner ingen ovanlighet. De driver alltså forskargrupper som liknar medelstora företag. Utöver detta är att utvalda forskare kan få 45-60 miljoner kronor från Wallenbergstiftelsen eller Strategiska Forskningsstiftelsen.
Forskare i vad vi brukar benämna toppskiktet behöver inte var de mest begåvade eller genuint skickliga, utan de kan ha haft vett att satsa på det som samhället vill ha just nu, vilket brukar betecknas som ”spets”. Just nu är det stamceller som gäller. För 10 år sedan genterapi. För 20 sedan immunologi. Populäriteten växlar. Men det finns ämnesområden som aldrig får beteckningen ”spets”. Rättsmedicin är ett sådant. Sjukgymnastik ett annat. Trots att de utför tjänster av stort värde för samhället är inte deras ämnesområden lika tjusiga och spännande som många andra vars ämnen stimulerar forskarhjärnans fantasi och – i en avlägsen framtid – kanske till och med kan komma att lukta Nobelpris.
Universiteten
Då frågar du – vad gör universitetet med sina pengar? Universiteten har få egna åsikter om forskningens kvalitet utan satsar sina medel på att förstärka de anslag som erhållits på ”öppna marknaden”. Karolinska institutet betalar exempelvis inte mer än en månad av professorers och lärares löner – trots att man anställt dem på heltid – utan resten får man ”tjäna in” själv.
Systemet förstärker då varje krona från konkurrensutsatta fonder med 10 öre som går till din lön. För att behålla en tjänst som professor på Karolinska institutet krävs det alltså att man har anslag på åtskilliga miljoner per år. Inte förrän då är arbetsgivaren villig att betala din lön. Utan anslag anser institutet att det föreligger arbetsbrist.
Att man skrivit ett anställningsavtal, och att institutet för övrigt kryllar av pengar, spelar ingen roll. Utan tillräckligt stora anslag drar institutet tillbaka sitt stöd. Då får du sparken. Maken till otrygg arbetssituation finns ingen annanstans i samhället. Till råga på allt hyllas denna modell – som du förstår – av eliten. Det håller forskarna alerta om får dem att jobba, är idén, som förstås är hämtad från USA. Designen för Karolinska institutet är dock stimulerad och stödd av institutets förre rektor,
Hans Wigzell, som öppet skrivit att han vill bli av med de ”dåliga” forskarna. Budskapet från denne socialdemokrat är att otrygghet är bra.
Vad gör Karolinska institutet om anslagen inte räcker? Jo, då tvingar man landstinget att betala lönen via sina FoUU-anslag, som i Stockholm är exceptionellt stora, cirka 1 miljard kronor per år. Inom ämnen där möjligheterna till externa anslag är små får i praktiken alla Karolinska institutets forskare sin lön från landstinget. Detta handlar om hundratals statliga tjänster som i Stockholm betalas av landstingspengar.
Detta har varit en smart politik av Karolinska institutet som kunnat växa på andras bekostnad. Min gissning är att landstinget subventionerar staten med ett par hundra miljoner kronor per år på detta vis. Att skattebetalarna i Stockholm inte har en aning om den här konstruktionen skall nog landstinget och Karolinska institutet vara glada för.
Utslagning från forskarmarknaden
Nu till bloggens viktigaste fråga – vad händer med dem som inte betecknas som ”spets”, och hur många är de? Detta gäller faktiskt 70-90% av forskarna. De hänvisas till småfonder som ger 25-50,000:- per ansökan istället för flera miljoner. Att finna finansiering genom trixande med andra arbeten, scheman m.m., är deras lott.
Bristen på pengar gör att forskningen blir sämre än vad den behöver vara. Apparater saknas och studier underdimensioneras till det minsta tänkbara. I de rika grupperna struntar dock många forskare i att ens ansöka om medel från Vetenskapsrådet. Stödet anses vara för litet. Det som avgör frågor såsom överlevnad, vettig kvalitet och fortbestånd för att den stora massan dåligt bemedlade forskare är helt ointressant för eliten. Ändå ljuder stridsropet från eliten – mer pengar till oss, och mindre till alla andra!
Jag skall berätta ett exempel på de absurda konsekvenser som satsningen på spets kan medföra. På min förra arbetsplats, Södersjukhuset, skulle man – i likhet med alla andra – för några år sedan ge de ”bästa” forskarna mer pengar.
Grupper som slitit med sina prestationer för en ersättning från landstinget på kanske 5000:- per publikation i en internationell vetenskaplig tidskrift samt någon småfond skulle nu avsätta en del av sina med stor ansträngning intjänade medel till de allra frikostigast bemedlade forskarna.
Smågrupperna skulle bli av med kanske en tredjedel av sina pengar, med allvarliga följder för deras lust att fortsätta med forskning, i utbyte mott att de rikaste ökade sin budget från kanske 15 miljoner till 15,05 miljoner. Jag tror att detta aldrig genomfördes till slut eftersom följderna blev så absurda.
Detta var ju ett av de unika tillfällen när givare och tagare i denna hetsjakt på att ösa pengar över “spetsen” fock se varandra i vitögat och diskutera saken. Ökningen av medel hos de rikaste saknade helt betydelse för deras verksamhet medan det hade avgörande betydelse för de fattiga. Jag har dock bara hört denna berättelse i andra hand eftersom jag vid det tillfället slutat på Södersjukhuset.
Projektet med överföring av pengar på Södersjukhuset illustrerar dock väl vad som sker i svensk forskning och vad som varit på gång under lång tid – en liten grupp forskare blir helt enkelt stenrika då alla samhällets funktionärer samtidigt vill gynna ”de bästa”. Priset är omfattande utslagning av de som inte hamnar i denna lilla grupp. För den är liten eftersom de allra flesta forskarna placeras i den ”fattiga” gruppen.
De flesta hamnar utanför
I den senaste utdelningen från Vetenskapsrådet inlämnades 1452 ansökningar, och jag kan försäkra att ingen går igenom den ansökningsproceduren utan att ha förberett sig synnerligen väl. Dessutom måste man vara medicine doktor (ha disputerat) för att ens få ansöka.
Antalet som fick anslag var 364 stycken. Över 1000 ansökningar fick alltså inga pengar alls. Och då kan vi räkna med att de som erhöll anslag från Vetenskapsrådet samtidigt erhåller minst lika mycket pengar (cirka 1 miljon/år) för andra fonder. Det är i regel samma personer som får från alla stora fonder.
Vad gäller vårdforskning var chansen att få anslag ännu mindre, bara 12%. Vad händer med de andra? Ingen bryr sig. Alla är nämligen stolta över att ha gynnat de ”bästa” forskarna. Alla från politiker, medlemmar i Kungliga Vetenskapsakademin, och de styrande vid universiteten.
När Kungliga Vetenskapsakademin går ut och vill locka fler begåvade unga personer in på forskningens bana så borde man samtidigt tala om att majoriteten av de forskare som satsar hela sitt liv på en sådan karriär kommer att leva ett fattigliv. De kommer knappt kan kunna köpa maskiner som är nödvändiga för forskningen, medan andra gynnade forskare – de som haft vett att satsa på ämnen ”i tiden” – kan ha årsbudgetar på 50-100 miljoner kronor och stundom är så rika att de nästan kan bygga privata forskningscentra. Felet med detta är förstås att många unga med falska förespeglingar lockas till att söka en sådan karriär. Det känns oärligt. De unga borde istället får helheten beskriven för sig.
Transfereringarna från fattiga till rika inom forskningen har pågått i drygt 10 år. Jag beklagar att både utbildningsministern och Kungliga Vetenskapsakademin vill accentuera den utvecklingen.
Ingen har någon överblick över den samlade effekten av denna ensidiga satsning på ”spets”.
Ingen vet vad den har för konsekvenser för forskningen i stort. I forskningens Sverige har vi en längre tid styrt skutan bort från de ideal som gäller för samhället i övrigt. Tryggheten i anställningen har urholkats och transfereringen från fattiga till rika blivit en självklarhet. Robin Hood skulle ha blivit förfärad.