Fallet Osmo Vallo – Råstam visade att jag hade fel om rättsväsendets kvaliteter

0
Ismo Salmi - Pressfoto: Salmipartners.se
Ismo Salmi – Pressfoto: Salmipartners.se

Osmo Vallos advokat: Det svenska rättsväsendet har stora brister och inte förrän vi fått ett mer ödmjukt system minskar behovet av reportrar som Hannes Råstam.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2012-01-14 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

 

Text: Ismo Salmi, advokat

Varför måste du alltid säga så? Det var Hannes Råstams stående fråga till mig. Jag representerade Signe Modén, som var mor till den genom polisens handaverkan dödade Osmo Valllo och blev i denna egenskap intervjuad ett flertal gånger av Hannes Råstam, och i början av varje intervju sade jag något om att ”polisen som helhet gör ett fantastiskt arbete”. Först många år senare förstod jag vidden av hans fråga.

Fallet Osmo Vallo var mycket uppmärksammat för närmare tjugotalet år. Osmo Vallo var en fridsam missbrukare som i ett bostadsområde strax utanför Karlstad hade ådragit sig en ödesdiger uppmärksamhet från en för tillfället sysslolös polispatrull med hund.

Såvitt framkom i utredningarna hade polispatrullen i samband med att de skulle omhänderta Osmo Vallo jagat och låtit polishunden bita denne. När patrullen hunnit ifatt Osmo Vallo i en trappuppgång och fällt denne på magen samt satt handbojor på honom, stampade en av polismännen på hans rygg. Enligt vittnesuppgifter hördes därvid ett knakande. Uppenbarligen hade Osmo Vallos revben fått sig en smäll.

Det var just knaket som utlöste myndighetscirkusen, vilken i sin tur satte igång Hannes Råstams blodhundsinstinkter. Den handbojade Osmo Vallo släpades av polismännen in polisbilen likt ett nedlagt bytesdjur. Polismännen upptäckte att Osmo Vallo hade upphört att andas, varför de körde honom till sjukhuset. Att påbörja livrädddning föll dem inte in. På sjukhuset konstaterades att Osmo Vallo hade avlidit.

Redan på den tiden var det förhållandevis känsligt med dödsfall i samband med polisingripanden varför det omgående vidtogs några snabba utredningsåtgärder. Några vittnesförhör hölls och Osmo Vallos kropp obducerades varvid dock ingen dödsorsak kunde konstateras. Några revbensskador upptäcktes överhuvudtaget inte. Detta hade i och för sig inte varit särskilt anmärkningsvärt om inte rättsläkarna hade vetat mer specifikt vad de skulle söka efter.

Polisen hade dock, och det telefonsamtalet spelades in av en polis som uppenbarligen ville ha ryggen fri, delgett rättsläkarna att det fanns vittnesuppgifter om att Osmo Vallo hade utsatts för våld mot ryggen. Avsaknaden av skador som korresponderade mot stampet i Osmo Vallos rygg gjorde att åklagaren inte ansåg sig kunna åtala polismännen för misshandel utan endast för vållande till kroppsskada för att de bussat hunden på Osmo Vallo, vilket de också fälldes för.

Efter undersökning utförd Hannes Råstam och Janne Josefsson, då verksamma med det undersökande tv-programmet ”Striptease” påvisades en mängd konstigheter i ärendets handläggning. Avslöjandena fick till följd att ytterligare två (!) obduktioner utfördes, varvid det slutligen kunde konstateras att Osmo Vallo hade flertalet revbensskador.

Rättsläkarna, som nu hade att skyla över sina tidigare i detta avseende misslyckade obduktioner och som därför hade anlitat en mediekonsult, skyllde revbensskadorna på att kroppen kunde ha skadats genom den senare anlitade begravningsbyråns försorg, det vill säga att kroppen hade tappats i golvet alternativt att Osmo Vallo skulle ha deltagit i ett slagsmål tidigare under dagen. Dessa påståenden var inte särskilt svåra för Hannes Råstam att vederlägga.

Hannes Råstams och Janne Josefssons arbete resulterade i en serie reportage där myndigheternas försök till mörkläggning avslöjades allt eftersom. Med sin i och för sig obehagliga intervjuteknik avslöjade Råstam och Josefsson också en riktigt otäck människosyn som fanns hos vissa av myndighetspersonerna.

För mitt eget vidkommande, där jag i min ungdomliga naivitet hade tänkt mig en grandios final i form av en stämningsansökan mot staten för dess tillkortakommanden i ärendets handläggning, förde jag, efter goda råd härom, frågan om Osmo Vallos död till en politisk nivå, vilket medförde att regeringen förordnade en offentlig utredning av fallet under ledning av Mats Svegfors.

Utredningen riktade stark kritik mot fallets handläggning, och utpekade bl.a. attitydproblem hos myndigheterna som orsak till fallets bristfälliga handläggning. Även Amnesty International granskade fallet och riktade allvarlig kritik mot Sverige.

I Sverige åstadkoms inga bestående förändringar genom rättegångar mot staten. Istället finns risken att den förfördelade klienten blir betraktad som rättshaverist och därför kan avfärdas. Härtill kommer att staten effektivt genom regler om rättegångskostnadsfördelning och genom att i praktiken ha avskaffat rättshjälpen har sett till att en enskild persons möjligheter att slåss för sin rätt i domstol är i praktiken obefintliga utan att riskera ekonomisk katastrof.

Istället sker förändringar i Sverige i det tysta, ofta i någon form av en tyst konsensus hos involverade personer. I efterdyningarna efter Osmo Vallo-fallet utreds numera i regel skador och dödsfall i samband med polisingripande mycket mer noggrant. Det går oftast inte längre att skylla dödsfall i samband med polisingripande på en okänd dödsorsak. På gång har också under många års tid varit att inrätta en fristående myndighet med uppgiften att utreda misstänkt förekomst av polisvåld.

Utan Hannes Råstams blodhundsmässiga inställning att inte ge sig och att oförtrutet granska intill dess han fått svar på sina frågeställningar, hade Osmo Vallo-fallet troligen lagts till handlingarna efter några dagars massmedial uppmärksamhet. Hannes Råstam var en person som enligt ett finskt ordstäv kunde ”gå igenom gråberget”. Tro mig, jag har själv haft Hannes Råstam som i efterhand granskat ett par fall som jag arbetat med; det var ingen behaglig upplevelse att behöva svara på hans frågor.

Det är synd att rättsväsendet i Sverige skall vara sådant att de personer som arbetar i detta system hellre förnekar förekomsten av fel än utpekar och åtgärdar felen. Identifikationen med systemet är så starkt att jag själv, som framgår av inledningen till denna artikel, kände mig manad att opåkallat visa min solidaritet med rättsväsendet genom att framhålla polisens allmänna förträfflighet.

En sådan systemkramande inställning medför i längden svårigheter att erkänna fel och åtgärda felen. Jag tänker därvid på t.ex. läkarna i det s.k. Styckmordsfallet som ännu inte fått någon upprättelse trots att de helt uppenbart har utsatts för ett justitiemord och jag tänker på alla de personer som enligt vad som framkom genom dåvarande justitiekanslern Lambertz´ rapport dömts på alltför svag bevisning.

Ett system där de verksamma hellre förnekar misstag i en missriktad ambition att försvara systemet än att visa systemets funktionalitet genom att erkänna och reparera tidigare misstag, kommer alltid att kunna ifrågasättas. Ett mer rörligt och ödmjukt system som erkänner att misstag kan begås och som har en verksam reparationsfunktion kommer däremot att åtnjuta ett större samhälleligt förtroende och kommer också att upplevas som mänskligt. Först då kommer behovet av blodhundar av Hannes Råstams typ att minska radikalt.

Text: Ismo Salmi, advokat


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelAndreas Ekström – vaccintroende kulturjournalist på Sydsvenskan blandar ihop spöken med vaccin
Nästa artikelLäkare: Att identifiera Årets förvillare tycks vara på modet
NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer