I början av februari hade Malou von Sivers en serie morgonprogram Efter Tio som handlade om ett angeläget tema. Det gällde rädslan inför döden. Hur kan man lindra den? Ja, ett knep är att lyssna till de som varit väldigt nära att dö. Deras berättelser visar visa gemensamma drag. När forskare skall försöka tolka upplevelserna i biologiska termer blir det dock bara spekulationer.
I mitten av januari 2011 ringde en kvinnlig producent från TV4s upp mig med anledning av att Malous serie om dödsskräck planerades. Man visste att jag författat andliga böcker och samtidigt var vetenskapsman. Syftet med samtalet var förstås att få gratis tips och information av mig om vad man borde fylla programmet med. Producenten hade redan bestämt sig för att intervjua Claes Britton, författare till boken Min mamma är död, om hans svåra dödsångest. Nu var man på jakt efter något om nära-döden-upplevelser.
Ingen andlighet nära döden
Vad tyckte jag då om nära-döden-upplevelser? Jo, jag skrev om dem i en brett upplagd artikel tidningen Dagen redan 1982, bara några år efter Moodys I dödens gränsland, och har följt ämnet under flera decennier. Jag har läst flera böcker om dessa fenomen, som kan uppträda man en människa svävar mellan liv och död. Jag inte haft någon sådan upplevelse själv men har med viljan kunnat lämna kroppen, vilket dock är ett annat ämne.
Viktigt är att nära-döden-upplevelser innehåller vissa gemensamma nämnare. Innehållet uppvisar alltså en viss systematik. Förklaringen då? undrade producenten. Det finns en andlig och en vetenskaplig förklaring, svarade jag. Man bör diskutera båda.
Jag förstod dock efter en stund att producenten var fullständigt vettskrämd inför att ha med någon andlig förklaringsmodell programmet. Ändå handlar det om modeller som är välkända för att just kunna minska rädslan inför döden. Jag skulle vilka påstå att andliga teorier är just den metod som globalt sett är de mest använda och viktigaste redskapen för att minska rädslan för döden. Men det var man som sagt inte intresserad av.
Jag har inget problem med vare sig den vetenskapliga eller den andliga synen på nära-döden-upplevelser i ditt program, meddelade jag. Inget problem alls, för mig är det som att byta kanal på TVn. Däremot anser jag att de andliga synsätten kommit längst i förståelsen för vad det är fråga om. Det skrämde TV-producenten. Om ”sådant” skulle få vara med i TV så krävdes det en debatt med en skeptiker. Då riskerar programmet att skjuta över målet, menade jag. Syftet var ju att minska rädslan för döden. Gruffar man om förklaringen till nära-döden-upplevelser i rutan så uteblir nog den effekten.
Oförenliga synsätt?
Diskussionen, som fortsatte i ett annat telefonsamtal en vecka senare, blottlade en märklig låsning, som möjligen kan vara väldigt svensk. Man tror inte att en person alls kan förfäkta två synsätt. Folk vill gärna sätta en stämpel – i mitt fall, antingen andlig tänkare eller vetenskapsman. Att man skulle kunna anamma båda två är väldigt svårt att acceptera.
Min logik är enkel. När vetenskapliga förklaringar synes vara lämpliga, genom att verkligen ha förmågan att förklara, så skall man använda dem. När vetenskapliga förklaringar inte är lämpliga, vilket utmärks av att de mynnar ut i gissningar och rena spekulationer, så kan andra synsätt vara lika bra eller bättre. Det kan gälla andliga synsätt men lika gärna etiska eller filosofiska utgångspunkter. Då kan det också vara givande att diskutera synsätten. Viktigt är dock att man alltid klargör sin utgångspunkt.
Jag har därmed en motsatt uppfattning mot föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) som hävdar att endast vetenskapliga synsätt får finnas, och t o m förföljer och trakasserar dem som förfäktar att perspektiven kan tillåtas växla. Man önskar ett tanke- och tolkningsförtryck. Jag tror att TV är osäkra inför andliga synsätt i rädsla för kritik både av både Föreningen Humanisterna och VoF. De har ateism som absolut krav och klamrar sig fast vid vetenskap istället, även när vetenskapen (såsom i detta fall) knappt har något alls att tillföra. Den erbjuder tyvärr ett stort hål av okunskap.
Den biologiska vetenskapen har idag ingen aning om vare sig nära-döden-upplevelser eller ens medvetandet är för något. Vetenskapligt grundade trosuppfattningar och teorier finns, men det står långt från vad vi brukar kallas ”vetande”. Det finns på sin höjd enstaka pusselbitar men knappast mer.
Fick “sjätte sinne” efter olyckan
I det sista programmet i Malou von Sivers serie intervjuades f.d. skidåkaren Christer Perfjell som efter en nackskada abrupt tvingades sluta med skidåkandet. Under konvalescensen utvecklade han ett ”sjätte sinne” som förundrat honom mycket.
Programmet andades att detta kunde vara en obegriplig villfarelse ändå tills han, i USA, fann en koppling mellan stunder av förändrat medvetande och sina EEG-vågor, dvs. att hans hjärnaktivitet påverkades. Först då trodde han knappt själv på att upplevelserna i ”sjätte-sinnettillståndet” var sanna och verkliga. Först när EEG:t kom fram tycktes alltså deras existens bekräftas, bli sanna och meningsfulla. Malou menade att det var måste ha varit otroligt skönt att få en vetenskaplig förklaring istället för ”flum”.
Jag vill vända på förklaringen och påstå att EEG-vågorna inte bevisar mer än att medvetandet och kroppen hänger ihop. Och det vet vi redan. Att man kan se ett förändrat EEG-mönster när medvetandet förändras är helt förväntat. Allt som rör vårt medvetande speglas i hjärnan eftersom den är själens redskap. Det skulle vara en sensation om det vi upplever när vi är i vår kropp inte går att avläsa biologiskt. Men det behöver inte alls betyda att EEG-vågorna är en meningsfull förklaring. Upptäckten leder inte vidare och förklarar egentligen inte vad det rör sig om.
Jag skall ge ett exempel som förklarar min skepsis. Antag att din bäste vän dör och du därvid blir nedstämd och kanske deprimerad. En depression går alldeles utmärkt att avläsa i nivåerna av signalsubstanser i hjärnan samt genom aktiveringen av ett stort antal gener i vår arvsmassa. Vad själen upplever speglas alltså i vår biologi. Så är det ju alltid. Men signalsubstansernas förändring är inte orsaken till att du är deprimerad.
Orsaken är att din vän dött. Förklaringen till din depression är också att din vän dött. Kroppens uttryck är endast ett resultat av att kroppen och medvetandet intimt hänger samman. Den biologiska modellen påstår sig kunna påvisa förklaringen, men den kan bara ge en kvasi-förklaring.
Att Malou von Sivers är jätteglad över att vetenskapen kan “förklara” Christer Perfjells underliga sjätte sinne är synes mig endast vara en chimär. Det som förvånade mig mest var Perfjells egen och andras beredvillighet att invalidera hans vittnesmål om ett förändrat medvetandetillstånd så länge det inte kunde kopplas till ett (högst förväntat) kroppsligt uttryck. Ett sådant finns ju alltid. Om vi inte finner något kroppsligt uttryck är det snarast ett tecken på att vi inte har fullgoda metoder för att påvisa det.
Vad är bra metoder för att studera när-döden-upplevelser?
Det tusentals människor berättar om nära-döden-upplevelser visar vad människan kan uppleva nära döden. I detta finns en stor tröst eftersom upplevelserna är positiva. Att många återser och kommunicerar med döda anhöriga, är det flum? Det kan vi ju inte påvisa vetenskapligt, så Malou von Sivers måste anse det. Att de flesta möter en mäktig ljusgestalt som talar om för dem att det inte är dags att gå över till andra sidan ännu, är det flum?
Nej, det är inte flum om upplevelsen återkommer och är ett tema hos så många människor. Att systematiskt utröna sådana teman kallas för kvalitativ vetenskap och är sedan många decennier ett viktigt arbetsredskap inom vårdforskningen. Man använder inte konventionell statistik utan analyserar intervjuer tills man uppnått ”mättnad”.
Det är visserligen svårt för en läkare som jag att förstå dessa principer, men faktum är att kvalitativa metoder är en helt accepterade vetenskapliga verktyg idag. Att upphöja mönster i den mänskliga upplevelsen ett vetenskapligt bevisvärde är alltså varken pseudovetenskap eller flum.
I sitt första program hade Malou faktiskt med en patient och två läkare som berättade om sina observationer i dödens gränsland. Men det blev anekdotiska observationer samlade på hög utan systematisering och analys enligt kvalitativa metoder. Här missade man chansen att göra modern vetenskap av berättelserna, om det nu var det man ville. Inte vetenskap i biologiska men i kvalitativa termer.
Sannolikhetslära
Det finns även andra sätt att skapa vetenskaplig kunskap utan att påvisa på den biologiska spegeln. Epidemiologi är en av de största medicinska vetenskapsgrenarna idag, och den bygger på sannolikhetslära. När du läser i tidningen att p-piller minskar risken för att får ledbesvär (reumatism) så är det ett statistiskt samband som äger vetenskaplig giltighet utan att vi behöver påvisa eller beröra den biologiska mekanismen.
På samma vis vore det möjligt att med sannolikhetslära studera mediernas utsagor i TV-programmet Det okända för att utröna om medialitet fungerar. Jag har sagt det tidigare, och jag upprepar, att jag tror att det endast skulle behövas några enstaka program för att slumpen skulle kunna uteslutas som förklaring till de skickligaste mediernas utsagor i Det okända.
Varför gör inte skeptikerna det? Jo, när riktigt bra medier visas i TV-rutan så tittar de åt ett annat håll. No comments, är principen. Deras intresse aktiveras bara när ett medium gör en dålig insats. Dess emellan hittar de på hur fantasifulla bortförklaringar som helst för att vifta bort bort alltihop. “Illusionstrick” är en. “Cold reading” en annan.”Fusk med radiosändare” en tredje.
De som säger sig gynna vetenskapen gör ofta så är, har jag märkt. De låtsas varken se eller höra. så fort någon blottläggs som inte kan förklaras med biologi eller som expanderar människans referensramar.
En bättre fråga är kanske – varför gör inte vi andligt intresserade detta? Du skall få svaret här: (1) Det ökar inte andligheten i värden att “bevisa” t.ex. andevärldens existens (2) Alla är inte mogna för att acceptera sinnets utökade möjligheter. Många skulle skrämmas. (3) Mediala förmågor kan missbrukas av omogna personer. Det är inte alls självklart positivt för samhället att kunnandet om dessa förmågor sprids. För de som är andligt mogna är det dock positivt. För dem tjänar dock personliga bevis och den personliga övertygelsen en viktigare roll än vetenskaplig matematik.
Min andliga tolkning av “nära-döden-upplevelserna”
“Nära-döden-upplevelser” kommenteras på följande sätt på sidan 55 i boken Klara svar från andevärlden (1997) som numera är utgången på förlaget. Där sägs, att dessa minnen har givits människorna som en källa till förståelse för återuppståndelsen från de döda. Man får kosmiska glimtar av andevärlden till glädje och tröst.
Vidare sägs det: “Nära-döden-upplevelserna är viktiga för människornas andliga fortskridande. Vi skall ta vara på och inte förkasta dem, sägs det vidare. Vi skall berätta om dem och inte vara tysta om dem. Vi skall inte låta oss hindras av andras hånfullheter och istället vara glada över dessa kosmiska glimtar av en annan verklighet.”
Min känsla vid avslutet av Malou von Sivers vecka var att hon skulle vilja säga precis detta, men inte vågade. Det var synd att ingen annan fick säga det heller. Att livet fortsätter i en annan dimension fick inte ens framskymta som en teori, trots att majoriteten av jordens befolkning är övertygad om att det är så. Och trots att denna tro faktiskt minskar rädslan för döden.
Nu fick vi istället hålla tillgodo med psykiatern Åsa Nilsonne som artigt uppmanade alla med dödsskräck att tänka på något annat. När hennes 93-årige far gick in i dödsprocessen tyckte han att det var intressant och spännande. Det var en inställning hon uppmuntrade.
Jag tror inte att intellektualisering är till särskilt stor hjälp för den som har dödsskräck. Kanske skulle det fungera för personer som lider av dödsskräck redan i unga år. Men för dem som snabbt närmar sig livets slut är knappast filosoferande kring EEG-vågor och tips om att bortse från hotet om evig utplåning är rätt angreppssätt. Jag är övertygad om att en uppbygglig ideologisk förankring kring vad som sker i dödsprocessen och en ordentlig systematisk redovisning av vad människor faktiskt upplevelser i dödens gränsland vore den allra största hjälpen.
Bryssel nästa!
För den som tror att jag inte har två sidor – en andlig och en vetenskaplig – kan jag berätta att jag reser till Bryssel imorgon för att i forskningsstyrelsen för Europeiska Anestesiläkarföreningens (ESA) räkning fördela forskningsanslag. Jag har läst och betygsatt ett femtiotal ansökningar varav många är multicenter-studier som löper över många europeiska länder.
Där tänker jag förstås inte använda mig av andliga synsätt. Men en princip tar jag dock med mig från den här bloggen – använd inte vetenskapliga metoder för att studera frågor om metoderna ifråga saknar förutsättningar för att kunna leverera fullgoda eller ens meningsfulla svar.
Risken är att slutsatsen bara blir en spekulation. Människor kan uppfatta resultatet som vetenskap fastän det egentligen bara är en gissning eller i bästa fall en lös tolkning. Då bör man fråga sig om andra synsätt kanske är mer lämpliga att applicera. Det vore bra om både TV4, föreningen Humanisterna och VoF lärde sig detta.