Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

34%

34.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera. Uppd. 19/4 kl 01:30.

Läkare: Vad bör ske i Syrien?

publicerad 10 mars 2012
- Robert Hahn
Robert Hahn, 2017. Foto från dokumentären "Kampen om Hälsoparadigmet" (med tillstånd)
Robert Hahn, 2017. Foto från dokumentären "Kampen om Hälsoparadigmet" (med tillstånd)
Robert Hahn, 2017. Foto från dokumentären “Kampen om Hälsoparadigmet” (med tillstånd)

Sedan en tid bevittnar världen ett regelrätt folkmord i Syrien. Bör omvärlden ingripa militärt? Vems ansvar vore det i så fall?

Just nu är FN:s sändebud Kofi Annan i Syrien för att diskutera med doktatorn Bashar Assad. Det främsta målet är att få till stånd en vapenvila. Även om vi inte sett slutet på förhandlingarna när jag skriver denna blogg är det inget som talar för att målet kommer att uppnås. För mig känns det som att tiden för förhandlingar är förbi. Assad har bekänt färg, han har valt linje, och när man passerat en ”point of no return” så är det av hedersskäl osannolikt att Assad kommer att ändra sig.

I flera decennier har Syrien haft en hård diktatur under far och son Assad. Den arabiska demokratirörelsens lockande ideal har dock spritts även till denna befolkning. Fredliga demonstrationer uppfattas av diktaturens företrädare vara terrorism.

USA har ju lärt världen att man kan göra vad som helst med dem som påstås vara terrorister, så Assad tror nog att det är en acceptabel ursäkt för regimens våld. Protesterna har brutalt slagits ner och vad som skett under februari 2012 kan jämställas med ett folkmord. Armén angriper nu sin egen befolkning, precis som i Libyen under 2010.

Syrien mer komplicerat än Libyen

Under de senaste 20 åren har folkmord har ägt rum i bl.a. Jugoslavien och Rwanda utan att omvärlden agerat. Efteråt ångrar man sig och inser att skadan kunde ha begränsats genom ett militärt ingripande. Just de gamla erfarenheterna bidrog till NATOs flygbombningar i Libyen. Varför gör man inte samma sak här?

Förklaringen är att Muammar al-Gaddafi uppfattades som utrikespolitiskt opålitlig vilket man inte tycker att Assad är. En annan orsak är att området kring Syrien är en säkerhetspolitisk krutdurk som exploderat alltför många gånger under de senaste 50 åren. Här finns dessutom stormaktsintressen, en skiljelinje mellan öst och väst, där ingen vill ge upp sin dominans. Militära aktioner i Syrien kan därför starta andra händelsekedjor som riskerar att hamna utom kontroll. Inte minst kan man oroas av att kärnvapenaktuella Iran är Syriens främsta bundsförvant i Mellanöstern. Medför allt detta att omvärlden bara skall titta på när folkmord äger rum?

“Två-situations-principen” för försvarbara krighandlingar

Det finns två situationer när det är försvarbart att påbörja krigshandlingar. Den ena är när man själv blivit angripen. Då är det tillåtet att försvara sig. Den andra situationen är när man ”räddar den som slagits till marken”. Varje tanke om militär aktivitet bör utgå från denna två-situations-princip.

Analysen är mycket känslig och det finns all anledning att vara restriktiv. Människor tror generellt sett att man kan lösa fler problem med krig än vad som faktiskt är möjligt. Men när det är motiverat utifrån två-situations-principen så är det moraliskt försvarbart att ingripa militärt.

Det finns många krig där detta villkor inte har varit uppfyllt – faktiskt rör det sig om en majoritet. Det 2:a Irakkriget och det amerikanska anfallen mot Afghanistan och Vietnam är sådana konflikter. Det 1:a världskriget är ett annat exempel. Du kan lista dem själv – krig som inte bygger på ovan nämnda princip utvecklas i regel till odrägliga historier som aldrig vill ta slut. Andra kan finna på sina förklaringar, men jag kallar det karma. Att starta ett krig är att ta på sig ett tungt ansvar.

Andra betydligt färre krig har följt principen ovan. Det gäller bl.a. Libyen-kriget, det 1:a Irakkriget i början av 1990-talet, samt de allierades försvar under det 2:a världskriget. Här har krigen gått betydligt bättre. Jag är övertygad om att det moraliska berättigandet av krigshandlingarna medfört att framgångarna kommit. Och samma förutsättningar finns faktiskt i Syrien 2012.

Vem borde ingripa?

Assad har lärt sig tekniken att hantera trilskande och oppositionella medborgare från sin far. Han är inte tillräckligt insiktsfull för att nu – i en annan tid – ändra taktik. Det bästa omvärlden kan hoppas på vore ett uppror inom den syriska armén. Det är endast utpräglad rädsla eller terrorliknande drill som kan få soldater att beskjuta den egna befolkningen.

Om någon skulle ingripa militärt, vem borde då agera? Jag menar att ansvaret främst faller på länderna runt omkring Syrien. Dessa länder som dock borde få en slags garanti, eller ett skydd, från västvärlden.

Jag är förvånad över att arabländerna upplevde så lite praktiskt ansvar för folkmordet i Libyen trots att det vara araber som dödades. Istället fick NATO ingripa. Det innebär nog tyvärr att arabländernas beredvillighet att göra något i Syrien också är begränsad.

Jag befarar att folkmordet på kort sikt kommer att fortsätta. På längre sikt är diktaturen dömd till undergång. Övergreppen mot civilbefolkningen har gjort Assad omöjlig i omvärldens ögon, och det skulle inte förvåna mig om han hamnar inför krigsrätt till slut.


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq