Årets Martinsonpris orsakar tunga avhopp

Erland Lagerroth, filosofie doktor, är en prisbelönt och ansedd litteraturvetare som tills alldeles nyligen varit medlem i Harry Martinsonsällskapet.
Anledningen till att han med omedelbar verkan säger upp sitt medlemskap, något som också uppmärksammats av Humanism & Kunskap och i artikel på Newsvoice, är för att han anser att styrelsen för sällskapet  har svikit både sitt uppdrag och Harry Martinsons minne. Nedan hans öppna brev som tidigare publicerats i Tidningen Kulturen här i något uppdaterad form. En kritisk artikel som legat på Sydöstrans hemsida har plockats bort men går att läsa här (pdf): Årets Martinsonpris ifrågasätts starkt.

Till Harry Martinson-sällskapets styrelse

Öppet brev av Erland Lagerroth

Jag har mottagit ett ovanligt välmatat och givande nummer av Doris. Glädjen över detta övergick emellertid blixtsnabbt i bestörtning, när jag upptäckte att Harry Martinson-priset den 5 maj skall utdelas till Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF).
Denna förening utnämner varje år ”Årets förvillare”. Det vill säga den utfärdar domar, den gör anspråk på att vara en domstol. Men denna domstol för inga öppna förhandlingar, den utser inga försvarsadvokater, och delinkventen ges inte tillfälle att försvara sig. Vad kallar man att på detta sätt peka finger och ropa fy? Mobbning. Sällskapets styrelse är ett gäng av mobbare, busar kort sagt, som varje år utan personligt ansvar förnedrar en medmänniska, som tänker olika. Det är i själva verket en skandal och därtill en monumental självöverskattning: man gör anspråk på att alltid tänka rätt och bäst. Dumt och omoget.
Detta innebär också att man alltid slår vakt om status quo, nämligen vad gäller vetenskapen. Det finns bara en vetenskap, den som de företräder. Det blev särskilt påfallande 1998, när jag själv blev utsedd till Årets förvillare för ”hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel”. (Året efter mig fick Eva Moberg samma utmärkelse.) Jag hade då, först genom egna iakttagelser under studium av de fiktiva världar, som kallas romaner, och sedan med hjälp av den teori om ”dissipativa strukturer”, som Ilya Prigogine fick Nobelpris för 1977, kommit fram till en annan vetenskap, en ny världsbild och ett annat sätt att tänka. Detta kunde inte accepteras, tydligen inte ens förstås. För det man inte förstår ter sig ju mystifierande. Och jag blev då förvillare.
I själva verket förhåller det sig så, att mina begabbare är instängda i den analytisk-reduktionistisk-deterministiska vetenskap, som var ny med Galilei och Newton, Darwin och Einstein och som lett till mänsklighetens största men tillika farligaste framgångar. De kan inte se och förstå något annat och vill det inte heller. De blir bara mystifierade och förvillade.
Det gäller vägen och framgångssättet i vetenskapen. De stora framgångarna har kommit genom att man analyserat och reducerat världen till dess minsta beståndsdelar och sedan funnit lagar för dem. Därvid har man emellertid tappat bort de helheter, som man sönderdelat men som bildar den värld vi lever i – något som kunnat leda till det magnifika felslutet, att människan ”bara” eller ”inte annat” är än molekyler, atomer, elementarpartiklar. Det fordras en teori och förståelse för dessa helheter, och det är det Prigogine har gett oss.
Om vi tänker efter, är ju människan i själva verket en fantastisk varelse. Hur har hon organiserats, hur kan hon fungera och ”hålla balansen” inför alla störningar utifrån och inifrån (en balans som naturligtvis kan förloras vid sjukdom och död, eller överskridas till högre nivå vid ingivelse och epifani)? Svaret är att hon, liksom djur och växter men också fysikaliska och kemiska system som virveln och ljuslågan, väder och vind, kemiska reaktioner och ekologiska system, är en dissipativ struktur. Dissipare betyder ”sprida omkring”, ”förskingra”, och det som förskingras är den energi, som driver systemen. Vi äter och dricker och omsätter det inmundigade till energi genom matsmältning, blodomlopp, andning, för att sedan förskingra restprodukterna. Energin går genom oss och driver oss, som bränsle driver motorer.
Människan är alltså som en maskin – men en maskin som skapar, organiserar, reparerar och förnyar sig själv, en levande organism. Det är ingenting ”mystiskt” med det, bara oändligt komplicerat och förunderligt. Alla system måste samverka i en oändlig regress. Men denna  organism har också ett spelrum av frihet inom den ram som villkoren på jorden sätter.
I princip gäller detta också oorganiska självorganiserande system, blott att de inte skapar sina egna beståndsdelar. Världen är ett hav av sådana system, från virveln till männi-skan. Och världen är alltså inte så främmande för människan och hon för den, som vi har trott.
Lösningen på problemet med helheterna är alltså att dessa inte bara är additioner utan också relationer, fungerande system av materia och energin. Energin måste vara med i ekvationen, det är den som skapar helheter. Världen är inte bara en samling materieklumpar.
Voffarnas oförmåga att förstå och ovilja att acceptera detta är ingenting nytt. Så har det ju varit med alla stora nya idéer, alltifrån Galilei och Newton till Darwin, Einstein, Semmel-weiss, Wegener och Belusov. Alla har blivit mobbade av dem som blivit ytligt mystifierade.
Men är inte detta att ta i? Inte är väl Prigogine lika stor som dessa? Nej, men kanske större. För han har ju skapat en teori för både materia och liv, för både oorganiska och organiska system. (Prigogine, var professor i fysikalisk kemi i Bryssell och i Austin Texas; han dog 2003). Vi lever inte i en värld av stillastående fenomen utan i en värld av fungerande system. Process är ett viktigare begrepp än materia. I begynnelsen var processen.
Självklart kan jag inte stanna kvar i en förening som begår en sådan omdömeslöshet. Jag begär därför omedelbart utträde och beklagar bara att Harry Martinson, som aldrig skulle ha godtagit Voffarnas förnedrande av oliktänkande, inte kan göra detsamma. Nu kommer i stället hans ädla namn att dras i smutsen vid prisutdelningen den 5 maj.
Lund den 30 mars 2012
Erland Lagerroth
Docent vid Lunds universitet sedan 1960                                                                      Universitetslektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet 1974-1991                                 Nominerad som Senior professor i Theory of Literature vid Berkeley-universitet 1982
Detta öppna brev är upplagt med tillstånd av Erland Lagerroth
Börje Peratt