Psykopati och det fria valet. Avsnitt 1

1999 skrev jag en artikelserie om psykopati. Det var innan internets explosion. Idag är denna hitintills opublicerade artikelserie mer aktuell än någonsin.  Jag väljer nu att publicera detta då en forskare för en vecka visade upp sina teorier i en dokumentär och kom fram till att han själv var psykopat. Vem är psykopat? – Vetenskapens värld.
Forskaren hänvisade till genetik och biologiskt arv. Jo det kan mycket väl vara en förklaring men slutsatsen blev ändå att miljön avgör om psykopatin utlöser sina mest destruktiva drag.
Man har således ett val. Med insikt om den ondska som utförs kan man hålla igen och lära sig att agera socialt accepterat.
Jag kommer att publicera denna serie i valda delar och släppa lite åt gången. Mycket av innehållet är applicerbart på allt från näthulliganer till politikens cyniska manipulering för att röja undan de svagares möjligheter, till chefer i näringsliv och organisationer. Ja naturligtvis berör det alla människor som löser sin behov med våld (psykiskt och/eller fysiskt) mot värnlösa och oskyldiga.

Psykopater vid makten

En artikelserie av Börje Peratt 1999.

Avsnitt 1

Under de snart tjugo år då jag forskat på ledarskap och sökt de kvalifikationer som gör ledare visionära och medarbetare till att bli mer målorienterade och samverkande har jag kunnat iaktta konsekvensen av bristen på visionärt ledarskap och den frapperande skaran med ett psykopatliknande beteende. Med det menas en oförmåga att känna för eller med sina medmänniskor.
Man styrs av ett rationellt och krasst agerande utan hänsyn till omgivningen. Man har en totalt egoistisk målsättning där varje åtgärd syftar till egen vinning och egna kickar oavsett om underlydande och medmänniskor blir lidande.
Det finns även i detta sammanhang en särskilt obehaglig profil, tidigare kallad sociopaten som har förmåga att spela medkänsla, som har lärt sig vilka beteenden som väcker förtroende och som manipulerar människor med fingertoppskänslighet. Avsaknad av empati och identifikation medför heller inget störande samvete över hur illa man gör andra.
En annan slags profil som egentligen är känslodominerad men med sina beteenden kan uppfattas som känslokall psykopat, är den narcissistiska självförhärligande och karismatiska typen. Den för omgivningen så dominerande ledaren tar åt sig all ära då det går bra och letar syndabockar och skyller på alla andra då det går dåligt.
Typen är förfärande vanlig bland individer och inom organisationer som enbart har till uppgift att kritisera andra men aldrig åstadkommer något själva. Ett avgörande inslag i denna bild är sannolikt avunden över den egna oförmågan och andras resultat. Genom att trycka ner andra som gör något så minskar smärtan över att själv inte få till det.
Man måste poängtera att det även finns konstruktiva karismatiska, ”sol”-personligheter som genom sitt engagerade sätt har förmåga att lysa upp och entusiasmera människor och som delar både motgångar och ära. Ja faktum är att de ”största” ledarpersonligheterna tar på sig ansvaret för motgångarna och delar äran med alla.
Den tidigare nämnde narcissistiska självförhärligande erkänner dock aldrig fel och avslöjar sig ställd mot väggen genom att söka syndabockar och inte ens dra sig för att sälja ut sina närmaste.
Det längsta man kan komma i något som liknar en ursäkt är – ”Jag noterar att du säger att du mår dåligt – tråkigt för dig”.
Hur ska man då utveckla ett gott och lämpligt ledarskap? Att plocka fram en mall och söka personlighetsdrag har visat sig vara alltför begränsat och rent av felaktigt. Människor är unika med mängder av gemensamma grunddrag men med fullständigt unika sammansättningar och ”doser” av dessa grunddrag. Vi har på den logiska sidan förmågan att iaktta, identifiera, analysera, beskriva och förmedla.
Vi har på den emotionella sidan förmågan att engagera oss, satsa, visa känslor, ta sociala kontakter och kommunicera. Men hur vi agerar beror på vad vi identifierar oss med, vårt ”ego”, personlighet, begåvning, situation och förutsättningar. Fostran, kultur och fördomar påverkar dessutom våra beteenden och uttryck.
Det mest tragiska i detta är väl att ju mer psykopaten tränar sig och förstår hur beteendet kan påverka och gynna egna syften desto mer insyltad blir psykopaten i sina egna manipulationer. (Något som idag bekräftas från allt fler håll  ”Psykopater kan inte hjälpas till empati” )
Det är således en pessimistisk bild av möjligheterna till förändring. Den viktigaste frågan man kan ställa sig är om denna slags sjukliga personlighetstyp ska få styra samhället.
Så långt artikeln från 1999. Vilka slutsatser kan vi dra idag 2012
Psykopaten domineras kanske av känslor, trots sin spelade kontroll, vilket gör att man måste hoppa runt från de ena negativa forumet efter det andra som om man lever på giftet att förnedra andra. Ett beteende som är väldigt tydligt inom så kallade skeptikergrupper.
”Skeptikergrupper” är ofta pseudovetenskapliga pseudiker och kännetecknas av en frapperande okunnighet. Om de blir attackerade efter att ha mobbat andra så förvandlas de till offer och beklagar sig över att någon ställer sig i vägen för deras rätt att kränka andra. Denna offerhuva är naturligtvis manipulativ för att få dem som försvarar sig att framstå i dålig dager.

Efter att ha granskat agerande på några forum insåg jag att beteendet förstärks vid varje typ av angrepp om den inte stoppas. I en NewsVoice artikel har jag valt att kalla dessa profiler predatorer och antihumanister.
Jag visste inte då hur rätt begreppet antihumanism var.
Denna artikelserie kommer att fortsätta under bloggen utforskare.
Börje Peratt