Vetenskap och beprövad erfarenhet – ett nödvändigt fundament för medicinsk utveckling eller en maktfaktor för att konservera det etablerade synsättet?
I dag är det många som mår dåligt och inte får någon hjälp inom vården. Ofta får de höra att det är kroniskt och inget att göra något åt, t ex. om de lider av IBS, colon irritabile, ulcerös colit, olika reumatiska sjukdomar som ledgångsreumatism etc. De kan få symtomlindring men ingen riktig hjälp. Andra får inte ens symtomlindring och inte ens en diagnos. De får ofta svaret att alla prover är bra, det är inget fel på dig, trots att de har massor av symtom t.ex. enorm trötthet, onormal oro, sömnsvårigheter, kognitiva problem som försämrat minne, depression, ångest, frusenhet, kalla händer och fötter, förstoppning, muskelvärk, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, kroniska infektioner, utmattning, känslighet för många kemikalier, torr hud och torrt hår, minskad sexlust, PMS etc.
Jag håller med artikeln i stort, men det finns detaljer där författaren har missförstått. Jag tänker på meningen ”Finns det vetenskapliga studier som bekräftar effekterna av en viss terapi så är den accepterad.”. Så har vi ju sett att det inte är. Det finns exempelvis över 200 vetenskapliga studier som bekräftar effekten av homeopati, att homeopati är minst dubbelt så effektivt jämfört med placebo (vilket är bättre än mycket av ”behandlingarna” inom den etablerade skolmedicinen). Och ändå nonchaleras dessa studier inom den svenska sjukvården. Detta är evidens för att det inte räcker med att det finns hundratals vetenskapliga studier som visar på att terapin eller behandlingen fungerar. Ligger det utanför skolmedicinen så accepteras det inte därför att det är för kontroversiellt, och då ser vi att det mer handlar om ett politiskt ställningstagande än ett medicinskt. Patienterna inom den traditionella sjukvården får lida av att läkarna inte tillåts ge bästa möjliga vård, genom att man utestänger metoder som bevisligen fungerar och hjälper många människor och dessutom är både billig och saknar biverkningar. Och då kan man fråga sig, för vem är sjukvården till för? Tydligen inte för att sjuka ska få den bästa vård och hjälp som våra skattepengar kan ge, utan våra skattepengar går till att göra skolmedicinens läkare och läkemedelsindustri rika. Jag anser att det hade varit bättre om våra skattepengar hade gått till att erbjuda den bästa tänkbara vården.
Detta är ett politisk-ekonomiskt problem.
Håller helt med dig. Våra myndigheter verkar sitta i knäet på läkemedelsindustrin, så ur den synvinkeln är sjukvården till för att konservera det etablerade systemet.