”Barnläkarmålet” – RÅ:s utredning av målet mot barnläkaren är en partsinlaga

0
181
Ingvar Ericson, pressfoto
Ingvar Ericson, pressfoto

DEBATT. Den öppenhet som riksåklagaren tidigare utlovat är som nu bortblåst när granskningen av fallet presenterats. RÅ har levererat en klassisk lunta om den egna organisationens förträfflighet.

Text: Ingvar Ericson, civilingenjör med kemiteknik som specialitet och ett intresse för riskhantering och utredning av olyckor och tillbud. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2012-05-19 | NewsVoice fick tillstånd av Ericson att återpublicera artikeln.

Så har vi då nyligen fått rapporten från den första granskningen av hur målet mot den dråpmisstänkta narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus skötts. Det är Riksåklagaren som nu efter fyra månader publicerat sina slutsatser och rekommendationer. Riksåklagare Anders Perklev har framhållit att granskningen gjorts enbart utifrån de skriftliga handlingar som fanns i ärendet, det vill säga förundersökningen, den så kallade slasken samt domen. Trots det blev det en ganska omfattande utredning. Tyvärr tvingas man ändå konstatera att rapporten är både bekymmersam läsning och en besvikelse. Hela rapporten finns här: http://tinyurl.com/d3ehab2

Precis före jul förra året meddelade Riksåklagaren att han med anledning av den kritik som framförts mot åklagares beslut i ärendet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle granska ärendet. Det skulle ske enligt tre huvudlinjer:

  1. Han skulle klarlägga vilka slutsatser som kunde dras av ärendet och vilka åtgärder som kunde behöva vidtas för att säkerställa att framtida liknade fall ska kunna handläggas på ett både effektivt och rättssäkert sätt.
  2. Han skulle undersöka hur tillförlitliga medicinska bedömningar ska kunna inhämtas och tillgodogöras ärenden av det här slaget. Till den änden hade han kommit överens med cheferna för Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket om ett möte i januari 2012.
  3. Och han välkomnade en granskning av huruvida några fel hade begåtts av åklagare eller av någon annan aktör i ärendet. Men han ansåg det lämpligare att en sådan granskning gjordes av JK som oberoende myndighet än inom ramen för den egna tillsynsverksamheten.

Med rapporten i hand kan man nu konstatera att RÅ svikit den uttalade målsättningen, och därmed allmänheten, på alla tre punkterna.

Den öppenhet som utlovades i december 2011 är som bortblåst i maj 2012. Istället för den inledningsvis demonstrerade viljan att ta den kritik som riktats mot hur ärendet handlagts på allvar och respektera den upprördhet som många givit uttryck för och göra en konstruktiv framåtriktad genomgång har RÅ levererat en klassisk lunta om den egna organisationens ofelbarhet med förklaringar till varför ingenting gått snett utan att allt skett objektivt och i bästa ordning:

”Granskningen har inte gett anledning till kritik av åklagarnas handläggning och rättstillämpning. Förutsättningar att använda tvångsmedel fanns och användningen av tvångsmedel var inte oproportionerlig. Beslutet att väcka åtal och att vidhålla åtalet låg inom ramen för en sådan bedömning enligt rättegångsbalken som en åklagare med fog kan göra.”

Genom att frångå den ursprungliga insikten att granskningen av huruvida fel har begåtts i ärendet av åklagare inte borde ske inom ramen för RÅ:s egen tillsynsverksamheten utan göras av en oberoende myndighet har rapporten blivit en partsinlaga. Därmed har också den granskning som fortfarande återstår för JK att göra kommit att försvåras eftersom eventuell kritik nu indirekt kommer att träffa även RÅ.

När det gäller den för hela ärendet kritiska inledande fasen av förundersökningen då det skulle utredas om brott eventuellt hade begåtts och vem som i så fall kunde hållas ansvarig har RÅ påstått att åklagaren inte redan då hade ansvar för ärendet. Därigenom har han flyttat ut ansvaret till polisen och förlagt frågan om det arbetet utanför sitt eget tillsynsområde.

I frågan om hur tillförlitliga medicinska bedömningar framgent ska kunna inhämtas, en fråga som ställts på sin spets genom det här ärendet, har RÅ inget mer att komma med i rapporten än att kontakter har tagits med Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket i syfte att öka det gemensamma kunskaps- och erfarenhetsutbytet. Plus ett truistiskt konstaterande att en sådan samverkan mellan myndigheter, som visserligen har olika uppgifter och ansvarsområden men vilkas verksamhet samtidigt har betydelse för det slutliga resultatet, bör vara till ömsesidig nytta för verksamheterna. Vackra ord men mycket litet ”verkstad”.

Och ifråga om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att framtida liknade fall handläggs på ett effektivt och rättssäkert sätt inskränker sig kreativiteten och ambitionen till konstaterandet att det finns skäl att överväga en ökad specialisering hos åklagare även i fall som gäller misstanke om brott inom hälso- och sjukvården. Genom att styra sådana ärenden till ett begränsat antal åklagare hoppas RÅ att rutiner för handläggningen kan byggas upp och ett närmare samarbete med expertmyndigheterna på området utvecklas. En organisationsförändring som RÅ avser att efter samråd med övriga berörda myndigheter ge områdesansvariga överåklagare i uppdrag att utarbeta förslag till.

I nära tre års tid har rättsväsendet genom rättsläkaren och rättskemiska laboratoriet, polisens utredare och åklagare utrett det här ärendet utan att man lyckats belägga sina påståenden och anklagelser. Efter att tingsrätten avvisat åtalet mot narkosläkaren tvingades åklagaren slutgiltigt ge upp och medge att en ändring av tingsrättens friande dom i hovrätten sannolikt skulle kräva att ny bevisning kunde åberopas men att någon sådan inte fanns. Inte heller kunde han peka på någon annan omständighet som skulle kunna ändra bevisläget på ett avgörande sätt. Därför fanns inte längre anledning, eller ens möjlighet, att fortsätta ärendet.

Resultatet har blivit en process där flera människor kommit att allvarligt skadas och lida men. Narkosläkaren har fått såväl sitt privatliv som yrkesliv förstört och hon har förmodligen också drabbats av betydande ekonomisk skada. Och flickans, redan hårt drabbade föräldrar, har nu dessutom bibringats uppfattningen att deras dotter berövats livet genom kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin. En misstanke som de fortsatt kommer att få leva med. Dessutom har samhälllet belastats med betydande utrednings- och domstolskostnader.

Hade något med motsvarande konsekvenser inträffat inom någon annan verksamhet hade domen säkert blivit hård och också resulterat i betydande skadestånd. Men inte så när det är rättssystemet som orsakat skadan. Istället blir resultatet en ryckning på axlarna och en 25-sidig rapport där det konstateras att allt gått till som det ska och att sådant här får man tåla. Att inte uppfatta att ett misslyckande av den dignitet det här handlar om måste föranleda självkritik visar på en skrämmande brist på insikt om vad som krävs av en organisation med anspråk på hög tillförlitlighet och trovärdighet.

Det är ett välkänt faktum att just självbelåtenhet och hybris är två av de vanligaste orsakerna till att svaga signaler om att allt kanske inte står rätt till ignoreras och därför leder till att problem som med enkla medel kunde rättats till istället tillåts utvecklas till fullskaliga katastrofer. I det här fallet ignorerade såväl RMV som polis och åklagare tydliga tidiga signaler som pekade på att det handlade om en situation som man saknade kunskap om och dessutom om mätvärden som låg långt utanför all tidigare erfarenhet. Både den egna och andras. Istället avvisades varningar maktfullkomligt med argument grundade på att ”RMV är en statlig myndighet med uppgift att utföra analyser för rättsväsendets behov och att det såvitt känt inte tidigare förekommit att en domstol kommit fram till att en analys som utförts av verket inte är tillförlitlig”. Kanske förstod man helt enkelt inte att man inte förstod vad det handlade om. Det är därför som läsningen av Riksåklagarens rapport blir både bekymmersam och en besvikelse.

Text: Ingvar Ericson


En litet mer ingående analys av de viktigaste punkterna i Riksåklagarens rapport finns här:

För den som vill veta mer om varför det inte hade behövt gå så illa som det gick finns mer läsning här:

Dessutom rekommenderas läsning av kapitlen 1 – 3 i boken ”Managing the unexpected” 2nd ed av Karl E, Weick och Kathleen M. Sutcliffe, ISBN 978-0-7879-9649-9 för en klargörande beskrivning av de inställningar som ligger till grund för arbetet i organisationer som faktiskt uppvisar hög tillförlitlighet och trovärdighet.


"Sannolika skäl?" av Ingvar Ericson
Boken ”Sannolika skäl?” av Ingvar Ericson

Ingvar Ericson är civilingenjör med kemiteknik som specialitet och ett intresse för riskhantering och utredning av olyckor och tillbud. Har följt handläggningen av det här ärendet ända sedan Lex Maria-anmälan om den natriumkloridförväxling som påståtts ha orsakat flickans hjärnblödning lämnades in i juli 2008.

Ingvar Ericson kom 2013 ut med boken: Sannolika skäl? – En kritisk granskning av utredningen i det så kallade ”barnläkarmålet”

”Den 11 november 2011 vann Solna tingsrätts friande dom i målet mot en kvinnlig narkosläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus laga kraft. Då hade det gått 984 dagar sedan hon gripits på sin arbetsplats på morgonen och anhållits, misstänkt för att drygt fem månader tidigare ha berövat en liten för tidigt född flicka livet. Orsaken var att man vid en obduktion av flickan påträffat exceptionellt höga halter av narkosmedlet tiopental och morfin i ett blodprov. Hon häktades sedan på sannolika skäl misstänkt för dråp”. – Bokus


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här