Läkare: Oenigheten om begreppen humanism och vetenskap

Det går en tydlig ideologisk skiljelinje mellan föreningen Humanism & Kunskap och den svenska skeptikerrörelsen. Oenigheten gäller vad begreppen humanism och vetenskap bör stå för. 

Föreningen Humanism & Kunskap (H&K) grundades för ett halvt år sedan som en motvikt mot den internationella skeptikerrörelsen, som i Sverige manifesteras i föreningarna Humanisterna och Vetenskap och folkbildning (VoF). Man menar att Humanisterna ”kapat” begreppet humanism, som egentligen representerar helt andra värderingar än den strikt anti-religiösa mission som Humanisterna bedriver.

Religionshat som humanism

För att finansiera sin verksamhet har Humanisterna vid flera tillfällen sökt stadsbidrag för en roll som religiöst samfund. Under veckan framträdde de i Dagens Nyheters insändarsida med en argumenterande artikel för att fästa uppmärksamhet på denna, som man uppfattar, orättvisa. Att ge Humanisterna statsbidrag som religiöst samfund vore, enligt min mening, lika avigt som att ge statsbidrag för idrottslig verksamhet till en förening som propagerar för att idrottslig verksamhet inte skall förekomma och som skäl åberopa att verksamheten handlar om idrottslig verksamhet.

I min ungdom fanns det en humanistisk utbildningslinje på gymnasiet. Humaniora på universitetet handlar om allt annat än att försöka påverka studenternas livsåskådning i ateistisk riktning. Tja, vad är egentligen humanism? Du som vill veta det kan logga in på föreningen Humanism & Kunskaps hemsida och läsa vidare.

Det finns inslag i föreningen Humanisternas verksamhet som är direkt olustiga. Ett exempel som tidigare relaterats på min blogg är att ”humanisten” Hans Iwan Bratt propagerat för att jag inte skall få vara yrkesverksam som läkare eftersom jag tror på reinkarnation. Yrkesförbud på grund av trosuppfattning, sålunda. Ansvarsfulla jobb är enbart avsett för ateister, andra gör sig icke besvär. Gott folk, detta är inget skämt, utan fullt allvar!

Humanisternas politiska inflytande

Jag känner oro för vad som skulle ske om föreningen Humanisterna får politiskt inflytande. Veckans insändare i Dagens Nyheter hade bland annat signerats av den gamle folkpartisten Bengt Westerberg. Hans Iwan Bratt signalerar stolt att han är folkpartist. Humanisternas ordförande Christer Sturmark har varit snubblande nära att bli riksdagsledamot för folkpartiet.

Ordförandens aggressiva uttalanden i media talar för att en tid av statlig religionsförföljelse kan påbörjas. Den som tror att sådant gynnar landets utveckling bör läsa nog studera Europas historia, som kryllar av exempel på att utpekanden av religiösa som avvikare kan få fasansfulla följder.

Att ge Humanisterna politiskt makt vore ett steg tillbaka och början på en riskabel utveckling. Mot bakgrund av detta är det uppenbart att Humanisterna behöver en motvikt, en förening som försvarar de ideal som humanismen historiskt sett står för. Dessutom – aldrig mer folkpartiet för mig!

Inte oväntat har Humanism & Kunskap stött på hån och okvädningsord från Humanisterna. Ordförande i dess ungdomsförbund, Jessica Schedwin, är ett exempel. Hon tycker visserligen att människan har yttrandefrihet och skall få ha vilken trosuppfattning hon vill, men i nästa stund förlöjligar hon människor som uttrycker sin trosuppfattning med påståenden om att de luras och bedrar.

I sina bloggar och uttalanden respekterar hon de facto inte alls andras trosuppfattning, vilket hon ändå menar att man skall göra när frågan ställs på sin spets. Precis detta dubbelspel är typiskt för Humanisterna.

Schedwin bör komma ihåg att ateism också bygger på många antaganden, bland annat en del som lånat från vetenskapen. Ett är att det som inte kan bevisas vetenskapligt inte finns. Det kan vara sant, men det kan lika gärna vara fel.

Jag tycker att debatten som Schedwin och flera av hennes meningsfränder framför i den här länkade bloggen speglar den extremistiska hållning mot oliktänkande som Humanisterna snabbt urartar i. De framförs förstås inte i pamfletter och tidningsartiklar men poppar snabbt upp redan vid lättare ideologisk provokation. Ledningen tycks inte ha något intresse av att korrigera extremistiska uttalanden.

Under ytan har jag nåtts av flera vittnesmål som visar att ledningen för Humanisterna snarast uppmuntrar en mer extremistisk hållning från medlemmarna. Det skrämmer mig. Det är bakom stängda dörrar sanningen kommer fram. Och min rädsla för sådan extremism har gjort mig till medlem i Humanism & Kunskap. Något annat kan jag inte göra åt saken.

Medlemskapet har bland annat gett mig inblick i vilken metodologi som skeptikerrörelsen använder för att sprida sina idéer. Men Humanism & Kunskap arbetar allt mer med att ge organisationen mer substans. Jag har bl.a. fått flera E-mail-utskick med intervjuer av intressanta personer. Mycket läsvärt! Det märks att ordföranden, Börje Peratt, är journalist.

Vetenskap på glid

När det gäller den andra delen av skeptikerrörelsen, föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF), så var deras upprepade trakasserier av mediet Terry Evans under hösten 2011 som blev startskottet för bildandet av Humanism & Kunskap.

Mycket går igen i Humanisternas och VoFs ideologier. Man påstår sig utåt ha goda ideal och föresatser, men verksamheten utvisar att man har stor tendens att selektera fram extremistiska tänkare och aktivister till sina föreningar. Ledningen tycks samtidigt ointresserad av att korrigera övertramp och gör egentligen sitt bästa för att förvärra situationen.

Min kritik mot VoF har främst gått ut på att man saknar respekt för kompetenskrav i vetenskapliga frågor. Det blir för mycket tyckande när historielärare, IT-tekniker och arkeologer offentligen försöker tillrättavisa medicinska forskare om vad som är rätt och fel.

När man samtidigt gömmer sig bakom ett föreningsnamn som antyder att man vill gynna vetenskapen så blir det snabbt löjligt, åtminstonde för dem som har forskning som yrke. Allmänheten som tror på vetenskapen över allt annat kan dock bli lurad, och just det är VoFs syftet. Den som kritiserar kvalificerad kunskapsbildning måste, enligt min mening, ha kompetens nog för att läsa primärdata. Men det tycker inte VoF.

Denna kompetensdebatt förde jag med den f.d. ordföranden Jesper Jerkert ibland annat tidningen Magasinet Filter under förra våren. Jerkert tycker nämligen att sakkunskap inte behövs. Det räcker med att läsa vad andra skrivit. Visst, säger jag, men då skall man ange källan som referens, och inte ge sken av att det är ens egen värdering. Då luras man också.

Komiska detaljer tonar upp sig när man tonar ned värdet av bakgrundskunskap. När Jesper Jerkert skall kommentera medial kommunikation med den Helige Ande så framskymtar det att han inte ens känner till att detta är en del av kristendomens högsta andliga krafter, och en del av den s.k. Tre-enigheten. Trots att Tre-enigheten är en viktig del i hela den västerländska civilisationen sedan tusentals år tillbaka.

Han stavar namnet med liten bokstav, vilket är första och enda gången jag sett det. Detta anser jag vara typiskt för VoF – man kritiserar allt möjligt på ideologisk grund utan att ens ha satt sig in i ordentligt vad det rör sig om.

Jag har full respekt för ateister som ordentligt satt sig in i andligt tänkande i ett intresse av söka sanningen. Men den som missat kristendomens viktigaste och mest centrala teser, och tydligen sovit sig igenom grundskolans kristendomskunskap, argumenterar inte från egen övertygelse utan grundar sin uppfattning på vad kompisarna säger. Då blir debatten för ytlig för att vara intressant för mig.

Under förra året hade jag en serie bloggar som granskade det vetenskapliga värdet i homeopati. VoF-anhängare skriver än idag till min 2010-blogg och menar sturskt att ”nämn en enda artikel som visar att homeopati fungerar”. När jag då ger dem en knippe referenser blir det tyst. De VoF-are som attackerar homeopati för att vara verkningslöst har nämligen lärt sig denna invändning såsom om det vore ett mantra. Själva tycks de vara inkapabla att läsa på i litteraturen.

Jag förstår visserligen det, för att kunna uttolka vad det står i en vetenskaplig artikel om en randomiserad klinisk prövning – och framför allt för att själv inse dess styrkor och svagheter – krävs att man är vetenskapligt skolad, helst inom det medicinska området. Och det är inte det högljudda yngre gardet i VoF, knappt det äldre heller.

När man då argumenterar tufft uppstår en löjlig eftersmak. Det skulle bli lika löjligt om jag skulle läxa upp ingenjörerna på Kungliga Tekniska Högskolan och tala om för dem hur man bygger broar, trots att allt jag vet om brobygge är vad kompisarna sagt och det jag inhämtat ut en populärvetenskaplig bok.

VoFs ledare som förebilder

Ledarskapet inom VoF beter sig inte mycket bättre. F.d. ordföranden Dan Larhammar framträder stundom som expert på neurovetenskap och autism, trots att han är apotekare och forskar om molekylär utvecklingsbiologi på fiskar och kräldjur. VoFs grundare, filosofiprofessorn Sven Ove Hansson fortsätter att trumma ut att mina fyra andliga böcker, som har skrivit på fritiden, är exempel på pseudovetenskap på universitetet. Ja, påståendet om universitet tillkom för att jag hade en sådan anställning när böckerna skrevs.

Att vetenskapliga böcker skall bedömas efter vetenskapliga kriterier och andliga böcker efter andliga kriterier är inget som föresvävar denne filosof. Han kräver ensamrätt för vetenskapliga metoder inom alla områden där vetenskapen någon gång kanske skulle kunna ge en förklaring, och det innefattar – enligt hans uppfattning – även om sjukdomar har en mening. Nu kan jag säga att vetenskaplig forskning aldrig kan ge svar på om sjukdomar har en mening, utan sådant måste diskuteras utifrån helt andra utgångspunkter.

Sven Ove Hansson tjänar pengar på alltihop genom att ha publicerat dessa idéer i boken Vetenskap eller villfarelse som även denna vår använts som kurslitteratur på Hanssons egen kurs om bra och dålig vetenskap på Stockholms Universitet. Först betalt med lön från statens utbildningsväsende och sedan royalty på boken, som alla studenter måste köpa.

Höjdpunkten bland knaserierna kommer när Hansson förklarar att pseudovetenskap på universitet – till vilket han räknar mina andliga böcker – måste förklaras av att jag fått en dålig forskarutbildning. Sentensen är att den som skriver andliga böcker och samtidigt är anställd på universitetet föredrar denna kombination enbart i brist på vetenskaplig utbildning.

Det orimliga i påståendet utvisas att jag själv varit handledare för 17 doktorsavhandlingar varav de första två disputerade redan 1993. Min omfattande vetenskapliga verksamhet har medfört att jag är den mest internationellt publicerade vetenskapsmannen inom anestesi- och intensivvård i vårt land överhuvudtaget. Den detaljen tog förstås inte Hansson redan på när han publicerade sina påståenden om bristfällig forkarutbildning.

Vetenskap och tro

Jag känner många vetenskapsmän som är andligt troende. En framstående farmakokinetiker som jag ibland träffar på kongresser, senast i Chile 2011, är mormon. Det finns absolut ingenting på ytan eller i hans sätt att resonera som utvisar att han är mormon. Vi diskuterar ibland andlig filosofi, senast värdet och tankarna bakom ”offer”. Varför offrar folk, och hur tänker man? Var finns logiken? Man skall ingalunda underskatta det intellektuella djup som sådana resonemang kan ha. När jag berättar om det förlöjligande av andliga tankar, och VoFs tendens att sammanblanda dem med vetenskap, fick honom att säga att ”vi kan väl vara ense om att vetenskap och andlig tro är helt olika saker.”

Jag håller med honom. Vetenskapen kan ge information om biologiska mekanismer och orsakssamband och även systematisera människors sätt att tänka och resonera. Men den kan aldrig klarlägga dess mening eller syfte. De senare kan enbart tolkas och uppfattas inom människan själv.

Mycket i den andliga sfären skulle säkerligen kunna bevisas statistiskt – såsom enhetligheten i ”nära-döden-upplevelser” och mediers utsagor – men något större intresse för att genomföra sådana undersökningar finns inte. Skälen till det är framför allt att andligt tänkande i mångt och mycket handlar om personlig mognad. Att vidga sina perspektiv och beröra sådant som står över, före och efter döden och vår vardagliga materialism skrämmer många, och att generalisera vetande inom dessa sfärer har avigsidor.

Motstånden är dessutom enorma. Människan har ett mycket stort behov av att reducera världen till en begriplig och kontrollerbar. Därför fortsätter de flesta att tro att den inte finns något liv i universum förutom på jorden – trots att logiken (det finns ju ”oändligt många stjärnor”) borde säga att det finns en överväldigande sannolikhet för att det finns andra bebodda planeter.

Här lockas vi av vetenskapens regel om att ”det som inte kan bevisas finns inte” vilket tyvärr sällan går att applicera på annat än just vetenskap. Det mesta i våra liv är nämligen inte resultat av någon vetenskaplig utredning.

Att välja sina “offer”

VoFs mest uppenbara moraliska haveri består i utnämningen av Årets Förvillare. Den visar att föreningen varken söker debatt eller syntes utan på ett domslutsliknande sätt utnämner andra människor till knasbollar. Enbart genom sin kapning av ordet ”Vetenskap” har VoF fått pressen att intressera sig för den här utmärkelsen. Om det vore mer allmänt känt hur tunt det vetenskapliga kunnandet är inom VoF så skulle nog uppmärksamheten avta.

Att syftet är att göra sig bred på andras bekostnad utvisas av en ny tendens till att vilja utnämna ”kändisar” till förvillare. Utnämningen tjänar inget gott syfte alls men ställer till stora personliga skador för dem som pekas ut på detta sätt. Efter att ha blivit förvillare är offren dessutom godkänt vilt för alla framtida attacker av alla möjliga mer eller mindre kunniga VoF-are. Exemplet Sanna Ehdin visar att en mobbningsliknande förföljelse kan fortgå i 10 år eller mer.

Något jag noterat är att VoF noga väljer sina offer, och därefter fungerar medlemmarna som flockdjur. Man attackerar t.ex. Terry Evans som driver en mindre rörelse kring sin mediala förmåga. Hans resurser är inte särskilt stora. Man undviker däremot att kritisera Egmont Förlag som ger ut tidningen Nära som handlar om medier. VoF stöter sig aldrig, vad jag kunnat se, med storkapitalism, eller med dem man tror kan bita tillbaka. Man ger sig på lätta offer som man förmodar sig sig kunna rå och trakassera på utan komplikationer. Det är en princip som för övrigt styr alla mobbares verksamhet.

Skämt eller allvar?

Men det finns inget illasinnat eller elakt som man inte kan skoja om. På skämtsajten AretsForvillare.nu kan du själv rösta på olika förvillare. Finns det någon du tycker förtjänar en sådan utmärkelse? Under vissa tider kan man nämligen själv nominera förvillare. Använd din rösträtt redan idag! Trenden tycks utvisa att det främst är representanter för VoF som nominerats, och det pekar nog på ett uppdämt behov. Men som sagt, vem som helst kan bli nominerad och förpassas till Hall of Shame.

Jag sammanfattar situationen med att behovet av ett alternativ till föreningarna Humanisterna och VoF är uppenbart. Människor med en sund uppfattning om vad humanism och vetenskap är bör ha något att sälla sig till. Just därför skall det bli intressant att få följa föreningens utveckling.

Till sist ett par ord till Jessica Schedwin. Jag är tre gånger så gammal som du. När jag var i din ålder, och även betydligt äldre, så trodde jag också att vetenskapen är vårt enda vettiga rättesnöre. Just därför valde jag att bli vetenskapsman i medicin, och i den genren jobbar jag heltid än idag.

Men när jag var drygt 40 utvecklade min fru en medial förmåga som jag ägnade mycket, mycket tid åt att utröna och utmana. Hon sade sådant som hon absolut inte kunde veta, både om mig och om andra, och med en systematik som fick mig personligt övertygad om att hennes mediala förmåga var sann och inte ett påhitt. Du, som inte haft förmånen att själv få uppleva detta, bör inte beteckna andra som fått denna personliga övertygelse för skojare och bedragare. Vi är värda större respekt än så.

Att man har en andlig trosuppfattning utesluter inte att man också tror och förlitar sig på vetenskap. Ateisten exkluderar dock möjligheten att låta egen erfarenhet forma en personlig uppfattning i utomvetenskapliga frågor genom att överföra det inomvetenskapliga antagandet att enbart det som kan bevisas med dess egna metoder kan förmodas existera. Enligt min uppfattning är det ett vågat antagande om man ser till livet i stort.