Journalistkåren har samma linje som landets politiker utan vettig argumentation

1
203
Rolf Hillegren – Pressfoto

Fd åklagare: Förtroende för journalistkåren är redan lågt och så länge vi har alltför många journalister som inte gör ett publicistiskt gott arbete finns det skäl att fråga sig om inte även dessa bör drabbas av allmänhetens förakt.

Denna artikel med rubriken “Arrogans väcker politiker- och journalistförakt” publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2012-06-04 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet

Förakt är ett starkt ord men ändå används det i samband med en grupp individer som till råga på allt är eller önskar bli förtroendevalda och rimligen vill vara allas välgörare. Jag tänker på våra politiker som emellanåt blir utsatta för vad som fått benämningen politikerförakt.

Jag har svårt att tänka mig att det finns politiker som inte vill vara populära och inte vill bli valda eller omvalda. En sådan inställning skulle strida mot idén att vara folkvald. Samtidigt finns det åtskilliga politiker som agerar som om deras främsta intention vore att bli illa omtyckta.

Detta sker vanligen genom att de ofta uppträder med total okänslighet för vad deras väljare kan tänkas tycka och total okunnighet om vilka dessa väljare kan tänkas vara. Och många gånger finner man en attityd som rentav skulle kunna kallas väljarförakt. Naturligtvis är det hedervärt att stå för en kontroversiell åsikt som man verkligen tror på och försvara den med goda argument.

Men det jag tänker på är politiker som gör utspel som passerar en gräns bortom förnuft, sans, vett, hyfs och konsekvens. Det är tveklöst den frekventa förekomsten av sådana utspel som gett upphov till beteckningen politikerförakt. Finns det skäl att använda denna benämning eller är det orättvist? Jag lämnar frågan öppen men tillåter mig att resonera kring några exempel.

Vid senaste valet förklarade Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin att de inte ville ta i det nya riksdagspartiet SD och dess företrädare ens med tång. Kan en sådan inställning  – oavsett vad man tycker om partiet – anses hedervärd  och korrekt  och förtjänar den som intar en sådan hållning att i sin tur bli bemött med respekt?

På Newsmill den 21 mars uppvisade Erik Ullenhag (FP) ett svårslaget rekord i aningslöshet då han beklagade sig över att hans jippobetonade utflykt till Rinkeby inte mötts med tillbörlig respekt. Den 24 april hade Karin Rågsjö (V) en fullständigt verklighetsfrämmande artikel på Newsmill i viken hon ömmade för alla utlänska tiggare som garnerar Stockholms gator. De borde ges bostäder och vård tyckte hon. Den 4 maj försökte sedan Roger Mogert (S) att överträffa Karin Rågsjö genom en egen artikel i samma ämne. Han lyckades inte helt men det var ett vällovligt försök av den som vill tävla i stollighet.

Sedan kom en artikel av Tobias Billström (M) den 16 maj i vilken han förkunnade att Sverige har en ledande roll inom internationell migration i den globala konkurrensen om arbetskraft. Jag har svårt att tänka mig annat än att han menar att alla som inte redan visste det bör bli stolta över sitt land och dess regering sedan de fått denna information från högsta ort. Den gemensamma nämnaren för dessa artiklar är att kommentarerna var många och genomgående negativa.

Jag är väl medveten om att kommentatorerna kanske inte är representativa för folkets majoritet. Men de skrivande politikerna borde rimligen reagera när de får mothugg – antingen genom en ny artikel i vilken man förtydligar sig och klargör de framförda tankarnas förträfflighet eller åtminstone genom en egen kommentar.

Man vill ju gärna tro att de har haft någon tanke med att skriva på Newsmill och därför kan frånvaron av reaktion från skribenternas sida svårligen betecknas som annat än arrogans. Och arrogans riskerar att bemötas med förakt.

Om jag inte misstar mig är regeringen positiv till att så kallade papperslösa invandrare, dvs individer som befinner sig i landet illegalt, ska få rätt till sjuk- och hälsovård samt skolgång. Jag har stor förståelse för att enskilda personer är beredda att av ideella skäl stödja människor som befinner sig i trångmål om de samtidigt är beredda att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Men om företrädare för landets lagstiftare börjar agera mot sitt eget regelverk uppstår frågan om vi inte passerat en gräns bortom förnuft och rimlighet. Och sådana utflykter till absurda nejder inger knappast respekt. På denna punkt är jag medveten om att politikerna kan ha ett visst väljarstöd, vilket dock inte hindrar att förhållningssättet strider mot sunt förnuft.

Efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage om imamernas inställning till vissa samhällsfrågor var det flera politiker som yrvaket reagerade som Olof Palme när han på sin tid blev upplyst om mjölkpriset om vilket han inte hade en aning. Med tvekan är jag beredd att ursäkta de politiker som var okunniga om imamernas inställning men uppvaknandet bör leda till att åtgärder vidtas för att åstadkomma ändring.

Dessvärre är jag övertygad om att de som reagerade yrvaket snart somnar om. Måhända har jag fel men min misstänksamhet, som jag knappast är ensam om, är uttryck för ett bristande förtroende som borde bekymra den som är folkvald.

Vissa politiker – inte sällan feministiskt influerade  – har länge och mot bättre vetande förnekat fenomenet hedersvåld. Här är den främsta företrädaren Gudrun Schyman och som exempel kan  hennes Newsmill-artikel från den 23 mars 2009 nämnas. Sent omsider tror jag att somliga har börjat svänga, när verkligheten trängt sig på. Men eftersom det inte ingår i politikers vanemönster att erkänna misstag lär vi inte få höra några som medger att de haft fel.

Nyligen använde Fredrik Reinfeldt uttrycket ”etniska svenskar” och möjligen var ordvalet mindre lyckat i dagens debattklimat. Men de flesta som inte är politiker eller journalister lär ändå ha förstått vad han menade. För politiker tycks det dock vara mest angeläget att alltid missförstå sina motståndare. Först (?) på plan var Stefan Löfven som fann uttalandet otäckt och ovärdigt en statsminister. Frågan är väl å andra sidan om Löfvens reaktion var värdig en statsministerkandidat.

Finns det någon som hört talas om en politiker som har det ekonomiskt bekymmersamt under eller efter avslutad gärning? Skulle inte tro det. Jag tror inte någon yrkesgrupp skulle ha det ekonomiskt kärvt om den likt politiker haft möjlighet att besluta om sina egna förmåner. Det är uppenbart att politikerkollektivet inte är vuxet att ha detta förtroende.

Ungdom är naturligtvis inget som bör vara diskriminerande för den som är mogen och begåvad. Men trots det frågar jag mig om inte vissa politiker borde fått stå på tillväxt innan de släppts fram till köttgrytorna. Måhända hade vi då sluppit vissa tokerier. Av humanitära skäl avstår jag här från att nämna några namn. Detta var några blandade iakttagelser av företeelser som jag anser bidra till det s k politikerföraktet och listan skulle kunna mångfaldigas. Den som inte instämmer i alla mina exempel  kan säkert efter eget gottfinnande byta ut några mot  ”egna”.

Det problem som jag resonerat kring skulle vara avsevärt mindre om vi som motvikt hade fler journalister som var självständiga och uppträdde som granskare av överheten i stället för att fungera som dess förlängda arm. Om det är så att stora delar av allmänheten fått viktiga samhällsfrågor om bakfoten är det önskvärt att vi har en journalistkår som är kunnig och bidrar med saklig information. Men viljan att skapa sensationer av nonsens är ofta betydligt starkare än viljan att sakligt informera om väsentligheter.

Vi har en journalistkår som till stora delar driver samma frågor som landets politiker utan vettig argumentation och använder samma politiskt laddade begrepp som dessa. Nämnas kan exempelvis orden främlingsfientlighet och rasism, som genom demagogisk användning förlorat sina ursprungsbetydelser. Förtroende för journalistkåren är redan lågt och så länge vi har alltför många journalister som inte gör ett publicistiskt gott arbete finns det skäl att fråga sig om inte även dessa bör drabbas av allmänhetens förakt.

Nåväl, många kanske tycker att förakt är ett alltför starkt ord och föredrar ordet misstro för det fenomen jag försökt belysa. Men oavsett vad man ger det för namn är jag övertygad om att det är tillräckligt allvarligt för att utgöra ett demokratiskt problem som får vanliga medborgare att känna vanmakt.

Text: Rolf Hillegren

1 KOMMENTAR

  1. Tack för en mycket tänkvärd och önskad artikel om konstiga beteenden av makthavare som många journalister eller tidningarnas ägare ej verkar vara intresserade av att belysa. Artikeln sätter fingret på den sjunkande integriteten och moralen i den s k samhällsdebatten och har verkligen fog för detta!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here