Dan Larsson: Medierna bär ett tungt ansvar för Quick-skandalen

0
261
Bild: Dan Larsson - Pressfoto (fotograf okända, med tillstånd av Larsson för publicering)
Bild: Dan Larsson – Pressfoto (fotograf okänd, med tillstånd av Larsson för publicering)

Reporter: Kritikerna i skandalen Thomas Quick har missat en grupp som är ansvariga för skapandet av en seriemördare från en mytoman: journalisterna.

Text: Dan Larsson (Linkedin) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-28 | NewsVoice fick tillstånd av Larsson att återpublicera artikeln. | Dan Larssons bok ”Mytomanen Thomas Quick från början till slutet” blev utgiven 2012.

Fem tingsrätter dominerade av lekmän dömde enhälligt mellan 1994 och 2001 Thomas Quick för åtta mord utan tekniskt bevisning. Quicks sagor om mord, styckningar, kannibalism, nekrofili räckte till och med till fällande domar för mord på två barn som ännu inte är återfunna – Therese Johannesen i Drammen och Johan Asplund i Sundsvall.
Rättsväsendet har – med rätta – fått mycket kritik för hanteringen av Quick-fallet. Men journalisterna som var med om att skapa bilden av Quick som en farlig seriemördare har kommit lindrigare undan.

Journalistikens kritiska och granskande funktion fallerade redan från början, rapporteringen i riksmedierna inriktades genast på att Thomas Quick var en vedervärdig, farlig, person. Därtill bidrog flera journalister aktivt till Quicks erkännanden.

Aftonbladets Lennart Håård var den person som förde in Thomas Quick på de så kallade Appojauremorden, enligt vad en åklagare påstår i en resningsansökan. Och Sture Bergwall, som Quick numera heter, hävdar att han belönades med en dator av Håård (Aftonbladets reporter har senare gått ut i en video och påstått att han aldrig trodde på Quick).

Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson å sin sida matade Quick med fakta om olösta mord – bland annat boken ”Fallet Johan Asplund”, skriven av framlidne journalisten Göran Elwin.

De två första – och för Quick-fallet avgörande rättegångarna – hölls i Piteå i november 1994 och Gällivare i januari 1996 och de journalister som bevakade dem agerade för Quick och Quickteamet. Vedervärdigt tycker jag som fanns på plats och såg och hörde eländet.

Den första rättegången gällde Charles Zelmanovits, 15, vars kvarlevor återfanns senhösten 1993. Ynglingen försvann i november 1976 efter en skolfest i Piteå. Det saknades kroppdelar. Ett rävgryt fanns i närheten antagandet var att vilda djur fört bort kroppsdelar. Ett år senare när Thomas Quick tog på sig fallet som ett mord var det han som fört bort kroppsdelarna.

Han hade tagit med sig könsdelar till Falun och lekte med dem innan han åt upp dem. För att bli en del av offret, det hade verkliga seriemördare i USA och Ryssland gjort. Nu efterrapade Quick detta muntligen. Det här tvingades då – liksom senare – nära anhöriga lyssna till med det svenska rättsväsendets godkännande.

Jag skrev efter rättegången i Piteå i Norrländska Socialdemokraten att det inte skulle gå att döma Thomas Quick för mord på Charles Zelmanovits. Det fanns ingen teknisk bevisning. Dödsorsaken hade inte gått att fastställa. Versionen på hur han skulle ha mördats var skapad av en sinnessjuk person, Quick. Men vem bryr sig om en ”tokig journalist” på en lokalblaska långt från de stora städerna.

Ingen journalist från riksmedierna på plats under de två första rättegångarna ifrågasatte däremot riktigheten i domarna. TV4:s Niclas Grunewald, Aftonbladets Kerstin Weigl och Expressens Pelle Tagesson beskrev istället från Piteå hur fasansfull Thomas Quick var. De måste ha hämtat det från rekonstruktionsvideon. För Quick var tyst under hela den öppna delen av rättegången.

Praktiskt gick det inte att bevisa något med hjälp av de kvarlevor av Charles som fanns kvar. Det gick inte ens att fastställa dödsorsaken på ynglingen. Men utom varje rimligt tvivel så fällde alltså Piteå tingsrätt enhälligt Thomas Quick för mord. Varför då? Medietrycket inför, under och efter rättegången måste ha varit avgörande. Det fanns ingen som helst konkret bevisning som ens kunde ha fällt Quick för snatteri om det varit åtalsrubriceringen.

I Gällivare gällde det dubbelmord på det holländska paret Stegehuis i Appojaure, Gällivare fjällvärld, den 13 juli 1984. Jag var först av medierna på den mordplatsen eftersom jag då jobbade för NSD i Gällivare.

Holländarna slaktades i sitt tält när de låg och sov. Ett mordvapen, en avbruten kniv som tillhört det mördade paret, hittades utanför tältet. Men det var uppenbart att mördaren använt sin egen kniv för att slutföra dådet. Det rörde sig uppenbart om en mycket stark person som lyckats hugga av bladet på en kniv. Thomas Quick är mager och klent byggd. Men han erkände mord på paret och vallades på platsen.

En rekonstruktion genomfördes. Den videon visades i inledningen på rättegången i Gällivare. Thomas Quick gör allt fel. Han anfaller tältet via ingången. Han utstöter ljud. Men tokerierna var inte slut med det. Videon slås på igen. Quick gör då allt rätt under rekonstruktionen. Men minnespsykologen Sven-Åke Christianson, stammis i ”Quickteamet”, syns i nederkanten av bildrutan. Han hörs också, ett eldande agerande.

”Quickteamet” lyckas få deras ”stjärna” fälld ännu en gång. Nu är den person som utpekats som en pedofil också dömd för mord på en kvinna och man. Ingen av journalisterna reagerade över detta. Rapporteringen av den katastrofala inledningen ”glömdes bort” i referaten från rättegången, bland annat av TT:s Ann Kristin Bladh som skrev för mängder av medier.

Därefter följde ytterligare fem år av cirkus Quick där han hann dömas för fem mord innan han år 2001 slutade att medverka till utredningarna.

Sedan Thomas Quick återtog sina erkännanden i Hannes Råstams dokumentärer i december 2008 har han formellt friats i tre fall och resningsansökningar är inlämnade i de kvarvarande fem morddomarna. Därmed har vinden också vänt i journalistkåren.

Visst fanns de journalister som ifrågasatte de fällande domarna mot Thomas Quick även före Hannes Råstam. Gunnar Hultgreen, på norska Dagbladet, trodde inte på Quick och gjorde ett reportage om min kritik för sin tidning 1998. Och chefredaktören för Moderna Tider Peter Olsson och redaktionssekreteraren Maria Wilhelmson drog hösten 2002 igång en kritisk kampanj om hur lättvindigt Thomas Quick fällts för åtta mord.

Men hur tänkte de journalister som följde med ”Quickteamet” och skrev så partiskt? Konsekvensen av att ha fört fram en ”seriemördare” är att de verkliga mördarna har gått lösa i drygt 18 år.

Kerstin Weigl, Aftonbladet, gjorde nyligen avbön i sin egen tidning. Weigl anser att hon svek när hon föll för det makabra teatraliska framträdandet i Piteå tingsrätt i fallet Charles Zelmanovits. Övriga, om de har någon heder, borde ligga lågt journalistiskt i framtiden.

Text: Dan Larsson | Dan Larssons bok ”Mytomanen Thomas Quick från början till slutet” blev utgiven 2012.


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här