Anders Carlgren: Hat och avsky mot missbrukare dödade William Petzäll

0
0
William Petzäll - Foto: Riksdagen, fair use
William Petzäll – Foto: Riksdagen, fair use
Anders Carlgren, journalist - privat foto
Anders Carlgren, journalist – privat foto

Journalist: Riksdagens föraktfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls död. Men han var knappast ensam med sitt missbruk på Helgeandsholmen.

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-09-02. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.

Under flera år hade William Petzäll kämpat mot sitt missbruk av alkohol i kombination med tabletter, så kallade bensodiazepiner. En fullkomligt livsfarlig blandning, kort sagt en dödlig grogg. Petzäll valdes in i riksdagen 2010, men året därpå hoppade han av Sverigedemokraterna och blev politisk vilde. Det blev ett par vändor på ytterst välrenommerade Nämndemansgården i skånska Blentarp, som helt säkert är Sveriges bästa behandlingshem för missbrukare.

Men eländet fortsatte, senast med en rent löjlig dom i Varbergs tingsrätt för ringa narkotikainnehav. Vilken annan missbrukare på hans nivå skulle ha dömts så som skedde?

William Petzäll kom från Varberg till Stockholm som representant för Dalarnas län, där han satt på plats 165. Hur lätt är det för en bara drygt 20-årig ung man att komma till storpolitiken, förstå alla dess irrgångar, alla intriger och inte minst allt hat och all avsky han fick utstå som representant för ett parti med kollektiv stämpel som politisk paria.

Jag har sett det med egna ögon. Vid ett tillfälle förra året skulle regeringens utredare, Gerhard Larsson, inför socialutskottet presentera sin utredning om framtidens vård av missbrukare(!). Petzäll kom allra sist in i salen och satt ensam vid en pulpet. Ingen, säger ingen, talade med honom, men det var tydligt att övriga ledamöter både talade om honom och hans närvaro i salen.

Vid en paus ignorerades han totalt och när sessionen var över var Petzäll ensam kvar i salen. Det hör till saken att Gerhard Larssons utmärkta och progressiva utredning ligger begravd i någon låda på regeringskansliet.

Jag hävdar bestämt att det var människors avsky och rent hat mot missbrukare som i praktiken dödade den unge, olycklige mannen.

Och just därför klingar allt skrymtande nu från riksdagens folk så genomfalskt. Och nu ska talmannen dessutom hålla ett minnestal över Petzäll i plenisalen. Tycker nog att det vore bättre om han höll sin trut och istället låser in sig för en skammens stund.

Det finns nu all anledning att stanna upp ett bra tag. Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då var ingalunda William Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.

I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. Och ett borgarråd i Stockholm som hade kurage nog att fara på behandling.

Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.

Sedan ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.

Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera den legala drogen.

Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.

I det här landet är det numera ganska få förunnat i dagens Socialsverige, att få resa till ett behandlingshem, där egenmäktiga socialnissar istället sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken. Att Petzäll sedan tydligen inte kunde ta till sig behandlingen, på ett adekvat sätt, är en helt annan diskussion.

I bästa fall leder William Petzälls död till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Men det är mycket svårt, eftersom allt sker i tysthet och i smyg, för det är så sjukdomen ser ut.

Riksdagens lika föraktfulla som svekfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls för tidiga död. Ytterst handlar fallet Petzäll om ett kollektivt förakt för svaghet.

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com)

Relaterat

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here