Pontus Bäckström: Används ”evidensbaserade studier” på ett vilseledande sätt?

1
303

DEBATT. Pontus Bäckström som är utredare på Lärarnas Riksförbund vill lyfta fram nytänkandet inom svensk skola. I sin senaste bloggartikel ifrågasätter han kritik mot ”evidensbaserade studier”. Han anser att den evidensbaserade forskningens inträde i svensk utbildningsvetenskaplig forskning har mycket att bidra med.

Pontus Bäckström - Privat foto
Pontus Bäckström – Privat foto

”För någon tid sedan skrev Lars Pålsson Syll en artikel på debattsidan Skola och samhälle som handlade om den nutida fascinationen för evidensbaserade studier inom svensk skoldebatt och skolforskning. I artikeln redogör han för vissa centrala problem för evidensbaserade studier och konkluderar att det vore bättre om lärarna fick ägna sig åt det de gör bäst, nämligen att försöka undervisa eleverna på bästa tänkbara sätt efter deras behov. Förhoppningsvis, menar Syll, får inriktningen på evidensbaserade studier i skolforskningen inga effekter alls, i värsta fall kan det leda in på villospår.”

Läs mer:  Skrämseltaktik om evidensbaserade studier i skolan?

Så här uttrycker sig Lars Pålsson Syll mer exakt:

”Det går ett monster fram över det svenska utbildningssystemet – utvärderings- och evidensbaseringsmonstret. Med ökad betoning av resultatstyrning följer en strid ström av krav på att redovisa kvalitet och resultat. För att mätta makthavarnas hunger efter utvärderingsinformation tvingas skolan avsätta mer och mer resurser och tid för denna verksamhet. I stället för att lita på lärares professionella kompetens kräver den nya väckelserörelsens proselyter att vi ska kunna visa upp evidensbaserade framgångsrecept. Portfolios, utvecklingsplaner, kvalitetsredovisning, obligatoriska kursvärderingar m. m., tar numera upp en stor del av lärares och skoladministratörers arbetstid.”

Läs mer: Den evidensbaserade skolan – en chimär

Lars Pålsson Syll är Professor i samhällskunskap. Fil.dr. och docent i ekonomisk historia. Ek.dr. i national ekonomi. Malmö Universitet [blogg]

 


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Nu är det dags att reda ut begreppen anser jag. Inom pedagogik finns det två vetenskapliga metoder som man brukar använda – positivism som är kvantitativ forskning, och hermeneutik som är kvalitativ forskning. Hermeneutik, den kvalitativa forskningen, dominerar. Hermeneutik handlar framförallt om att förstå skeenden, än att kvantifiera dem i mätbarheter. Då vi har att göra med människor som är individer med olika förutsättningar, så anser jag att det är helt i sin ordning att hermeneutisk forskning är den ledande metoden inom pedagogik. Det kvantitativa är ett trubbigt instrument och många faller undan. Betygen är kvantativt exempelvis, men om du har 10 elever alla med samma betyg, så uppvisar de olika förutsättningar och förmågor. Detta täcks inte av betyget, det innebär att bara för att de har samma betyg så innebär det inte att de är lika och man ser inte varje persons egna förutsättningar, egna talanger, egna gåvor genom betyget. En för stor koncentration på betyget gör att man missar den individuella eleven.

    Det finns alternativa skolformer där man hellre förordrar skriftliga längre omdömen än att stämpla en siffra på eleven, för genom den längre berättelsen kan elevens individualitet och talanger komma fram på ett bättre sätt och genom den längre berättelsen och omdömet kan man också mer exakt visa de utvecklingsbara områden som eleven har.

    Ett exempel på hur fel det kan bli med betygssättning och kvantitativa omdömen och forskning: Skolverket har beslutat att ta bort uppsatsskrivning från centralprovet. Varför? Jo, för att resultaten inte går att bedöma enhetligt. Att skriva är ju något annat än att kryssa för bland svarsalternativ i en tabell, det finns inget exakt facit till vad ”rätt” skrivande är.

    Så är det med humaniora, det finns inte alltid facit. Humaniora är dynamiskt och i ständig utveckling. Att minska på humaniora bara för att det finns problem med att kvantifiera det, då begår man ett misstag menar jag. De elever som är bra på det som det är svårigheter med att kvantifiera, blir i praktiken missbedömda i skolan, de försvinner.

    Risken med allt ökad tonvikt på kvantifiering, det är att eleverna försvinner, att man inte ser eleverna och deras värde upphör. Jag är medveten om att vi har en skolminister som helt förordrar naturvetenskap och matematik, det är enkelt att kvantifiera dem, och att man minskar ner på samhälls- och kulturvetenskaper, på konst. Konst och kultur behövs för det gör människorna till människor, det bidrar till förståelse för sin omvärld, det hjälper mänskliga möten och det utvecklar eleverna personligen och ger dem verktyg för att uttrycka sig själva vilket är bra för deras framtida utveckling. En skola som enbart ser till elever som produktionsenheter och glömmer bort konst och kultur, det är en skola som jag anser är förödande för det svenska samhället, och det är en skola som skapar frustration och elever som mår dåligt.

    Jag anser att det finns en direkt koppling till ökad stress, ökade depressioner och en ökad våldsmentalitet hos ungdomar och till minskningen av konst och kultur, av humaniora, i skolan, av att skolan blir mer kvantifierad istället för kvalitativ.

    Och jag håller med dem som anser att lärare ska ägna sig åt att undervisa elever, att möta elever på bästa sätt. Inte ägna sig åt massa administration, då får man anställa administratörer. Idag får lärare allt mer att göra som inte direkt är kopplat till läraryrket, detta skapar stress och ohälsa bland lärare. Då är det bättre att anställa extra personal som kan ta hand om det extra arbetet istället för att överbelasta redan överbelastade lärare ännu mer.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här